torsdag 7 april 2016

Välkommen till helenanimbratt.se

Ny adress! Samma blogg men tusenfalt snyggare och kanske lite smartare. Bloggen har flyttat till helenanimbratt.se



Ni hänger väl med, uppdaterar era länkar och söker upp mig på Bloglovin. Jag har blivit med Wordpress och egen domän. Jag tyckte det var dags och dessutom sökte jag efter extra pepp inför Ironman Kalmar 2016.

I övrigt kör vi på som vanligt men självklart har jag lagt ribban lite högre denna gång, det går inte att undvika.

Välkommen till min nya blogg!



måndag 4 april 2016

Flytt på gång!

Jag flyttar! Både rent fysiskt men flytt av bloggen är även på gång. Håll ut så är jag snart tillbaka.



Härligt att skratta åt sig själv ibland! Lite nya bilder på g till bloggen.




måndag 21 mars 2016

Skön kick med Simcoachen Race

Mör. Lycklig. Upplyst. Jag har fått uppleva hur ett effektivt simtag känns på riktigt och fått syn på en del oväntat hos mig själv. Jag har varit på kurs med inspirerande coach Anna som ingår i fantastiska Simcoachen.se och Anna-Karin Lundins crew.


Coach Anna, tydlig, trevlig proffsig.


Tufft men ändå vänligt. Hög ambitionsnivå och samtidigt högt i tak.
Simcoachen Anna-Karin Lundins coachingfilosofi kombinerat med Anna Rosén Rösjös proffsiga coachande och en grupp med sköna simmare fungerade som en stor vitamininjektion i min simning i helgen.

Jag trodde att jag skulle packa flyttlådor men istället har jag simmat sex timmar, nött drillar, lärt känna den lilla manicken tempotrainer och jagat pip. Dessutom har jag suttit i teorisalen och njutit och tittat på en filmanalys av min simning.

Det var en födelsedagspresent från Roger och jag fick den i torsdags och hade minimalt med tid att förbereda mig mentalt.
Kursen som heter Simcoachen Race blandar teknik med kondition och riktar sig till de som vill bli snabbare på långdistans och här snackar vi seriös simträning. Min stora fråga var om jag verkligen skulle platsa i gänget.

Vi samlades strax efter 09:00 i lördags morse vid receptionen i Fyrishov i Uppsala. Fem taggade tjejer dök upp och nästan omedelbart etablerades en trevlig stämning.
Under första bassängpasset om 1,5 timmar nötte vi drillar och bekantade oss med vår nya kompis tempotrainern. Utifrån våra individuella simtider på 400 m och 200 m hade Anna räknat ut ett optimalt tempo för distansträning (jag får skriva mer om det och hur det fungerar i kommande inlägg).

Innan vi tog lunch filmade Anna från sidan och under vattnet för att sedan titta närmre på varje simmares teknik i föreläsningssalen. Det var här den helgens största förvandling hände, i mitt huvud.
När det var dags att titta på filmerna på mig så förstod jag först inte att det var jag som simmade förbi på projektorduken. Sedan började Anna kommentera .... i positiva ordalag.
– Vilken fin simning.

Filmanalys


Jag var helt oförberedd. Och jag såg ju själv vattenläget, de raka benen, kicken, ballerinafötter, rytm och timing.
När jag samtidigt hörde mina kurskamrater kommentera: vad snyggt, vilken simning, då blev det känslosamt.
Jag blev så glad och galet nog känner jag hur tårarna stiger i ögonen. Glädje tårar! Lättnad! ÄNTLIGEN! Jag skrattar för att försöka dölja det faktum att jag börjat böla ... men naturligtvis med motsatt effekt.

– Du behöver få ett bättre självförtroende som simmare, säger Anna och jag känner mig tvungen att berätta kort om min vattenrädsla och kamp, att utmaningen under min första simlektion var att sitta koka kaffe under vattenytan.
– Att se de här filmerna är en sådan seger!

Men allt är självklart inte bra och det gör mig också glad. Det ger mig något tydligt att jobba med.
På filmen syns framförallt hur vänster arm landar i vattnet istället för fingertopparna. Det förvånar mig. När blev det så? Jag trodde att jag hade en bra isättning. Och som jag själv analyserat så får jag inte ut 100 procent av armtaget. Jag missar den första biten som kallas för catch.

Och catchen den hittar jag innan helgen var över tack vare en doggy-paddel och några grymma drillar som coach Anna ger oss. Tillsammans med övningarna vi gör och hennes tydliga, peppande instruktioner i head-setet som vi har i vattnet så känner jag hur pusselbitarna faller på plats. Och precis då så känns det så himla enkelt och självklart. Jag bara måste skratta, fast jag är under ytan och mitt i en simserie.

Nu ska jag öva min catch, köra fler teknikpass, simma med tempotrainer och göra CSS-test var sjätte vecka. Mer om det längre fram.

Stay tuned!

Här tittar vi på vår catch.

Snygga i baddräkter!!

Kunskapstörst.


fredag 18 mars 2016

70-talist javisst!

Uppväxt på halvfabrikat och lightprodukter. Mobil- och microstrålad, videovåldskadad och kanske rent av lite kosjuk. Jag är 70-talist. I går fyllde jag 42. Jag tillhör en generation som ofta har för högt tempo och som har dömts ut av vissa experter hälsomässigt.


Livet som 40-plussare är riktigt gott!


Det är sällan de smickrande egenskaperna som lyfts fram när forskare tittar på en hel generation och gör generaliseringar. Men det är intressant. Och det går inte att förneka att mycket av det stämmer, även på mig:
"Mellanchef med familj som har renoverat minst ett par hus, blivit utbränd, är ständigt uppkopplad och kräver att livet ska vara roligt."
Och även:
"Generation duktig som förenar karriär med småbarnsår. De är jämställda, ekologiskt medvetna och klär sina barn i könsneutrala färger."

Jag träffade en psykolog nyligen som sa att hon träffar 38-åringar varje vecka som brister ut i gråt av frågan:
– Hur mår du?

Jag minns att jag som ung var bestämd på en punkt. Även om jag är gammal ska jag inte bli gammal. Måste man ha tantfrisyr och bli glanslös bara för att man blir mamma? Det resonemanget är också typiskt för min generation. Ungdomsideal råder.

Nu är jag 42 och tycker att det ändå är dags att satsa på en handväska med lite stil och sluta shoppa kläder som min tonårsdotter också gillar. Eller?

Det är vi 70-talister som pekas ut som hälsohetsare, som uppe på alla andra måsten i livet vill prestera fysiskt. Med lite tur kanske det kompenserar hälsomässigt alla skräpprodukter som stod på menyn under uppväxten, tänker jag.
Jag tränar för att bli gammal och minska risken att bli sjuk och jag är glad över att jag trots allt växte upp med en gammaldags mamma som lagade all mat själv och ratade de moderna alternativen och förbjöd läskdrickandet.

Min 42-årsdag firade jag med min stora familj. Roger, Simon, Olivia och Tim väckte mig (och Edith) på morgonen med en stor pakethög, kaffe och två bredda mackor. Jag fick en frukostbricka, en sådan som man kan ställa i sängen ni vet, för sköna stressfria morgonar. Jag fick också några vackra serveringsfat och en hel helgkurs simning i Uppsala. Sex timmar ska jag simma med fokus på fart och redan nu, denna helg!

Dagen avslutades med en brakmiddag, spansk tapas med massor av smaker, ett glas rioja och cheesecake till dessert! Livet är gott och trevligt. 
Så skönt att vara 40 +. 

tisdag 15 mars 2016

Träningsmotivationen starkare än någonsin

Dagarna blir varmare. Ljuset stannar längre på kvällarna. I takt med att våren smyger in över landet så stärks min träningsmotivation. Hur funkar det för dig?




Nu är längtan efter open water-sim brutal!


Med vårvärmen stärks min motivation och viljan att ta i och bli starkare. Jag kan knappt vänta tills jag har vilat tillräckligt innan jag får gå på nästa pass.

Jag är grymt sugen på att träna just nu. Den senaste tidens personliga seger i bassängen men även i löparskorna, har stärkt mitt självförtroende. Det är kul att simma, att springa, att gymma och uppleva hur jag blir starkare.

I morse testsimmade jag simcochens upplägg och strävade att simma hundringar på 1:54. Jag klarade 6 stycken men fick kanske några sekunders extra vila på grund av trafikstockning i banan. Jag är dock grymt nöjd. Jag tänkte att jag inte ens skulle vara i närheten. Enligt min Garmin så simmade jag 1700 m idag på drygt 36 min, inkl vila, med tempot 1:51 i snitt.
Vad händer? Är det en dröm?

