fredag 30 augusti 2013

Spring Helena, spring!

Ja just det ja! Jag har ju Lidingö Tjejlopp framför mig. 10 km tuff terräng efter en sommar nästan helt utan löpning. Jag som trodde att den delen av tjejklassikern skulle bli helt bekymmerslös ... I bland blir det ju inte riktigt som man tänkt.

Riktigt stolt över den här fina finishertröjan!

Årets triathlonsatsning är avklarad och nu när jag börjar blicka framåt så hamnar fokus på löpning och klungkörning med cykeln, innan vintern kommer och skidorna ska fram. Löpningen vill jag få igång igen eftersom min sista del av tjejklassikern närmar sig med stormsteg. Dessutom vill jag ju bli en bättre och starkare triathlet – såklart.

I dag tog jag min fina finishertröja från Stockholm Triathlon ut på en liten tur runt i Gustavsberg och en bit ut på Ingarö. Tyckte den behövde luftas lite. Och nu när jag börjar rulla igång löpningen igen så behöver jag allt styrkan från det loppet för att få lite fart på benen. Benen och benhinnorna som faktiskt tycks ha läkt, tack vare att jag hållt mig i skinnet och sprungit ytterst lite under sommaren.

För att förebygga återfall kör jag med 2XU Calf Guards, kompression för vaderna och det lutar åt att det är en vinnande strategi. Jag springer nu helt smärfritt. Jag köpte dem dagen innan tävlingen förra helgen och under loppet glömde jag helt bort att jag haft ont. Så det var väl investerade pengar.

Solen sken mellan molnen. Grönskan längs vägen är så där härligt sensommarfrodig. Jag höll jämn distansfart 5:30 tempo i 8 km. Det här kan jag. Det här känner benen igen. Farten, rytmen. Känslan i kroppen.

Inagrö. Perfekt för löpning. Vackert, bra underlag och lagom kuperat.
 
Jag fick kämpa de första kilometrarna men jag känner mig ändå starkare i kroppen än någonsin. Rakare hållning på något sätt, haha!
Triathlonträningen har haft någon form av effekt, det är tydligt. Efter nästan 6 km la sig pulsen nästan helt. Det kändes som en seger!

Löpningen finns där. Nu ska jag se till att plocka fram den. Ska bli spännande och se vart det leder.

Redo för en höst med löpning och klungkörning i fokus.

torsdag 29 augusti 2013

Simteknik & en jäkla massa sjögräs

Kurs i Open Water med den tidigare elitsimmaren, coachen och triathleten Viktor Ehrnholm Larsson och super trevliga Åsa, från bloggen Åsas träning och bloggnätverket Bloggar om träning.

Simadepterna Åsa & Helena. Ivriga att insupa kunskap.

Första träningspasset efter Stockholm Triathlon blev ett open water-pass under ledning av coachen Viktor. Viktor som har massor av kunskap som både tidigare elitsimmare och aktiv triathlet har en stående inbjudan till alla som är intresserade att komma på simkrus vid Sjöhistoriska varje torsdag 18.00 så länge temperaturen är någorlunda simbar.

I dag var det jag och Åsa som var på plats.
Precis i ögonblicket när jag lite trevande närmade mig bryggkanten och hasade mig i vattnet kände jag mig inte särskilt taggad att träna simning hårt och intensivt. I synnerhet inte precis så här efter årets stora tävling och simutmaning. Luften har på något sätt gått ur mig och egentligen behöver jag tid att ladda om. Men huvudet sa åt mig att detta var en bra idé. Jag har tänkt att fortsätta utnyttja möjligheten att simma utomhus så länge vädret tillåter. Det är så lätt, jämfört med att ta sig till simhallen, även om det finns betydligt mindre risk att snärja in sig i slibbriga sjögräs.

