Övertänd under Kungsholmen Runt

Lycklig, stolt och full av endorfiner efter mitt livs först halvmaraton

 

21,1 kilometer i kropp och ben. Oj vad skönt det var att få slänga sig på gräset.

Självklart gjorde jag värsta nybörjartabben och gick ut för hårt. Men jag tänkte att det får bära eller brista. Jag har ju egentligen ingen aning om hur kapabel jag är att pressa mig själv när det gör riktigt ont.

Solen sken och stämningen var hög i Rålambshovsparken i går när det var dags för loppet Kungsholmen Runt. Jag var på plats en timme före start för att komma i rätt stämningen och slippa stressa in i startfållan.

Jag var nervös. Jag har liksom aldrig varit bra på att tävla med folk så jag gjorde mitt bästa för att lyfta upp mig själv mentalt. Jag har en tendens att vara aldeles för tuff och hård och snacka ner mig själv i skorna, vilket inte är särskilt fruktbart inför ett lopp.
Jag värmde upp lite lätt på stället medan jag väntade. Peppade mig själv:
– Kom igen nu Helena. Du klarar det. Snabba lätta steg. Ha kul och njut av att springa i det våriga Stockholm.

Starten för Kungsholmen runt 10 km.

När starten gick föll jag in i klungans tempo. Det kändes hur bra som helst. Lätt, pigg, snabb och ganska så övertänd. Det gick för fort och klockan visade 4:50 tempo i kilometer efter kilometer. Så snabbt brukar jag ju inte ens springa milen på. Men oj vad kul det var. Vilken stämning. Det kändes fantastiskt att vara omringad av en massa duktiga löpare och hålla jämna steg med dem.

Finaste medaljen!!

Det höll i 12, 13 kilometer och sen blev jag trött. När det vara 4 kilometer kvar och en kille som låg några steg framför mig svimmade och fick bli omhändertagen av några funktionärer så hade jag det riktigt tufft. Jag mådde illa och var så galet trött, lite sur och mer och mer besviken på mig själv att det gick långsammare och långsammare. Måste jobba mer med att stärka huvudet med andra ord!

Jag missade min måltid 1:50 med en och en halv minut. 1:51.33 blev min första halvmaraton tid. Placering 186 av cirka 600 damer.

Men besviken var jag bara en väldigt kort stund. När jag hade svept tre muggar vatten, tryckt en banan och låg i gräset och bara njöt av vilan kände jag mig grymt nöjd och började redan göra upp en plan för nästa halvmara.

Lite lätt urlakad Helena. Det blev en stadig grillmiddag på kvällen.