Cyklingen är jag inte lika nöjd med. Jag cyklar på trainern men inte mer än 2 pass per vecka.
Nej, trots wattmätare så har jag svårt att hitta motivationen och uthålligheten att genomlida något som är så sjukt jobbigt, längre än 45 min och oftare än ett par gånger per vecka.

Jag har svårare att cykla själv med Edith. Jag vill absolut inte att hon ska vara vaken och ha tråkigt och därmed få henne att avsky när mamma ska cykla ... Ni fattar.

I går kväll när familjen var hemma pluggade jag in lurarna och pressade fram 40 min, 10 min uppvärmning 120 w, 6 min 150 w och sedan 3x3 min 180 w och så ett gäng minutrar vila emellan. Det är helt omöjligt att maska. Det är varmt, svettigt, långtråkigt .... Åh vad jag längtar ut på vägarna!

Kroppen mår bra så här långt. Jag lyssnar noga och har inte dragit på mig någon skada.
Magen är fortfarande svag. Dock tänker jag att jag börjar bli redo att träna core mer på riktigt från och med nu och framåt. Jag behöver det. Men jag känner mig hyfsat stark igen i ryggen och rent generellt, dock väldigt orörlig. Det måste jag göra något åt SNART!
Höger knä känns en smula svagt. Plötsligt så kan det vika sig på ett skumt sätt så jag är uppmärksam. Tror att det hänger ihop med att jag inte är tillräckligt stark i bålen för den löpning jag genomfört de sista två veckorna, dvs med mer fart.

Jag har pressat mig en del på löpbandet. Senaste besöket på gymmet genererade i 3x3 minuter intervaller i 4:40 fart. Jag övar kroppen på de snabba rörelserna och känner att jag är redo att ligga på intervalltider under 5:00. Jag är tillräckligt stark nu.

Utöver detta?
Jag längtar så till open water-säsongen. Jag kommer vara tidigt i vattnet i år. Jag vill öva på att simma kallt.

Jag tänker också en hel del på swimrun och längtar efter känslan av totalt genomarbetad och trött kropp! Swimrun är så sjukt jobbigt och kul!

Nästa vecka flyttar vi!!! Äntligen. I dag får vi kliva in i vårt hus som ligger nära en sjö att simma i, många och långa löpspår i skogen, en blivande slalombacke, en golfbana och såklart en massa landsväg att cykla på.

måndag 14 mars 2016

Med fokus på tid

Helgen präglades av att jag simmade och jagade klockan och satsade på ett snabbdistanspass under löpningen bara för att att se hur jag ligger till i löpträningen. Varning för nördinlägg!






Det hela började med mitt inlägg Sölkorven ökar i vattnet och de engagerade kommentarer jag fick som i sin tur inspirerade mig att börja tänka på tröskelfart och stärkte motivationen att verkligen börja träna simning med mer kvalitet. Alltså egentligen så handlar det inte bara om att GÖRA utan om att FÖRSTÅ, begripa, hur jag simmar nu och vad jag måste förändra för att simma fortare.

Min besatthet av fart späddes på när simcoachen från Täby Sim föreslog att jag skulle sikta på att köra hundringar på tiden 1:54 med strikt 20 sek vila för att så småningom klara att simma 1900 m på 36 min.
Och nu snackar vi drömtid under Vansbro Triathlon och utesluter eventuella panikattacker i öppetvatten eller allmänt kaos.

Jag blev glad över att han tror på mig men jag är inte lika övertygad. Dock tycker jag att det känns bra att ha något att sträva efter.

Lördagen inleddes därför med att Roger föreslog att han skulle följa med till simhallen och ta tid på mig när jag simmar 400 m och sedan 200 m för att, enligt Swim Smooths ekvation, räkna ut min tröskelfart.
Kul tänkte jag men prestationskraven gjorde att jag blev nervös och att dessutom utföra testet under allmänhetens motionstid bidrog till att jag hade en och annan bröstsimmare att hålla koll på och en och annan oförutsägbar simmare så jag fick kämpa rejält mentalt under hela testet.

Första hundringen simmade jag på 1:53 och andra hundringen 2:14 och jag kände hur jag tappade och fick problem med tekniken. Jag blev rädd och kroppen kändes plötsligt som gelé. Logiskt? Nej, inte ett dugg men ett faktum.
Den allra sista hundringen blev den snabbaste och enligt ekvationen och de tider jag presterade just den här dagen så är en bra startid för mig 2:21 när jag simmar 100-meters intervaller. Det vill säga: Jag har 2 minuter och 21 sekunder på mig att simma och vila innan jag drar iväg på nästa intervall.

Efter allt detta maxade jag 2x50 m och simmade på 52 sek och slog mig själv med stor häpnad. Wow! Jag som envist legat på 58-60 sek under lång tid.

Söndagen inleddes på fel fot kan man säga, så morgonen flög iväg utan att något vettigt blev gjort och därmed försvann chansen till långpass. Men ett löppass fick det bli och i samma ögonblick som jag startade klockan på armen bestämde jag mig för att springa på. Fort men med ett hållbart tempo för 7-8 km, vad det nu kan vara. Jag inledde första kilometern i 5:30 fart och beslöt mig för att det dög till uppvärmning men att jag skulle öka.

Andra kilometern gick i 5:20, tredje och fjärde i 4:50 och så där höll jag på. När snittet, trots järnvägsbommar som fälldes ned framför näsan på mig, låg på 5:15 efter 5 km så tänkte jag att nu blir jag säkert trött och kommer att tappa i uppförsbackarna. Men jag höll, lyckades öka en smula och pressade ned snittempot till 5:09 på 7,4 km.

Wohoo!!! Självklart var Edith och vagnen med vilket bidrog till extra nöjdhetskänsla!

tisdag 8 mars 2016

Sölkorven ökar i vattnet

Jag ger mig inte. Jag simmar vidare. Jag simmar envist varje vecka 2-3 pass per vecka. I bland 4. Jag önskar mig ingen annat än att ta steget från sölkorv i vattnet till okej simmare. När ska det hända liksom??


I dag är jag så glad att det blir em simselfie med mössa och allt!


Oavsett om det har gått bra eller halvbra att simma så kommer jag hem och är hög på simning. Gladare än när jag gick hemifrån. Och jag säger nästan alltid att jag har blivit bättre än innan, kommit på något nytt eller "nu har det lossnat". Så vid det här laget borde jag vara proffs på att simma.
Men icke.

Kanske, kanske är det så att jag trots allt är lite bättre än tidigare. Jag har nu under 6 månader simmat varje vecka, utan undantag. Oftast 2 pass, ganska många gånger 3 pass och ibland även 4 pass per vecka. Jag har ökat standardmängden med 100% från 1200 m per pass till 2400 m och jag simmar aldrig kortare än 1700 m.
Jag utmanar mig hyfsat ofta att simma längre serier som 500-400-300-200-100, då och då fartmässigt dvs hårda 50:or och alltid, varje pass, styrkemässigt med paddlar.

Under de senaste veckorna har jag fokuserat på två saker: Rotation samt kadensen, takten på armtagen.
Rotation har jag aldrig riktigt lärt mig och negligerat på tok för länge. Rotation krävs för att få till effektivare armtag.
Takten har också alltid haltat, enligt dem som ger mig feed-back. Jag tror att jag fokuserar för mycket på tekniken och borde kötta mer. Och i och med att jag aldrig vispat på så orkar jag inte vispa särskilt länge ...

Därför tvingar jag mig nu att köra 10x50 hårt med fokus på jämn, snabbare takt. Jag tänker att armarna rör sig i en cirkel som aldrig stannar. Och hoppsan!!! Det är NU det händer något. Plötsligt går det fortare. Jag ser det på klockan på väggen och jag måste till och med simma om medsimmare.
Kanske skulle jag ha nytta av en tempotrainer? Någon som läser som har en åsikt?

De första 2 50:orna känns finfina. Med 20 s vila mellan så får jag kämpa. Jag vill sluta och ge upp hela tiden. Jag gillar inte känslan av att bli flåsig på riktigt i vattnet. Det tangerar min vattenrädsla. Men nu är jag hård mot mig själv. 10 längder är inte mycket. Men10 längder är fler än inga längder alls. Just nu räcker det med 10 längder för det biter i överarmar, axlar och rygg. Det ska bli så spännande att se vad som händer med simningen om jag fortsätter så här!