Viktor började med att ta en titt på materialet som han skulle jobba med. Jag hade stressat en smula för att hinna dit och blev snabbt andfådd och den omedelbara känslan var inte alls bra. Men jag hann lugna ner mig en smula medan Viktor coachade och delade med sig av sina råd och tips. Han började med att be oss att testa ett bättre sätt att navigera än vår egen, själv-påhittade, metod.

Min omedelbara reaktion när Viktor instruerade  hur vi skulle göra, att först ta ett simtag, kika upp med endast glasögonen ovan ytan och sedan ta ytterligare fyra tag, innan andningen, var: "Absolut inte, det där går aldrig!". Men jag besinnade mig, övertalade mig själv och gjorde ett försök. (Allt det pågick självklart i mitt inre).

Bingo! Efter några misslyckanden så fick jag en ordentlig a-ha-upplevelse. Detta funkar ju riktigt bra! Nu slipper jag ligga och stirra ner i sörjan med en känsla av att vara omgiven av vatten och inte veta var jag är.
Det är värt att öva på.

Lika så föll jag för en av teknikövningarna som tvingade mig att ta ett simtag i taget och fullfölja hela rörelsen. Vilket bra tag i vattnet jag fick! 

"Höften ner", två enkla ord som när de kom från Viktor gick rakt in i min kunskapsbank och i samma ögonblick fick jag uppleva ett helt annat vattenläge! Klockrent!

Vi avslutade med att simma "på vårt sätt" som Åsa så träffsäkert uttyckte sig och innan passet var slut var jag full av sådan där fantastisk simglädje!
Än är det sommar, än finns massor av tid att simma i öppet vatten! Underbart! Men nästa gång, då ska vi ha med oss en termos med något varmt att dricka och både strumpor och mössa ska packas ner för att hjälpa kroppen att få upp värmen igen efter plaskandet.

Tack för ett jättetrevligt Open Water-sim!

P.S. Bor du i Stockholm, haka på nästa torsdag vid Sjöhistoriska. Kl. 18.00, Pris 150 kronor. Maila viktor@vlhalsa.se

onsdag 28 augusti 2013

Att träna som eliten

"Att träna som eliten" är ett fenomen som Friskis & Svettis före detta generalsekreterare Anna Iwarsson satte fingret på förra hösten. I morse uppmärksammade Metro trenden och tidskriften Modern Psykologi har i senaste numret publicerat en artikel skriven av mig, i just det ämnet. 

 
Läs min artikel i Modern Psykologi.


Stämmer det som rubriken säger? Är vi elitister eller låter vi oss bara inspireras av eliten när vi tränar?
Att sätta upp tuffa mål, tävla och mäta resultat har blivit allt mer populärt. Och just de ingredienserna har tagit mig till en ny, mer utmanande nivå som träningsmänniska och jag trivs som fisken. Från början när jag fick idén till den här artikeln (som ni får läsa om ni köper tidskriften) så ville jag reda ut vad som motiverar en blivande Ironman.

Slutversionen av artikeln blev lite annorlunda än grundidén. Här nedan bjuder jag på lite intressant bonusinformation som jag snubblade på under min research. Det här kan ge lite tips till dig som vill börja träna men som har svårt att komma igång:

Att träna och må bra är en önskan hos de flesta av oss. Varför lyckas vissa övervinna sig själv att ta steget att starta ett nytt liv med nya val och varför står andra kvar på ett ben? Det är en fråga som Karin Weman-Josefsson, doktorand och adjunkt i psykologi på Halmstad Universitet, har klurat på. Hon arbetar just nu med en avhandling i ämnet motivation kopplat till motion.
– Det är ju inte omedelbart belönande att börja träna. De flesta som börjar träna slutar efter tre till sex månader och de som hoppar av har svårt att prioritera och säger att de ska börja sina nya liv på måndag, eller vid årsskiftet, säger Karin Weman-Josefsson. 

Tre råd som hjälper dig att komma igång

1. Identifiera de högrisksituationer som du vet med dig kan bidra till att äventyra din beslutsamhet.
Brukar dina ambitioner falla på att du inte har tid? Att du får ont i knäna eller att du hittar på ursäkter för att inte få dagens pass gjort? Planera hur du ska ta dig igenom de här kritiska situationerna.

