Stolt vätterndebutant

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så ... Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.