Wohoo!!!!

söndag 6 mars 2016

En halvmara efter frukost

Halvmaran kom spontant idag. Det var inte särskilt bra väder, rundan var inte heller spektakulär på något sätt, ändå kändes super att vara ute på vägarna och tuffa på i skön långpassfart.


Lillfamiljen ute på långpass.


– Ska vi satsa på ett lite längre pass idag? Mer än 15 km men kanske inte så mycket längre än 2 mil, resonerade jag med Roger innan vi gav oss ut på söndagslångpass.
Det är en liten chansning och svårt att veta exakt hur länge Edith vill sitta i vagnen. Det händer att hon ledsnar eller så sover hon gott under hela rundan och en stund till när vi väl är hemma.

Planen blev att springa längs Roslagsbanan 20 km och sedan ta tåget tillbaka. Om Edith vaknar och blir ledsen kan vi avbryta närsomhelst och åka hem. Närmaste tågstation kommer aldrig vara särskilt långt borta.

En vattentät plan!

Roger packade vagnen med förstärkningströjor, två kexchokladkakor och en flaska vatten. Edith klädde vi lite extra noggrant för att vara säker på att hon skulle hålla värmen utomhus i drygt två timmar. Sedan tuffade vi iväg.

Jag som oftast springer med vagnen framför mig njöt lite extra av friheten att bara hålla koll på mig själv. Vagnen rullade dessutom lättare än på flera veckor tack vare att vägarna var hyfsat snö och isfria. Roger sköt på och såg relativt opåverkad ut av den extra tyngden.
Starten kändes kanon och tempot blev av bara farten lite för högt. Det åtgärdades efter några kilometer och vi landade in på 5:50.

Sedan vi fick bebis så uppskattar jag än mer löpningen tillsammans med Roger. Det blir vår egentid och att Edith är med är inget hinder. Bara bonus!


lördag 5 mars 2016

Nu ser jag framemot Vansbro Triathlon

De rödmålade husen. Den första ledtråden på vart vi är på väg. Blågröna granklädda berg i horisonten. Hästar och kor i hagar. Blå ängsklockor i det höga gräset. Dalarna har funnits i mitt liv sedan jag var barn och plötsligt, efter ett halvt liv har jag blivit blixtförälskad i det vackra, mustiga landskapet.


Min resa, från gymmet och de regelbundna löpturen, till att genomföra en Svensk Klassiker och en full Ironman har fört med sig en trevlig bieffekt: Jag har nyupptäckt vackra platser i Sverige och satt dem i stark relation till många av de fantastiska stunder som jag har upplevt under alla lopp: Vättern runt, Ironman Kalmar, Vasaloppet, Vansbrosimningen och Vansbro triathlon. Alla rymmer lika starka minnen och upplevelser.

Extra starkt känner jag när vi kör mot Dalarna. I Dalarna har jag tillbringat många, många helger och lediga stunder som barn. Min farmor och farfar hade en gammal fäbodvall i trakten kring Insjön och där sprang jag i nattlinne och gummistövlar i det axellånga gräset på midsommarna medan farmor plockade famnar av blå ängsklockor och vita prästkragar. Tvättade oss gjorde vi i en svart, blank tjärn med näckrosor och simmade tillsammans ut till sjöns mitt och tillbaka igen.
Det var min farmor som lärde mig att simma. Hon lärde mig att åka skridskor, att åka skidor och hon visade mig den svenska fjällvärlden.

Men sedan blev jag tonåring och plötsligt avskydde jag att bli tvingad bort från kompisarna i Stockholm. Skidorna blev liggandes, jag slutade att simma i insjöar (naken) och skridskorna rostade på vinden.

Jag tror att allt det där har legat och slumrat i mitt inre, inklusive kärleken till Dalarna och bara väntat att blomma ut med full kraft. När vi för en vecka sedan körde till Sälen ville jag inte åka hem igen men tack och lov så har jag ett lopp och en resa till Dalarna att se framemot i år: Vansbro Triathlon.

Jag har inte nämnt det så mycket här på bloggen än men nästa anhalt, efter Tjejvasan är Vansbro Triathlon, en halv ironmandistans. Jag ser framemot det lika mycket som jag fruktar simningen i den iskalla, friska Vanån. Vänliga Vanån, som jag brukar säga. Trots det så har jag en oplockad gås med just den älven. 2014 var Vansbrosimningen halverat på grund av kyla och simningen ställdes in under själva triathlonet. Med andra ord så har jag ingen god erfarenhet att falla tillbaka på inför racet i början av juli.

Jag tror att det finns platser kvar till Vansbro Triathlon. Anmäl dig vetja så får vi sällskap!

fredag 4 mars 2016

Det smartaste jag kan

Mitt mål i Kalmar är inte att köra det snabbaste jag kan, utan det smartaste jag kan, för att komma i mål. Och det är så jag försöker lägga upp träningen överlag för att vara så väl förberedd som det går i augusti.



På ett sätt är jag överraskad över hur bra det går att träna med små barn och efter att kroppen presterat och gått igenom ett av livets tuffaste lopp. Men det gäller att träna smart, undvika skador och låta kroppen återhämta.
Sömnbristen har gjort det svårt för mig att få till riktiga kvalitetspass. Jag tvekar helt enkelt att ta i för mycket med respekt för kroppen.

Men nu har det tänts ett hopp om att jag är inne i en period med bättre sömn. Min tjej väcker mig fortfarande många gånger per natt men jag somnar om bums och sjunker rakt ned i djupsömn verkar det som. Det är en så stor skillnad! Jag är inte lika tömd på energi när jag vaknar och jag får mer utväxling när jag tränar.

Torsdagen blev bara pannkaka, både träningsmässigt och rent allmänt. Jag vaknade trött och omotiverad. Ostimulerad!
Visst är det underbart med barn och familj men jag vet att jag är en person som tillslut klättrar på väggarna under mammaledighet. Jag älskar att jobba! Jag älskar att vara kreativ!
När jag efter en trist dag tillslut klev upp på trainern kl 20:00 så strulade tekniken. (Stort minus med det här wattmätandet). Och så var Edith inte så glad och korvade efter mamman så jag ... klev av cykeln!

Jag var ombytt. Jag hade fyllt flaskan med vatten. Jag hade haft en skitdag och jag kliver av när jag precis börjat! Innan jag börjat!
Det har aldrig hänt. Jag trodde inte det kunde hända.
När det varit så segt hela dagen och tekniken när inte ville så näe ... detta är inte träningsglädje. Jag drar av mig cykelbyxorna och träningstoppen, byter dem mot mjukisbyxor och sätter mig i soffan med men bebis i famnen och myser. DET känns mycket bättre. Jag klandrar mig inte en sekund att jag hoppade över träningen just den här dagen. Det var ett smart drag av mig.

I dag känns allt mycket bättre. Det är fredag. Jag har världens underbaraste man. Matbordet är rent från prylar, kaffet är gott och jag har en ljudbok att lyssna på under barnvagnspromenaden.
I dag får cykeln en ny chans.


Blogghumor!! Så klockren!!!

tisdag 1 mars 2016

Den viktiga supporten

"Heja! Bra jobbat" Tre ord som kan betyda oerhört mycket under tävling. Att få support under ett lopp är de bästa som finns. Att kriga i sin ensamhet bygger pannben men är långt ifrån lika trevligt.


Firar med supportteamet efter loppet.


De flesta tävlingar har jag harvat på i min ensamhet. Utan att känna en massa folk i startfältet och utan support längs banan. Roger har ofta själv tävlat och vi har på sin höjd kunnat få syn på varandra på banan och säga hej. De ögonblicken blir ofta larvig känslosamma ... för mig illa fall, som krigat både mot vattendemoner och allmän orutin.

Så var det under Ironman Kalmar 2014. Det fanns ingen i publiken som var där för att heja på oss, inte ens våra barn, så när jag fick syn på Roger efter en redan lång dag med både glädje och missär, under löpningen så sprutade känslorna och glädjen.

Under helgens Tjejvasa var det första gången som jag hade support under hela dagen, på riktigt. Och ett gäng att fira med efter. Det var fantastiskt och skapade en helt annan känsla på banan och framförallt före start.

Roger och min bebis Edith var med och stöttade min come back och starten till att bli ännu bättre och starkare än jag var före graviditeten. Dessutom var min goda väninna Marielle och hennes familj med uppe i Sälen och Marielle var den som sprang med mig från bilen för att lite för sent hitta rätt startfålla. Hon var också den som tog alla bilder, hängde med Roger och Edith och tillsammans med dem tog emot mig vid mål!