2. Har du svårt att hitta tid? Boka om din kalender och skriv in träning en eller två dagar i veckan. Skaffa en barnvakt, strunta i ett tv-program i veckan. Onda knän går att undvika med skonsam träning där just de lederna inte belastas. Skaffa en träningskompis som drar dig ut så är det svårare att smita undan.

3. Sätt sedan upp små, små kortsiktiga och realistiska mål. När du når dem kommer din motivation stärkas, besvikelserna kommer att minimeras och resultaten kommer äntligen att bli verkliga.

Läs mer i augustinumret av Modern Psykologi.

måndag 26 augusti 2013

Jag är en triathlet!

Riddarfjärden låg spegelblank! Som i ren magi vaknade jag i söndags morse och fick se bild på Facebook som visade en helt stilla fjärd. Jag tog det som ett tecken och i det ögonblicket blev jag lugn. Sen började mitt äventyr.

Aldrig, aldrig har jag sett Riddarfjärden så här lugn. Jag passerar vattnet varje dag.

Mitt älskade Stockholm visade sig från sin allra vackraste sida. Som ett rent trolleri slår vädret om inför den stora tritahlonfesten, World Triathlon Stockholm, och mitt stora lopp, och det blir högsommar igen. Det måste ju bara betyda något. Så valde i alla fall jag att se på det och plötsligt var all tritahlonoro som bortblåst.

Jag sov gott hela natten innan jag skulle tävla olympisk distans, 1500 meter sim, 4 mil cykling och 10 kilometer löpning, efter varandra. Jag hade koll på varje pinal och jag vaknade och åt en ganska liten men god frukost. Roger och jag satte oss i bilen som var fullproppad med två uppsättningar triathlongrejer (han skulle också tävla) och körde in i den fortfarande sömniga staden. Musik i högtalarna, morgonljus i vindrutan och kroppen sprickfärdig av förväntan. Tänk att nu var det dags för mitt första triathlonrace! Årets A-lopp. Så mycket träning, funderingar, våndor och glädje som jag har fått uppleva under året, tack vare min nya passion och förmåga att nörda ner mig totalt in något som jag gillar.

Det var när vi checkade in cyklarna som vi insåg vad galet mycket folk det skulle bli. Växlingsområdet var flera kvarter långt och starttiderna utspridda under hela förmiddagen. Vi förstod att incheckningen skulle pågå för för fullt när Roger, som startade i en av de tidigare grupperna, skulle komma upp ur vattnet och springa ut med cykeln. Hur skulle det funka?

Här blev det under förmiddagen proppfullt med cyklar. 4000 startade i söndags.

Här fick min cykel trängas. Inte en millimeter extra utrymme.

Roger förberedde sig, drog på sig våtdräkten och vips stod jag där ensam med en timme kvar till start.

Jag började med att dubbelkolla bansträckningen. Tre varv runt cykelbanan, ut på Norrmälarstrand, över Västerbron, förbi Gamla Stan och bort mot Stadshuset igen där simstarten var och så tillbaka. Löpningen gick från Stadshuset, till Slottet och Lejonbacken och sedan tre varv i Gamla Stan på kullerstensgatorna. Hur skulle jag hålla reda på hur många varv jag sprungit, funderade jag över tillsammans med flera andra.

Plötsligt gick allt väldigt fort. Jag hann tänka: "Nu är jag här! Nu är det dags" och ta en titt på mina medtävlande i de två ganska små startgrupperna tjejer som skulle köra olympisk. De flesta hade tydligen satsat på sprintdistansen och jag hann undra om jag tänkt helt fel ... missbedömt min kapacitet.

