Mör. Lycklig. Upplyst. Jag har fått uppleva hur ett effektivt simtag känns på riktigt och fått syn på en del oväntat hos mig själv. Jag har varit på kurs med inspirerande coach Anna som ingår i fantastiska Simcoachen.se och Anna-Karin Lundins crew.
 |
| Coach Anna, tydlig, trevlig proffsig. |
Tufft men ändå vänligt. Hög ambitionsnivå och samtidigt högt i tak.
Simcoachen Anna-Karin Lundins coachingfilosofi kombinerat med Anna Rosén Rösjös proffsiga coachande och en grupp med sköna simmare fungerade som en stor vitamininjektion i min simning i helgen.
Jag trodde att jag skulle packa flyttlådor men istället har jag simmat sex timmar, nött drillar, lärt känna den lilla manicken tempotrainer och jagat pip. Dessutom har jag suttit i teorisalen och njutit och tittat på en filmanalys av min simning.
Det var en födelsedagspresent från Roger och jag fick den i torsdags och hade minimalt med tid att förbereda mig mentalt.
Kursen som heter Simcoachen Race blandar teknik med kondition och riktar sig till de som vill bli snabbare på långdistans och här snackar vi seriös simträning. Min stora fråga var om jag verkligen skulle platsa i gänget.
Vi samlades strax efter 09:00 i lördags morse vid receptionen i Fyrishov i Uppsala. Fem taggade tjejer dök upp och nästan omedelbart etablerades en trevlig stämning.
Under första bassängpasset om 1,5 timmar nötte vi drillar och bekantade oss med vår nya kompis tempotrainern. Utifrån våra individuella simtider på 400 m och 200 m hade Anna räknat ut ett optimalt tempo för distansträning (jag får skriva mer om det och hur det fungerar i kommande inlägg).
I
nnan vi tog lunch filmade Anna från sidan och under vattnet för att sedan titta närmre på varje simmares teknik i föreläsningssalen. Det var här den helgens största förvandling hände, i mitt huvud.
När det var dags att titta på filmerna på mig så förstod jag först inte att det var jag som simmade förbi på projektorduken. Sedan började Anna kommentera .... i positiva ordalag.
– Vilken fin simning.
 |
| Filmanalys |
Jag var helt oförberedd. Och jag såg ju själv vattenläget, de raka benen, kicken, ballerinafötter, rytm och timing.
När jag samtidigt hörde mina kurskamrater kommentera: vad snyggt, vilken simning, då blev det känslosamt.
Jag blev så glad och galet nog känner jag hur tårarna stiger i ögonen. Glädje tårar! Lättnad! ÄNTLIGEN! Jag skrattar för att försöka dölja det faktum att jag börjat böla ... men naturligtvis med motsatt effekt.
– Du behöver få ett bättre självförtroende som simmare, säger Anna och jag känner mig tvungen att berätta kort om min vattenrädsla och kamp, att utmaningen under min första simlektion var att sitta koka kaffe under vattenytan.
– Att se de här filmerna är en sådan seger!
Men allt är självklart inte bra och det gör mig också glad. Det ger mig något tydligt att jobba med.
På filmen syns framförallt hur vänster arm landar i vattnet istället för fingertopparna. Det förvånar mig. När blev det så? Jag trodde att jag hade en bra isättning. Och som jag själv analyserat så får jag inte ut 100 procent av armtaget. Jag missar den första biten som kallas för catch.
Och catchen den hittar jag innan helgen var över tack vare en doggy-paddel och några grymma drillar som coach Anna ger oss. Tillsammans med övningarna vi gör och hennes tydliga, peppande instruktioner i head-setet som vi har i vattnet så känner jag hur pusselbitarna faller på plats. Och precis då så känns det så himla enkelt och självklart. Jag bara måste skratta, fast jag är under ytan och mitt i en simserie.
Nu ska jag öva min catch, köra fler teknikpass, simma med tempotrainer och göra CSS-test var sjätte vecka. Mer om det längre fram.
Stay tuned!