I Hökberg, efter den sega, sega stigningen så stod de där och hejade innan jag fick min blåbärssoppa och jag blev så glad att se dem.
Vid målet i Mora så trodde jag för ett ögonblick att de inte hunnit fram. Jag spanade längs hela målrakan och blev lättad när jag till sist såg dem precis efter jag passerat mål.

Ett "heja" ett "kom igen", musik en uppmuntrande blick. Det är minst lika effektivt som en gel längs banan. Att dessutom att ha förmånen att ha någon som står en nära som stöd under en tävling, det är guld värt.

Tack Marielle för pepp och stöd längs banan och för att du stod för huvuddelen av markservicen i stugan och tack älskade Roger för att du alltid tror på mig och för att du tog hand om Edith hela dagen och avstod från att köra Öppets spår i år för att jag skulle få njuta av Vasaloppet.


Marielle var fint stöd under hela dagen! Tack Mell!





måndag 29 februari 2016

Racereport Tjejvasan 2016

Förhållandena var perfekta. Några minusgrader, sol och plats i startled 4. Dessutom är stämningen något alldeles extra under Tjejvasan som utmanat hundratusentals kvinnor och tjejer genom åren.






Tjejvasan står för något väldigt speciellt för mig och minnena från 2013 när jag stod på startlinjen sist är starka:
Mitt distansrekord på skidor var en bra bit ifrån loppets 3 långa mil. Det var mycket som kändes ovisst. Hur skulle jag tackla sträckan mentalt? Backarna? Trängseln och framförallt ovanan att tävla på skidor och inte enbart gå på dem i maklig takt, enbart för njutningens skull.

Jag kom i mål på 03:01:00, cirka. Arg som ett bi, utan koll på vare sig tid eller hur man ser till att hålla energinivån uppe och de negativa tankarna i schack. Dock blev jag ändå stolt över mig själv och extra peppad av omgivningens respons:
– Vad bra du är!! sa många på Facebook och jag blev stolt som en tupp.

Det är inte så länge sedan. Ändå är det mängder av löpta, cyklade, simmade mil och hundratals träningstimmar sedan och även ett gäng tävlingstimmar senare. Jag har en helt annan kunskap om den här typen av utmaningar idag. För att inte tala om kunskapen om mig själv.

Så trots att jag inte haft möjlighet att skidträna inför årets Tjejvasa så kände jag mig ändå förberedd. Lite sen till starten. Såklart. Nervöst fippel med stavar och bindningar och jag var nära att vurpa på plan backe redan innan start ... men ändå, jag kände att jag hade koll på vad som komma skall.

Idén att jag INTE skulle tävla utan enbart NJUTA var som bortblåst redan när jag klev in i startfållan och upptäckte att alla redan var på plats och att jag hamnade i bakre led och kände hur tävlingshornen blev lite extra spetsiga. Så typiskt mig!!! Nästa gång ska jag vara supertidigt på plats!! Kom ihåg att jag sagt det.

Nåväl. Sol, fina spår, några minusgrader och startled 4. Det kändes som bra förutsättningar. Dessutom var kroppen utvilad och magen full av havregrynsgröt, blåbär och jordnötssmör + ett ägg.

Starten gick nästa obemärkt. Havet av damer stakade iväg och så var loppet igång.
Jag påminde mig om att det inte är någon idé att hetsa eller försöka springa om i onödan. Däremot bestämde jag mig för att hålla mig i längst ut till vänster och ta mig förbi så många som möjligt i varje uppförsbacke. Jag vet att jag är stark i backar.
Det visade sig fungera. Att springa upp i backarna kändes helt görbart och pulsen la sig snabbt så fort jag började skida på plant underlag.

Ungefär så fortsatte loppet. Den här gången var jag rutinerad nog att förstå att den sega känslan lätt  kan avhjälpas genom påfyllning av energi. Jag hade en liquid i ryggfickan som reserv och extra kick inför de 5 sista kilometrarna. Så här efteråt ångrar jag lite att jag inte gick ut hårdare. Det hade nog gått vägen.

Istället ökade jag när den trygga känslan av att det endast återstod 10 km av loppet infann sig. 10 km är en välkänd sträcka. 10 km klarar man alltid.
Jag tog sikte på två tjejer med säker teknik och bra fart. Jag la mig bakom och lät dem dra mig och jag föll in i deras tempo. Prefekt sätt att få till bra teknik för mig som behöver öva lite.

På målrakan fick jag nästan lite rampfeber. Massor av publik och många hejarop.
Jag var nöjd när jag kom i mål efter 02:44.56. Trött men inte slut. Det bådar gott inför kommande utmaningar som kommer att pågå många fler timmar.

Arrangemanget Vasaloppet var som vanligt trevligt.
Depåerna är bäst. Blåbärssoppa och trevliga människor. Man blir bara glad och lycklig rakt igenom.






fredag 19 februari 2016

Ny våtdräkt

Som att simma med extra glid. Det var inte bara fantastiskt att få kasta sig i havet i slutet av januari, det kändes rent av som fusk att simma i min nya Xterra våtdräkt.


Xterra är Rogers favoritmärke. Jag förstår varför.


Kanske bidrog saltvattnet en del, eller inte. Det var grymt stor skillnad mellan min lite tunnare X2U-dräkt och den nya Xterra-dräkten som jag testade för ett par veckor sedan i Spanien.
Det kändes nästan som fusk att guppa uppe på ytan medan vågorna gjorde sitt bästa för att kasta mig hit och dit. Xterra dräkten är ett par millimeter tjockare och det märks. Massor.

Vattenläget verkar vara en av mina starkaste sidor som simmare, även utan våtdräkt. Jag får ofta beröm av simtränare Victor under fredagspassen, för mitt vattenläge.
– Det är nästintill perfekt, brukar han säga.

När jag har testat swimrun så har jag simmat utan dolme och det har gått hur bra som helst för mig att behålla vattenläget, trots skor. Jag körde hela Amfibiemannen utan dolme utan problem.

Att våtdräkten Xterra ger extra flytkraft bidrog under min testsimning till att själva simningen kändes väldigt vilsam. Det bådar gott inför kommande trithlonsimningar när energin ska räcka både till en cykling och löpning. Den sitter bekvämt, den känns inte skavig eller för tight någonstans. Perfekt!

Dagens simpass utfördes i simhallen som vanligt och utan våtdräkt. Känslan var den bästa på mycket länge. Det känns som jag vet vad jag håller på med just nu. Vi körde en skön serie som alla kunde ta i egen takt. Jag gjorde mitt bästa för att utmana mig själv.

Dagens lärdom: Sparka mer med platta! Sparka mycket med platta. Sparka varje pass med platta.

måndag 15 februari 2016

Skidfest i Oxberg

Tjejvasan är en perfekt språngbärda till både långlopp och allmän skidglädje. Hög stämning. Musik! Sol. Gärna hyfsat med snö. Massor av glada och tjejer, damer, kvinnor! Blåbärssoppa, vetebulle och rosiga blossande kinder. Trött, nöjd kropp.
Och så ser just min målbild ut inför Tjejvasan nästa vecka.


Snabb selfie och sedan hem till middagen.

Jag är anmäld sedan länge men har inte tränat skidor ett skvatt, förrutom igår när jag pinnande på 10 km på Täby Konstsnöspår.
Det gick bra och det väckte förväntan inför nästa veckas resa till Sälen.
Skidor är kul, ger grymt bra träning och är väldigt avkopplande.
Bekymmer och grubblerier blåser bort i fartvinden. Kvar stannar bara en skön känsla av att vara ute i naturen och övning i att acceptera de förhållanden som erbjuds. Blöt snö, isig snö eller nysnö ... eller rent av vatten i spåren. Ett otyg som blivit vanligare under vasaloppsveckan.

När jag anmälde mig till tjejvasan redan förra våren så såg jag framför mig att Tjejvasan skulle bli en lagom utmaning att ta sig an efter graviditeten. Jag hade ju ingen aningom att jag skulle få för mig att satsa på Ironman redan första året och därmed träna på lite mer intensivt. Dessutom var hela idén att jag skulle få sällskap och äran att peppa en god vän fram i spåret och se någon som jag tycker om uppleva samma glädje av triumf som jag gjorde för tre år sedan när min träningsresa började på allvar och jag genomförde något så otippat som Tjejvasan.