Vattnet var varmt, 19,5 grader. Riddarfjärden kändes stor. Jag blev ordentligt varm i solen innanför den täta våtdräkten. Bojorna som skulle rundas låg långt bort. Några tjejer avslöjade för varandra hur läskigt de tyckte att det var med simmet, en av dem fick panik förra året, en annan trodde att allt skulle gå åt skogen och så gick starten.
Lungt och fint. Det var gott om plats och helt oläskigt.

Galet! Jag nästan skrattade högt för mig själv och simmade, simmade, simmade och fick puls men nej ... jag var inte rädd. Jag tittade ner i det brungröna vattnet, såg inte ett smack, tog tre tag, tittade upp och navigerade ofta och slog fast: Jag crawlar under tävling och det är jobbigt. Inte så konstigt. Jag är ju fortfarande ovan att simma distansen 1500 meter i stort vatten.
Så när jag väl tog några bröstsimtag var det klippt.

Simstarten badade i solljus.

Otroligt vacker tävlingsmiljö!

Pulsen ville inte lägga sig, så jag gillade läget och börstsimmade vidare mot uppstigningsplatsen som var nerlusad av publik. Vimmelkantig och fokuserad tog jag mig upp. Någon sträckte ut en hand, klappade mig på axeln och sa: "Bra simmat". Sen var växlingen igång.

Cykeln kändes som en trygg vän! Förvånat konstaterade jag att de flesta andra cyklar hängde kvar på sina platser. Jag var nästan helt säker på att jag var bland de sista upp ur vattnet ... Jag fick inte ihop bilden i huvudet. Inte just då. Var jag inte sist?

Cyklingen visade sig bli den stora utmaningen i loppet. Trött i hela kroppen av loppets första del kändes den tekniskt trixiga banan, med skarpa kurver, en del grus, hål och vägbyggen med trånga passager som ett koncentrationsprov. Västerbron som alla varnat för  och kallat "benmördare", kändes inte alls. Jag trampade förbi mängder av folk som sedan susade förbi mig i kurvor där jag tvingades bromsa. Det hade jag inte väntat mig!
Varför har jag inte övat stadscykling när jag visste att loppet skulle gå i Stockholm? Och hur undviker man att krascha när energin börjar ta slut?

Fyra mil gick fort. Och jag såg framemot att få uppleva min första riktiga löpning efter en ordentlig cykeltur. Hur skulle kroppen kännas?

Långsamt tog jag mig ut på löpbanan. Jag lät kroppen protestera. Accepterade den stumma känslan, tröttheten och längtan att bara få slänga mig i gräset och vila. Så här ska det kännas. Det är det här som är grejen med triathlon.
"Bra tempo!" Var det någon som peppade "ser bra ut" så en annan, "kom igen nu nu är det bara löpningen kvar" hörde jag medan jag ökade stegen, försiktigt.

Jag var trött. Kroppen kändes matt. Jag insåg att det här med att få i sig energi, det borde jag också ha övat på. Gel ger mig hulkningar, sportdryck får tungan att krulla sig ... Jag hade gjort mitt bästa att dricka under cyklingen men visste att kroppen fått i sig på tok för lite.

När jag kom till Lejonbacken fick jag äntligen se ett bekant ansikte för första gången. Roger hojtade och sken som en sol! Jag visste att han var glad och tänkte att om jag nu var ute och sprang, så hade jag klarat simmet!! Jag log och vinkade matt.
– Älskling nu är det inte mycket kvar! Kämpa!, skrek han till mig och jag fick ny energi!

3:18 stod klockan på över mål när jag för fjärde och sista gången sprang upp för Lejonbacken. Jag hade simmat på 41 min, cyklat på 1:30, sprungit på 55 min. Växlingarna hade ätit lite tid, men vad gör det? Jag fick min fina medalj, min finishertröja där det står "triathlet" på ryggen och jag har lärt mig massor om mig själv, om tritahlon, om att hushålla med energi och att det går att göra saker som man inte trodde var möjligt.