Tyvärr har min vän råkat ut för en bilolycka och behöver vara varsam med sin nacke, så jag ska åka de tre milen själv.
Skidträning har det ju inte blivit så mycket av under vintern. Som vanligt är det problematiskt med snötillgången i Stockholm och uppe på det så har jag haft fullt upp att få all annan träning att flyta.

Men igår bestämde jag mig för att låta kroppen få en chans att känna vad som komma skall och jag spenderade en timme på Täby konstnöspår i mörkret.
– Räkna med att det inte finns några spår, sa en tjej när hon klev av spåret.
Och det hade jag inte gjort heller men vad spelar det för roll när man tränar till Vasaloppet? De senaste åren har det varit tufft för arrangörerna att hålla ordning på banan på grund av plusgrader. Jag har då inte än fått uppleva särskilt goda förhållanden under mina två Vasalopp. Så spåren igår kväll blev ingen besvikelse, tvärtom. Jag kan konstatera att det kommer vara tekniken som avgör hur bra tid jag får lördagen den 27 februari. Jag tänkte nämligen försöka slå min tid från 2013 som slutade på 3:01.

fredag 12 februari 2016

Lite psykologisk placebo är aldrig fel

Tänk dig själv sund och stark. Tänk dig full av energi och självkänsla. Tänk dig rakryggad och spänstig med klipp i stegen. Visualisering hjälper mig att komma ihåg min målbild: en stark och vältränad kropp.



Lägg till bildtext



Jag laddar alltid för dagens träning redan vid frukost. Ägg, gröt, bär om det finns i frysen, nötter när jag tycker jag är värd det. Jag påminner mig om att dricka vatten under dagen och äter helst en bra lunch innan jag ger mig iväg för att ha alla depåer påfyllda efter nattamning och gårdagens träning.

Nuförtiden måste jag se till att även Edith är i fas och lagom sugen på att sitta i vagnen under en timme eller två. Mätt och trött funkar bäst. Somnar hon direkt så vågar jag mig på en tur längre från hemmet, är hon lite knorrig så tar vi en snävare runda så vi snabbare kan komma hem vid behov. Ofta fungerar det bra. Någon enstaka gång har det inte funkat alls och jag har promenerat hem med en bebis på armen.

Det är lite pyssel att komma iväg. Kläder på, telefon och musik i lurarna. Fippel med klockan på armen. Bebis i overall, på med mössa och fram med löpchassit till vagnen. Bädda ned bebis, trixa upp och ned på trotoarer för att hitta fram till bra vägar där det bara är att rulla på. Men sedan ...

ANDAS! Hitta in i löpsteget, låta axlarna sjunka .... ANDAS!
En höjdpunkt under dagen.
Vagnen rullar lätt. Kroppen känns stark. Blicken och hållningen är stolt.
De dagar när löpningen känns bra känns det som att jag är powerwoman och kan övervinna vad som helst. Jag är stolt över mig själv och tacksam över att det funkar att springa.
Löpningen är världens bästa terapi. Lite vackra omgivningar på det. En istäckt sjö, en skog i vintervila, bruna åkrar.
60 minuter i powerwoman-mood det räcker för att ladda batterierna i 24 timmar åtminstone. Placebo eller ej! Det är världens fiffigaste trick.

Lägg till bildtext
Lägg till bildtext


måndag 8 februari 2016

Plankhundringar och vårigt långpass

18 km i lerig, blöt och härligt mustig skog. Våren, ska den komma så här tidigt eller är det bara en retsam teaser? Härlig löpning var temat under gårdagens långpass.



Först måste jag kolla:
Vet du vad plankhundringar är? Kan du gissa?
Om du är elitsimmare så har du garanterat simmat plankhundringar mängder av gånger.
–  Jag är ju van att träna elitsimmare men ni klarade ungefär 75 procent av passet, sa coach Victor efter fredagens simning i Tibblehallen.
Vid det laget låg hela fredagsgruppen på kakelgolvet och flämtade. Möra, utan energi.
Vi hade simmat plankhundringar som galningar efter en tuff styrketeknikserie som uppvärmning.

Plankhundringar går ut på att man först simmar 100 meter, häver sig upp ur bassängen och kör bålövningar, den ena tufars än den andra i antingen 60-90 sek. sedan hoppar man i igen, kör 100 meter F4 och upp igen, så många repetitioner som  det står på programmet.

I vårt fall var det 12 x 100 m planka med följande bålövningar x 2 varv:

1. Planka 90 sek
2. Sittande benspark 90 sek
3. Vindrutetorkare (pendla med benen från sida till sida) 90 sek
4. Ryggresningar
5. Höftresningar
6. Sit-ups

Jag gillade det här passet. Jag gissar att mina kamrater i gruppen hellre hade velat simma vanliga serier men jag tycker det är kul att testa nya upplägg och få idéer till träningen. När man väl har tekniken i simningen så måste man kötta lite för att det ska hända något. Perfekt för mig!
Jag slet verkligen, glad över att jag hoppade över det inplanerade styrkepasset kvällen innan.  Och jag slet med att hålla kontroll över magen under passets gång. På slutet modifierade jag övningarna lite för att inte tappa. Det kändes bra.

I går sprang jag långpass. Distansrekord efter graviditeten: 18 km. Med sol och isfria skogsvägar vart varje kilometer en njutning. Löpningen känns bra nu. Men jag löper med större respekt än tidigare. 18 km är inte snutet ur näsan. det är ätt att glömma när man tar det förgivet. Det krävs träning. det krävs styrka. Det krävs vilja och motivation.

Jag övade på att bara vara i den obekväma känslan på slutet när kroppen ville stanna.
Så här, precis så här kommer det att kännas under många timmar på banan i Kalmar i augusti.




torsdag 4 februari 2016

Min hyllning till simningen

"Vem bryr sig om jobb och karriär när man kan simma?" Det är ett citat hämtat från ett av mina tidigaste inlägg på den här bloggen. Bloggen som startade när jag inte ens hade doppat huvudet under vattnet sedan barn, inte sprungit längre än 13 km och aldrig rört en racercykel.


Nordnorge! Episkt sim.


Läs inlägget: Inga genvägar till crawl HÄR.

Jag startade den här bloggen när allt som rörde triathlon var nytt i mitt liv. Simningen slog ned som en bomb i min tillvaro och slukade mig med hull och hår. Det var kärlek och skräck i en förvirrande blandning. Jag har under hela mitt vuxna liv varit skeptisk till vatten. Och som jag har kämpat och jag kämpar fortfarande för att bli en hyfsad simmare.

Jag har ingen naturlig känsla för vatten. När det blir jobbigt och tungt blir jag samtidigt rädd och det gynnar varken fart eller teknik. Men simglädjen den är, trots rädslan, intakt. Och jag tror att vi snackar livslång vänskap. Nu uppskattar jag till och med bassängsimningen lika mycket som open water-simningen som hela tiden varit min favoritgren i triathlonträningen.

Med våtdräkt, ute i en sjö är naturupplevelsen hudnära och 100 procent. Den svenska svala sommaren blir inte längre en besvikelse. Ett pass i en spegelblank sjö som krusas av ett stilla sommarregn slår värme, solsken och stränder fullpackade med folk. Jag vill allra helst ha sjön för mig själv, helt själviskt. Eller i sällskap med min livspartner Roger. Något bättre sätt att umgås på kan jag inte tänka mig.

Läs mitt favoritinlägg: Open water-avslutning bland höstlov HÄR

Så vem bryr sig om jobb, karriär och orimlig vardagsstress när man kan glömma bort tid och rum i en kolsvart sjö eller varför inte även i Tibblebadet en torsdagsmorgon? Jag fortsätter väl att nöta på. Hundring, på hundring, på hundring läggs på träningssaldot.

I morse simnade jag stege (100+500+400+300+200+100) med lätt ömmande kropp efter gårdagens kvällslöpning. Jag sprang i skogen och märkte att det känns ju inte alls safe i dessa dagar. Så jag sprang fortare och gladdes över tempot men kom på mig själv att kasta blickar över axeln. Så kan man inte ha det!


onsdag 3 februari 2016

Styrka & sim

Kompensationsträning eller dubbelpass? Igår kombinerade jag gymmet med simhallen. Jag var grymt taggad och hade en fantastisk kväll i mitt eget sällskap.


Lägg till bildtext


I Gustavsberg, där jag bodde tidigare, kan man simma när som helst, så länge motionsbassängen är öppen. Visserligen då i 25-metersbana men ändock. Den finns där varje dag mellan 06:15 och 21:00. Här i Täby bedrivs det sedan länge seriös simträning och det är många pass som ska rymmas i 50-metersbassängen. Fördelen är att det råder en skön simsportstämning i simhallen. Omklädningsrummet är ofta fullt av unga simtjejer som tränat innan de går till skolan, det tycker jag är grymt imponerande, och det finns måna duktiga simmare att inspireras av.
I Tibble är badmössa och glasögon mer regel än undantag.

Nackdelen är att möjligheten att simträna för allmänheten är mer begränsad. Två morgonar i veckan, en timme varje lunch, några kvällar i veckan samt helgerna mellan 08:00-12:00.

I går var planen att morgonsimma om jag lyckats skrapa ihop en okej dos sömn vid 06:00.
Icke! Enförkyld, mammig bebis kräver sitt stök på natten och jag behöver många timmar i sängen för att skrapa ihop hyfsat med sömn. Därför blev det dubbelpass efter middagen. mellan 18:00 och 19:00 SATS och styrketräning. Jag körde ett lugnt helkroppsprogram, 2 set per övning, för att jobba igenom kroppen och inte riskera för mycket träningsvärk.

Jag taggade i gång på alla cylindrar! Åh det var så härligt att vara där, fokusera inåt, lyssna på musiken, tänka teknik och utmana med några tyngre reps på vissa muskelgrupper. Jag la på 50 kg på latsdrag. 50 svindalande kilo (jag har typ alltid legat på 30-35) och YES!! Det gick! Jag lastade på massor på rodd, tog en tyngre stång när jag körde axelpress. Hämtade 10 kg viktplanta och gjorde ryggresningar. Jag benböjde, gjorde utfall och pysslade på med god känsla.

Sedan, med peppande musik i öronen, stegade jag till simhallen, böt om snabbt och hoppade ned i vattnet, fortfarande varm efter styrketräningen. 1500 m blandad kompott. Vi var tre personer i snabbanan och samsades fint.
Ett riktigt bra dubbelpass.

måndag 1 februari 2016

Återhämtning & digital detox

Tänk er känslan: Löparshortsen är på. Linne. Den bara (vinterbleka) huden jublar av solens värmande strålar. Ljudet från vågorna fyller dig med kraft och i samma sekund har du glömt januarislasket och det för oss svenskar, självklara mörkret. Spanska solkusten i januari – mycket ljuvligare än jag vågat hoppas på.


Skygg vintervarelse ...


Om jag ska resa bort så ska självklart löpvagnen med ... och våtdräkten. Så tänk er själva synen: Mamman med bebis i bärsele, vagn i ena handen, babyskydd i andra och en enorm väska på ryggen som ser ut att väga bly eftersom den innehåller både våtdräkt, löparskor, blöjor och babymat!
Helt i sin ordning. That's me!

Jag har varit i Spanien och hämtat energi. Dessutom har jag blivit digitalt detoxad på grund av avsaknad av wi-fi. Nyttigt. 

Resan var helt och hållet spontan. Jag satt och pratade om att det vore fantastiskt att passa på att resa bort när man ändå är mammaledig och vips så hade en annan babymamma nappat och kommit på den goda idén att låna hennes föräldrars lägenhet i Marbella. 

Marbella som i mina öron klingar ungefär som Nice ... lite bedagat ... överraskade stort. Vi bodde strax utanför bland golfklubbarna vid Puerto Banús och det var så fint. Jag tyckte ändå om det lite mer "lyxiga" gatvyerna. Parkchefen i stan har helt klart gjort ett kanonjobb. Så välordnat, så mycket blommor och fina parkanläggningar. Bergen ramade in det hela perfekt och det vimlade av cyklister på så väl racer som mountainbike med grymma cykelben. Bergsbyn Istan var så pittoresk att det ilade i tänderna.

Jag har haft ett sjukt barn hemma och träningen har fått vänta (är det 100 år sedan jag tränade ett ordentligt pass??). Det har inte varit läge att lämna hemmet och därefter så var det dags för Spanien. Resans fokus var heller inte träning så jag fick helt enkelt ta det tillfälle som bjöds att först ta en simtur i havet och sedan dagen efter en löptur längs strandpromenaden.

Jag var i himlen!!! Jag kunde inte fatta att det var sant när jag med lätta, lätta steg flög fram mellan Puerto Banús och Marbella. Det var mycket folk ute och promenerade. Många löpare njöt som jag av att bara springa på känsla. Jag fick många hejarop och tummen upp med löpvagnen och Edith framför mig. Jag ville inte sluta  och släppa taget om ögonblicket och det kändes nästan sorgligt att det bara blev en enda löptur i de här underbara förhållandena ... jag avslutade med en dusch på stranden, med kläder och skor på.

Lägg till bildtext
Mitt resesällskap är också mammaledig.

fredag 22 januari 2016

Simpass för styrka och kondition

Simfredag! Äntligen. Älskar dessa fredagsmornar när jag får tassa upp när resten av familjen sover och smita till simhallen. Fokus: 60 min hård simning.


Jag simmar 2-3 gånger per vecka.


Simningens tjusning och dilemma – vissa dagar slåss jag i vattnet mot de skräckinjagande Orcherna från Mordor andra dagar befinner jag mig i det fantastiska Narnia.

I dag var jag i Narnia. 
10 minuter innan simpasset började körde coachen en genomgång. Han förklarade passets olika delar, genomförande och syfte. Han vill att gruppen ska bli starkare och få bättre kondition.

När vi började sköt jag ifrån kanten och kände hur kroppen gled stabilt med bra vattenläge. Armtagen kändes synkade och starkare än vanligt och jag hade till och med hyfsad koll på benen ... tills jag blev trött. Då började passet på riktigt.

Vi simmade en massa olika serier. Det fanns inte en chans att ha tråkigt! Det går tydligen att variera i det oändliga hur man kan simma. Här är några exempel på vad som stod på tavlan. Allt med 20-30 sek vila.

4 x 25 polo,  12,5 + 12,5 vila 20 sek
5 x150 paddlar + dolme
3 x 150 benspark varav sista 50 br ben, fjrl ben, ryggben.

Jag simmade så att alla siffror snurrade i huvudet och jag slet med mina stora paddlar och fick fokusera på att orka dra korrekt.
Jag fortsätter att öva på att börja draget långt fram och inte att sjunka med händerna. Den sista biten i draget är också en utmaning. Efter dryga 1000 meter blir jag trött och jag inser att här är det triceps som måste stärkas upp. Så nu ska det bli lite fokus på dips ett tag framöver för att se om det hjälper.



onsdag 20 januari 2016

Är träningsglädje smittsamt?

Beckmörkt, kallt och 2,5 km slinga konstsnöspår. Detta är tydligen en riktig hit. I går besökte jag Täby Konstsnöspår för en kort tur och jag var verkligen inte ensam.



Vi förevigade ögonblicket med en selfie.


– Oj, jag trodde att det skulle vara typ bara vi!
Min 16-åriga dotter Olivia tittar fascinerat ut genom bilrutan på det pärlband av pannlampor som slingrar sig fram på Arninge Golfklubb, in bakom en träddunge och sedan fram igen på andra sidan.
Det är onsdag, klockan är 19:30 och parkeringen är full. Det lyser välkomnande från receptionen och värmestugan.

Vi är inte ensamma om att anlända vi denna sena timme. Tvärtom. Många med oss drar på sig pjäxor, tänder pannlampan och ger sig ut på de helt oklanderliga spåren.
80 kr kostar åkturen. Det är gratis för ungdomar under 20 år och stämningen bland åkarna som är i alla åldrar, är väldigt trevlig. Hurtig.

Olivia fick en komplett skidutrustning av sin jobbiga träningsmorsa och hennes kille Roger i julklapp ... Vallningsfria Atomic, Salomonpjäxor, stavar, en enkel skiddress, handskar och ullstrumpor.
Jag tyckte nog att det glimtade till lite i ögonen när hon såg innehållet i julens största paket!

I går hade vi bokat den första turen. En teståkning och helt ärligt så var det väl mamma som var mest förväntansfull, både över att få åka skidor med dottern och ha henne helt för sig själv utan mobiltelefon till och med. Min förhoppning är att skidglädjen ska vara smittsam. Jag vet att träningsglädjen är det ... Olivia har sagt flera gånger att hon inte skulle upptäckt att det är så kul att gymma om det inte var för att jag håller på.