För precis ett år sedan stod jag där vid Stadshuset, tittade på Roger som crawlade iväg i fjärden och upplevde mitt första möte med sporten triathlon. Då blev jag helt tagen, stum och tänkte: "Det där, det skulle jag aldrig klara av. Jag vågar ju inte en doppa huvudet under vattnet!"

Nu har jag redan mängder av nya tankar om hur jag ska lägga upp min träning inför nästa år. Det ska bli så roligt! Och nu när jag har känt tröttheten under ett eget lopp så framträder Ironman, ett fullängds tritahlonlopp, som något helt utomjordiskt.

Hur gör de egentligen, de där ironmännen och ironkvinnorna. Ja, jag fattar det inte!!


Påväg hem! Så glad och vimmelkantig ... men var ställde vi bilen???
Trofé! Den här ska få en hederplast i mitt hem!

lördag 24 augusti 2013

Redo för olymisk distans

Imorgon är det race time! Nu går det inte att ducka eller att smita undan. Bära eller brista. En natt kvar och sen är jag mitt i något som jag ser som en riktigt stor utmaning för mig – ITU Stockholm World Triathlon, olympisk distans. Jag laddade idag med morgonsim och genom att spana in eliten.

Hög stämning under målgången! Självklart hejade vi på Lisa också!

Så här glad, som dagens vinnare av Stockholm Triathlon, Gwen Jorgensen från USA, har jag planerat att se ut när jag springer längs den här finishermattan imorgon. För upp på mattan ska jag bara!

If it doesn't challange you, it won't change you!


Jag kör mycket självpepp just nu. Påminner mig om att jag älskar utmaningar, att jag kommer vara supernöjd när jag klarat mitt första triathlonlopp och att det faktiskt ska bli KUL att tävla imorgon.

Känslorna har pendlat ganska ordentligt hit och dit så nu är jag nyfiken på hur verkligheten ser ut egentligen! 

Jag började dagen idag med lite sim, med mina nya linser! Äntligen SER jag bojen! Bara en sån sak! Det kommer ju underlätta en hel del imorgon .. haha. Fick fin simkänsla, Körde hårt och sedan lite lugnare för att bevisa för mig själv att jag kan få ner pulsen utan att sluta simma. Det gick!

Nu är det packa prylar som gäller. Dubbelkolla, fixa och så hopp i säng!

Håll tummarna! Imorgon får jag veta om jag når mitt mål och om jag är en triathlet – på riktigt!

Vi satt på Skeppsbrokajen och hade första parkett under simmet! Vilken power!

Ett rejält jippo det här tritahlonandet!

Man är ju inte snyggast så här men ... det får man leva med!

torsdag 22 augusti 2013

Älskade sommarsim!

Luften är lite kyligare nu. Morgontimmarna är blekare och kvällarna kortare. I dag skyndade jag mig genom Stockholm, ner i tunnelbanan för att fort, fort komma hem – ut till Gustavsberg och hålla fast sommaren en liten stund genom att ta ett simpass nere i viken.

Jag älskar de där dagarna när jag får komma hem från jobbet, låta ytterdörren stå öppen och jag kan sätta mig utanför huset, kolla posten och njuta en stund av de fortfarande ljumma kvällarna. Just nu. När kroppen är fullpumpad med solljus, värme och ledighet går det nästan inte att föreställa sig att dagarna ska bli kortare, kallare och att jag snart kommer stå vid busshållplatsen, i blåst, med snö upp till knäna (om vi får ha sån tur i år igen!! Älskade skidor!!) och bara längta efter att få logga ut direkt och kliva tillbaka till sängen.

Men nu är det SOMMAR! Och jag vill verkligen suga på den karamellen så länge det bara går. Därför plockade jag raskt ihop min våtdräkt, badmössa och simglasögon, knep en handduk i farten och så kilade jag iväg ner till vattnet.

På väg ner till vattnet ...
... och vid bryggan fick jag många frågor om våtdräkt och simträning.

Simmet har verkligen bidragit till ett riktig skön sommarkänsla i år! Vattnet, näckrosorna, den förbaskade sjögräset! Allt har känts så underbart.