Jag skulle vilja kalla premiärturen en hit! En hit för att vi hade det så trevligt. En hit för att jag stornjöt av stämningen, att det finns så många galningar som åker runt med pannlampa, för att spåren var jättefina och för att Olivia kämpade på och sa ja till tur nummer två redan på söndag. Då ska vi åka dubbelt så långt!

Mycket folk men fullt åkbart.
Dora var allt gladare än på bilden! ;-)


tisdag 19 januari 2016

Energiboost deluxe!

Knarr under fötterna, sol och lagom bitande kyla. Jag älskar att ge mig ut på löptur när landskapet är vitt och badar i ljus. 



Just nu har jag fokus på träningen, inte bloggbilderna.


Nu har Stockholm hunnit ikapp vinterns antågande. Gångbanor och trottoarer är plogade och löpbara igen med löpvagn och de där minusgraderna är lite lagom många.

Jag är lite rädd för kyla. Jag har en gammal frysskada på fötterna sedan ett gammalt norrländskt vinteräventyr och blir därmed kall på precis nolltid. (Räcker med att stå barfota i köket)

Ull är min bästa vän. Jag använder ull även under svensk sommar. Som till exempel 2014 under Vansbro Triathlon när luften bjöd på +8 grader och regn. Jag var så glad att jag tog beslutet: ullunderställströja och ullstrumpor istället för trisuit som många körde, och fick problem, i.

Edith får också ett lager ull närmst kroppen. Merinoullbody, byxa, socka och tunn mössa. Sedan är det bara att hälla ned henne i overallen och i åkpåsen, när det är -5 som igår. Fler minusgrader så får hon även ett mellanlager och ett par skintossor på fötterna. Dessutom ser jag till att fylla ut åkpåsen med ett täcke eftersom hon fortfarande är så liten och inte lyckas värma upp all luft själv.

Löpturen blev ett härligt men ganska tungt distanspass. Vagnen rullar såklart tyngre (men ändå väldigt lätt. Love my bugaboorunner). Fokus var bara att vara ute, att njuta, att Edith skulle få sova gott och kanske lite längre än vanligt i en rullande vagn. Vilken dag det var!! Underbart!

Jag behöver få njuta av min träning har jag konstaterat. Njuta mellan de där måste-passen på trainern till exempel.
Men lugn! Jag har inte tappat motivationen att Ironmanträna. Jag tycker det är vansinnigt kul men jag kan konstatera att det kräver en del tankeverksamhet och fokus och dessutom en del press att träningen rullar på. Med en bebis i huset så är det liksom inte jag som är chef över allt längre.

PS. Jag ber om ursäkt för mina trista bilder här på bloggen. Men håll ut! Jag lovar att plåta mer inspirerande i vår och sommar igen. Just nu fokuserar jag på träningen och tar tillvara på den tid jag får till när Edith sover och är nöjd.

måndag 18 januari 2016

Träningsfinal varje helg

Ännu en helg avklarad som har erbjudit ... ännu mer tid för träning!! För en del låter det crazy att se helgen som veckans stora träningsmöjlighet, för många andra är det helt naturligt. 



Så här kan det se ut när jag och trainern har en date.


När helgen kommer så öppnas det massor av möjligheter att få till bra pass. Som till exempel det där första 2-timmars trainerpasset som jag gått och dragit på.
Målet var att få det gjort innan julen var över men på grund av en kombination av rädsla för tristess och respekt för min kropp och vad den klarar just nu så har jag skjutit på det.

Helgens många minusgrader ökade motivationen att stanna inne och långpassa, istället för att tassa runt ute och frysa halvt ihjäl. Så se där! Tjoho!!!! Det räckte för att jag skulle sitta upp på sadeln med ambitionen att cykla 2 timmar med lätt ansträngande känsla. I did it!! Och efteråt var jag verkligen grymt nöjd, nästan på samma sätt som när man kommer i mål efter ett lopp och är helt slut, glad och stolt!

Jag satte som mål att hålla god kadens, 90. Effekten landade på i snitt 130, lite mer under den första delen och lite lägre de sista 30 min för att inte köra slut på mig helt och fullt. Det ser jag som ett bra långpassupplägg.

Känslan var god trots att jag inte kände mig som mitt starkaste jag. Motståndet var för lätt för att utmana benen men jag är ganska dålig på att hålla hög kadens (jag trampar hellre tungt, då tycker jag att jag lättare kan hänga med när jag klungkör och det går fort) så att trampa 90 i hela två timmar det utmanade och är bra träning för mig. Jag trampade på och benen höll sig fräscha hela tiden. Men jag blev trött. Värmen inne och vätskeförlusten är påtaglig, men jag drack två hela flaskor och fyllde på med ny energi efter 1 timme.

Simmat har jag också gjort under helgen. Med gula stora paddlar på uppdrag av simcoachen. Paddlarna satt på halva passet (1800 m), uppdelat på två tillfällen, totalt 900 m och det bet. Jag kommer bli en hulk om jag ska simma med det där motståndet framöver!
Jag simmade även med fokus på att börja draget långt fram, sträcka mig och inte sjunka med handen och tappa 10-20 cm av draget. Det känns betydligt tyngre så jag tror att det betyder att det gör susen. 

onsdag 13 januari 2016

Take it slow

I bland försvinner kvällen (ganska ofta) och det blir bara försent att träna, men så gör man det i alla fall. De passen blir nästan alltid mina bästa. Fokus, glädje och massor av inspiration.


Benen ska bli starkare och snabbare.


I går började jag dagen med grötfrukost och kravlöst cyklande på trainern. Det kändes tungt, trist och segt.

Jag har haft en lång period av dålig sömn och vissa dagar har jag känt mig ledsen och frustrerad och vissa dagar enbart full av acceptans. Uppemot tre gånger per timme mellan 00:00 och 05:00 tills jag inte kan somna om mer, har min söta lila bebis väckt mig. Ni som vet – man vill ju bara gråta. Men så igår såg vi en stor framtand i överkäken som spruckit fram och jag fylls av hopp. Jaha!! Det är klart att det har varit tanden som stört Edith på natten.

I natt har jag faktiskt sovit! Kroppen känns helt annorlunda. Lättad!

Dålig sömn innebär mycket mer vila och anpassad träning, kortare pass. Inga krav. Jag tar det bara slow!
I helgen blev det inget långpass och ingen skidåkning som jag planerat, på grund av trötthet. När det gällde skidorna så valde jag faktiskt att avstå. Jag såg på sociala medier att lördagen hade lockat 3000 åkare till det stackars konstsnöspåret i Täby/Arninge (precis utanför vårt nya hus) så nej ... Jag vill inte trängas. Jag vill köra! Så taktiken framöver kommer att bli: Pannlampa och skidtur när mörkret faller och de flesta går hem.

I går hade jag bestämt att jag ville gå till gymmet efter middagen. Men så drog matlagningen ut på tiden och vips var det egentligen försent att gå men så bestämde jag mig att träningen skulle bli av. Nu på kvällen kände jag mig pigg, tillskillnad från förmiddagen när cyklingen bara var tung och trist. Det blev ett sådant där pass som man bara blir så TACKSAM över att det blev av, att man tog sig i kragen, prioriterade och bara såg till att det blev något, för det blev ju riktigt bra.

fredag 8 januari 2016

Målet är kontinuitet

Hur motiverad är du att flytta fram gränsen för det obehag som du kan tänka dig att tolerera för att utvecklas i din träning?



Stängt för allmänheten och BARA frisim i alla banor. Härlig stämning!



I går lyssnade jag på ett inspirerande poddavsnitt från Träningsglädje talks med skidåkerskan Charlotte Kalla. De pratade om motivation, talang och förmåga att pressa sig under träningens gång. Kalla berättade att hon jobbat en hel del mentalt att se på smärtan som något positivt, något som tar henne framåt i utvecklingen.

Jag må vara bra på att få träningen gjord, pina mig i dåligt väder och jag ställer sällan in inplanerad träning. Men jag är inte alltid lika bra på att utmana mig själv när det gäller kraft, fart, explosivitet. Vissa dagar tänker jag:
– Äh! Bara gör! Spring, lyft, cykla, ha skoj och bli trött så blir det bra.

Och visst, jag är inte elit, så att ha kul räcker långt men så minns jag att jag har ägnat mig åt löpning i flera år utan att bli ett dugg bättre och snabbare och framförallt, jag blev aldrig av med den där tunga känslan, slitet förrän jag .... började utmana mig själv och verkligen pressa mig under några pass då och då.