Jag är däremot inte riktigt nöjd med min känsla i vattnet. Nacken känns lite stel och jag har svår att ta luft åt ena hållet, jag får in vatten i munnen, hostar, sväljer och spottar.

Jag övar att simma med olika fokus som vanligt. Just idag satsade jag på det här:
  • Breda armtag. Tänk; jag paddlar mig fram på en surfingbräda.
  • Tvåtaktsandning på både höger och vänster sida.
  • Simma det snabbaste jag har.
  • Tvinga den vänstra armen att göra rätt trots att den blir trött.
  • Lägga på kick.
  • Strukturerad intervall 4x150 m + 4x75 m. 
 
Och jag kämpar hårt med gripa tag i alla positiva tankar jag kan komma på inför söndag. Innerst inne är jag rädd för tävlingssimmet i den ganska så busiga Riddarfjärden, men DET vägrar jag att acceptera!!

onsdag 21 augusti 2013

You are an Ironman!

"Du är en järnkvinna Helena!" Just det orden uttalades idag och de var riktade till mig. Jag svär ...



Min Ironman! (ser inte jag lite tröttare ut än Roger som precis gått i mål!??)

... Men det handlade inte om helgens Ironamntävling utan bara om jobb ... Däremot fick min Roger höra just de efterlängtade orden uttalas av den välkända speakern när han sprang längs den blåa målgångsmattan. Och ja … jag var super stolt!

Fyra dagar har redan gått och nästa års biljetter, 2700 platser, är redan släppta (men inte slutsålda jag gick in och kollade, kändes nästan lite läskigt att vara inne på den anmälningssidan för ett sådan beryktat lopp). Jag är fortfarande full av intryck efter Ironmanhelgen i Kalmar och Roger som gjorde sin första långdistanslopp, ja han, han är lite trött!

Jag har läst mängder av racerapporter skrivna av de som deltog. Oj vilka starka och känslosamma berättelser. Jag stod i publiken och följde varje minut med spänning och fullständig fascination. Jag hade tänkt att göra ett inlägg och bjuda på min beskrivning, göra ett litet reportage liksom (det är ju det som är mitt jobb) men nej ... läs Ironmanbloggarna, där får du den rätta känslan.
Simningen och starten gjorde starkast intryck på mig. Stämningen var magisk när prästen läste en bön över deltagarna och avslutade med:

"Athletes may the force be with you"

Är man lite skruvad som jag, då faller man direkt. Trots många bilder kablats ut redan så vill jag bjuda på några av mina. Det här är en mini, mini bit av Rogers fantastiska prestation:

Stämningen innan start: Fokuserad, nervös och en smula dämpad.
06.30. "Nu gäller det Roger. Nu är du här!"
Kalmarsund ser spegelblankt ut men ... icke!

Fokus.
Athleterna är på väg ut på piren för att kliva i det 19-gradiga vattnet.

Där ute simmar 2000 som drömmer om att bli en äkta Ironman.

Det är riktigt roligt att vara publik under ett triathlonsim.



Sista simsträckan på väg in mot Kalmar centrum.

I påsarna hänger ombyten för de olika delarna. Bu dags för 18 mil cykling.

Efter 12 mil på Öland får publiken lyfta de allt tröttare tävlanden mitt i stan.

Hela familjen följde loppet med stort tålamod!
Det är nu det börjar på allvar. Roger börjar sin mara.
Just under det här ögonblicket får Roger höra orden "you are an Ironman".



Så stort, så magiskt, vilken glädje och vilken otrolig stämning. Åk dit och upplev det du också nästa år!

Jag kommer vara där igen, Roger har redan köpt sig en plats för Ironman Kalmar 2014.

tisdag 20 augusti 2013

Genrep inför sommarens utamning

Nu är det knappt en vecka kvar till ITU World Triathlon Stockholm. Jag har gjort det mesta jag kunnat för att förbereda mig för racet. Läst på, spanat in hur andra gör, lyssant på råd och kämpat hårt för att bli vän med vattnet. Nu gäller det!


TACK ITU World Triathlon Stockholm för fantastiska träningskvällar.
Tycker ni inte, när ni ser den här bilden, att jag växt i mina triathletkläder lite, lite ändå! Jag känner mig fantastisk mycket mer varm i dem i alla fall och hyfsat redo inför den stora utmaningen på söndag när jag ska köra olympisk distans, mitt i vackra Stockholm.

Jag kanske inte är världens vassaste triathlet. Men jag har lagt ner själ och hjärta i träningen och förberedelsarna och drivits av äkta träningslädje och nyfikenhet.
Trots att jag tvivlat, oroat mig en del, haft bakslag i vattnet och med löpningen och i bland tyckt att jag varit riktigt kass så måste jag ändå summera den här triathlon sommaren så här:

Jag har fått en ny vän i mitt liv. Jag har fallit för sporten triathlon.

Mina icketräningsvänner tycker att jag blivit en smula knäpp. Och det förstår jag verkligen!! De ler överseende och jag vet att det gillar mig ändå. De känner mig. Jag gör sällan något halvhjärtat. Efter tävlingen på söndag ska jag ta en liten, liten triathlonpaus, smälta allt och unna mig att spendera lite tid med vännerna som fått mycket mindre av min tid under de senaste året och framförallt ska jag unna mig att träna enbart för njutningens skull!! Utan att behöva känna press inför en tävling.

I kväll deltog jag i World Triathlon Stockholms fantastiska träningsarrangemang vid Sjöhistoriska. 330 triathleter som alla ska vara med på söndag var där för ett sista genrep. Galet många, så det blev riktigt trångt i vattnet, på vägarna och under löpningen. Jag kunde inte riktigt trycka på och fick ta skydd när jag hamnade bredvid ett par simmare som helt klart var drabbade av samma trängselchock som jag fick känna på under min allra första träningsstart.

Även om det inte gick så där superbra som jag hoppats ikväll så är jag nöjd med att jag numera kan hantera kaoset. Jag vet vad som kommer, hur det känns och att det ingår, mer eller mindre. Det gör mig trygg.
Cyklingen kändes ofantligt mycket lättare än tidigare – tack för det cykleintervaller och Öländsk motvind!

Fantastisk uppslutning! Här ser ni mina motståndare på söndag!
Information innan start.
I kväll skrämde Mikael Rosén upp oss ordentligt när han pratade om kaoset i vattnet.

Dags för simstart. Ikväll höll bryggan på att sjunka.



Mest nöjd med cyklingen ikväll. Stor skillnad på känslan i benen!

Så nu ska jag bara se till att ha roligt och tänka på alla duktiga triathleter som ger kraft och inspiration och köra järnet!
Lina är en favoritinspirationskälla här på bloggen. Jag såg henne svischa förbi under Ironman i helgen. Vilken grym triathelt! (Tänk om jag kan bli lite som Lina när jag blir stor ...)

Lina vinkar glatt!


söndag 18 augusti 2013

Vattenkrig i Kalmar i morse

Ironman 2013, 3,8 km simning. 19 grader i vattnet och solen sprack igenom molnen under nationalsången. Mäktigt.

Just nu håller Ironman på som bäst. Det är fest i Kalmar, musik, applåder, hög stämning. Jag har sett Roger svischa förbi tre gånger under loppet och han ser så glad ut! Efter cyklingen stannade han två sekunder och pussade mig hårt! Och jag blev alldeles knäsvag av nervositet, glädje och en massa andra orsaker!

Jag blir galet känslosam! För Rogers skull och för alla de som kämpar. Det är ett fantastiskt lopp. Här delar jag med mig av några bilder jag tog i morse!

Nu ska jag fortsätta heja och hålla tummarna!!