I bland är jag dock för bra på att ta i ... så att det sedan gör ont i benen efter intervallerna .... Det är en konst att träna smart och de som lyckas imponerar på mig. De är inte bara duktiga på att få träningen gjord, de kan till och med diciplinera sig själva att hålla i bromsen, gasa lagom och vid rätt tillfälle pressa sig som tusan när det är meningen. Det är ungefär som att lyckas att ha skafferiet fullt av favoritchokladen, äta en lagom och naggande god bit till fredagskaffet och sedan lägga tillbaka chokladen tills nästa helg ... den utmaningen klarar INTE jag!

I morse simmade jag återigen med Täby Sim. Kursen Avancerad Frisim startade, den som kanske kommer resultera i att triathlet Nimbratt lär sig voltvända .... och därmed ger mig möjligheten att börja simma masters .... Om det inte blir några voltvändningar så blir det åtminstone många drillar och ett gäng hårda pass tillsammans med andra simmare som jagar en i banan.

Köpa nya större paddlar fick jag order om att göra och det är klart, jag har inte ens tänkt tanken, att större paddlar = mer motstånd och utvecklar såklart mer styrka i draget.

Jag var nervös inför dagens pass. Trots att simglasögonen tog in vattnet, jag fick hjärtat i halsgropen när voltvändningar kom på tal och att jag sov ganska illa i natt så är jag nöjd med min insats. Jag samlade mig, simmade med vatten i glasögonen och fick upp ångan efter ca 1000 m. Jag är som vanligt inte snabbast men konditionen och uthålligheten är det inget fel på men ... det kanske är rimligt att jag är stark där med tanke på att jag trots allt tränar för en Ironman.

torsdag 7 januari 2016

Trivs i gymmet just nu

Jag har sett det hända många i min närhet. Blicken blir klar och strålande. Hållningen rakare och stoltare. Självförtroendet växer och välbefinnandet som fortplantar sig till både vardagsliv och arbetsliv går nästan att ta på. Det finns så mycket att vinna på att bygga en starkare kropp.


I gymmet får jag dessutom sällskap av mina barn.


Först måste jag bara säga: ÅH SÅ HÄRLIGT ATT VINTERN ÄR HÄR! SNÖÖÖÖ!!!! Tjoho!! Här i Stockholmstrakten har vintern tagit ett ordentligt grepp om landskapet. Det är kallt och gnistrande vitt och ger löften om skidåkning till helgen.

Men just nu tycker jag det är mest givande att gå till gymmet. Jag kan inte låta bli att springa fort på löpbandet ett par, tre eller fyra kilometer och sedan fokusera på känsla, teknik och att få kontakt med musklerna bland de fria vikterna.

Jag har hittat ett gäng övningar som boostar ben och rumpa på ett brutalt sätt och ett gäng övningar med fokus på rygg och axlar med specifika övningar för simningen.

Däremellan kör jag övningar så jag åtminstone en gång i veckan har jobbat igenom hela kroppen. Det ger mig inte bara tillbaka min styrka och muskelmassa som jag förlorat under graviditeten, det gör även gott för självförtroendet. Att bära barn, föda och brottas med spädbarnstidens sömnrubbningar smyger in en känsla av skörhet emellanåt. Man är helt enkelt inte sitt snyggaste och starkaste jag och där är styrketräningen guld värd. Men jag känner av att jag har passerat 40. Inget kommer gratis och jag upplever att det tar längre tid än jag är van vid.

Men jag har ingen brådska. Jag njuter under tiden av känslan av att jag orkar med det jag vill i vardagen, att det går lätta att lyfta i och ur vagnen ur bilen. Att jag orkar storhandla till familjen, bära matkassar och 8-kilos bebis i bilbarnstol och gå långpromenad i snö med vagn. Jag klarar allt detta långt mycket bättre än för 16 år sedan när jag hade småbarn sist.
Det gör mig stolt!


Så här steker vi ägg här hemma ... vaaarje dag!

måndag 4 januari 2016

Snabbdistans i snön

Planen att springa kring 17 km i 6:00 tempo reviderades till 12 km i betydligt snabbare takt för att hålla värmen i kylan.


En bild tagen snabbt så att vi inte hann bli kalla ... fanns inte tid att kolla resultatet ....


I dag blev det löpning i snöfall och - 6 grader. 
Vi blev lite överrumplade av kylan. När vintern mest har varit mild och varm så blir några ynka grader under noll riktigt kallt.

Jag har lite dåligt med bra kläder för vinterlöpning. Det blir liksom att jag tager vad jag haver och i dag klarade jag mig tack vare att jag packat med mig min Power Houdini som förstärkningsplagg. Den åkte på redan efter första kilometern. Trots att vi gick ut i mycket högre tempo än planerat (kring 5:00) var det svårt att få upp värmen, men tillslut så.

Under de senaste veckorna har jag och Roger långpassat tillsammans. Det innebär att vi måste hålla oss till asfalterade gångvägar och jag har varit orolig för att det hårda underlaget ska slita på benen. Men det har gått bra.

Det är otroligt trevligt att springa med sin partner. Både jag och Roger trivs med träning som ett sätt att umgås och jag ska säga att det är riktigt helande under spädbarnstider. Vi har det så trevligt.

I dag blev det 12 km i lite högre tempo än lånpasstenpo och det var riktigt kul. Jag var otroligt nöjd med känslan. Pulsen var låg och fin, benen lätta och det landskapet helt vitt. Det kändes bra hela distansen men när jag stannade slog tröttheten till och jag insåg att min kropp hade fått jobba på bra för att hålla farten. Men lite vila på det här så blev det ett kanonbra kvalitetspass.

söndag 3 januari 2016

God fortsättning på träningen

Dags att bryta den totala jultystnaden. Julkoma! Älskar den och tröttnar på den lika snabbt.


Nu snart ska jag plocka fram skidorna!


Jag har så här långt haft en fin jul. Inga extravaganser eller stora kalas men desto lyxigare med alla barn (4) på hemmaplan. The big family är samlad och det påminner mig om vad livet handlar om på riktigt. Men nu börjar jag tröttna på det här slappandet och julpynt och färgen röd känns hopplöst dammiga. Det ska bli skönt när vardagslunken drar igång igen om några dagar.

Julträningen har rullat på bra men har fått vara lustbetonad och improviserad efter vad som passar familjen, formen och dagens övriga aktiviteter.

Julafton startade med mysfrukost med julmusik i högtalarna och nygriljerad skinka mitt på bordet. Mina stora barn gick till SATS tillsammans och jag och Roger packade ned lillskrut i vagnen och hoppade ut för den traditionella juljoggen. Utöver det har det blivit ett par riktigt tuffa pass på trainern.

Jösses vad det går att ta i när man jagar watt. Jag har testat att köra 3-minuters intervaller i för mig utmanande 180 w. Jag har kört 60 minuter strösslat med korta intervaller mellan 180-200 W. Jag har styrketränat med mina två stora barn och i går hakade jag på deras "leg day" (jösses ... mina stackars ben och rumpa). Jag har sprungit långt och kort i snön med Roger och bebis i vagn, jag har simmat något enstaka pass och pressat fram lite fart ur benen på löpbandet.


Familjen styr vilken träning som är möjlig.


Men jag har också haft dagar utan träning. Jag har vilat och försökt hämta hem lite sömn och jag har börjat blicka framåt mot 2016. Jag har ett antal stora händelser att se framemot:

1. Tjejvasan och trevliga dagar i Sälen med hela familjen och goda vänner. En stor stuga är bokad med bastu och 10 bäddar.
2. Flytt till nybyggt hus i mars. Snart, snart, snart så är jag och Roger på plats i vårt hem där vi kan fortsätta leva det liv som vi planerat för  och påbörjat med stor familj, gemensamt barn och en himla massa vardag!
3. Vansbro triathlon. I början av juli känns det helt rätt att känna hur jag ligger till formmässigt under en halv ironmandistans. 2014 blev simmet inställt på grund av kyla. I år hoppas jag får testa att genomföra alla tre grenar.
4. Sommar, semester och jobbstart. Först ska vi ha lite semester ihop. Exakt vad det blir det är ännu inte spikat och sedan är det dags för mig att lämna av föräldraledigheten till Roger och låta honom ta vid här hemma. Än är jag inte redo. Vi får se hur det känns då.
5. Resa till Norge och Norseman. Rogers stora träningsmål ska klaras av några veckor före ...
6. .... Ironman Kalmar som är mitt fokus. I Augusti blir det Öland, Kalmar och en sjuhelsikes möte med mig själv ovh mitt innersta!