Ironmansimningen är tuff säger alla som har varit med.
Atletherna är på väg ut i vattnet, Stämningen stiger.
Banan ligger så att publiken får se simmarna passera två gånger.
Vi de trånga passagerna blir det riktigt stökigt.

fredag 16 augusti 2013

6 frågor till en Iron virgin

En orolig och kort natts sömn kvar. Imorgon kl 05.00 ringer klockan och jag kliver upp med Roger som ska köra sitt livs första Ironman. I två år har förberedelserna pågått. 


Glad, med alla pinaler i påsar checkade Roger i in idag i växlingsområdet.

6 nyfikna frågor 

till Roger, 37år, som långdistansdebuterar i triathlon i år – Ironman Kalmar 2013

1. Hur föddes tanken på att du skulle anta utmaningen och satsa på Ironmandistansen, 3,8 km simning, 18 mil cykling och 4,2 km löpning?

– Jag tyckte att det var fascinerande med triathlon och förstod inte att folk kunde göra en sådan tuff grej som Ironman. I min värld var en halvironmandistans galet långt. Jag tyckte det var helt omänskligt och coolt och därför ville jag själv testa och se om jag kan klara det.

2. Vad kommer att bli roligast imorgon?

– Att gå i mål!!! Haha ... nej min målsättning är att försöka njuta av cyklingen och inte längta till att den ska ta slut som jag har gjort under många andra tävlingar. När jag körde en halv iron i Vansbro i juni så lyckades jag har riktigt roligt på cykeln hela tiden. Det vill jag uppleva igen.

3. Vilken del i traithlon gillar du bäst?

– Det är inte simningen. Den vill jag bara få överstökad. Man ligger bara där i sörjan och vevar på. Det är mörkt och långtråkigt. Löpningen är jobbigast men under den är man närmast publiken så den delen är trevligast.


4. Vad är det för tankar som kretsar i ditt huvud just nu, så här precis kvällen innan?

– Just nu tänker jag väldigt mycket på om min fot som jag har haft problem med under sommaren ska hålla. Jag har ordning på alla saker, jag känner mig trygg i att jag är förberedd för tävlingen. Jag har kontroll på allt utom den här foten. I övrigt är jag oväntat lugn.

5. Vad har du för strategi att klara en svacka när motivationen sjunker?

– Jag ska tänka på alla som drömmer om att få uppleva en sådan här tävling men inte har möjlighet och att jag är väldigt priviligierad som får genomföra Ironman och att det därför skulle vara en skam att bryta loppet.

6. Hur vill du att målgången ska bli?

– Jag ska springa och se glad ut och verkligen känna att nu har jag gjort något väldigt bra! Det ska jag tillåta mig själv att njuta av.

 
Dagen före. Hela Kalmar sjuder av förväntan


Ghaa vilken galen vision!!!

Och jag då ..?!
Ja, här tränas inga Ironman-monster-pass men väl ett trevligt litet brickpass har jag diskat av under eftermiddagen. 24 km så-hårt-jag-bara-kunde cyklade jag mellan Eriksöre och Mörbylånga och sedan tillbaka igen, på finfina nysopade vägar för alla Ironmens skull. En lyx som jag passade på att njuta av.

Väl hemme vid stugan tog jag ett skutt av hojen. Dundrade in för att byta pjuck och så ut på 4 km stolpig löpning som kändes helt ok efter halva distansen.

Det ÄR jobbigt med triathlon. Man blir sjukt trött av att hålla på att stapla olika fysiska träningsformer på varandra så där. Så när jag sprang idag så sa jag till mig själv:

– Det gör ont med triathlon. Bara koppla bort huvudet och köra.

Och i dag cyklade jag och sprang i mina allra första triathlonkläder. Inhandlade på Ironman-expot till ruggigt bra pris! Svart har jag alltid gillat. Får komplettera med ett färgglatt linne nästa år!


Nykittad med tvådelat triathlonset från 2XU.

Titta, jag springer och det är verkligen så himla skönt!!