Escape to the gym

När eftermiddagsdippen är som djupast. 

När hösten känns som mörkast. 

När regnet öser ner. 

När soffans kuddar lockar.

När lusten att ta tag i vardagens måsten är som bortblåst.

När mamman är irriterad och inte kan låta bli att gnata på tonårskläder som väller över golven ...

Det är då den där löpturen, som från början känns som en boja, blir som allra allra bäst.

I dag när jag det stod "handla-mat-bums-så familjen-slipper-äta-middag-så-förbaskat-sent" så åkte träningskläderna med av bara farten och trots att motivationen vår låååångt borta så pep jag in på gymmet, ställde mig på löpbandet, öste på med min favoritsmusik i lurarna och sen dröjde det bara några minuter innan den trötta känslan byttes mot energi, styrka och seger!

Jag vann över mig själv!

Jag tror på rörelseglädje! Så här mysigt är det på mitt gym!

Stark känsla

Konsten att leva starkt, känna sig stark, vara stark ... även de dagar man är jäkligt skör.

Det här blir extra tydligt för mig när jag simmar. Är jag inte i balans, känner jag mig lite ömklig, låg, en smula ledsen då ligger jag där i vattnet och får svindel när jag simmar över skarven till den djupa delen av bassängen och ser hur botten sluttar ner till fyra meter. Jag blir rädd! På riktigt och det enda jag tänker på är hur jag längtar till att kaklet ska dyka upp och jag är färdig med min längd.

Klarar man bara att simma en 50-meters längd och är tvungen att klamra sig fast vid kanten och pusta ut, då kan man ju lägga ner hela triathlonsatsningen på studs. Så kan jag ju helt enkelt inte ha det.

Jag har simmat och känt mig usel nu ett par gånger, men jag vägrar att ge mig. Det är bara att nöta, tänker jag och igår kände jag mig plötsligt i fas med mig själv.

Jag simmade 1300 meter varav 500 meter med paddlar och dolme, och det gick lysande!
I morse var det dags för sim igen och YES! I dag känner jag mig stark och ingen vattenrädsla i sikte.

Simträning ger resultat men det krävs tid i vattnet. En gång veckan räcker inte för att utvecklas. För mig så verkar tre gånger per vecka göra markant skillnad. Jag är så tacksam varje gång jag hinner få till ett pass. Morgonsimmen är underbara. I morse var jag inte riktigt vaken när jag gled ner från kanten (dyker inte, no way!!) och ner i det svala vattnet. Lite vatten i ansiktet, på med glasögonen, ett djupt andetag och sedan fötterna mot kaklet och så iväg i vattnet. Och är jag på rätt humör så är det inte så dumt att omslutas av vattnet och befinna sig i den dämpade världen under ytan.

Lite Halloweenmys på gymmet måste man ju hinna med! Svettigt!

Spinn & springlördag

Distans. Det är vad jag behöver öva på. Distans. Det är inte min kropp alls bra på. Det blev inget bloggande igår. Jag bäddade ner mig i sängen tidigt, jag var helt slut efter min långpassdag.

Avslut i bastun! Ljuvligt.

Spinn 105 min. Hur känns det?
Jag hade ingen aning men var grymt taggad på att försöka.
Saken är den att jag aldrig riktigt fallit för spinning. Förmodligen för att jag är ovan och får slita ordentligt vid varje pass. Men ska man cykla Vättern då får jag nog allt lägga in lite spinning.

105 minuter visade sig vara långt men inte outhärdligt eller hemskt på något sätt. Passet var uppdelat i två 45 minutersblock. Första delen handlade om att klättra, backar, backar, backar. Första backen var 16 minuter och benen fick jobba ordentligt. Andra blocket hade fem tre-minuters intervaller. Tufft med intervaller efter att redan har spunnit dryga timmen.

Trött, genomsvettig men nöjd avslutade jag passet hårt. Körde slut på mig under de sista tre minutrarna och konstaterade att spinning är grymt bra träning.

En kaffe och en toscabulle senare var det dags för pass två under min långdistans dag. 10 kilometer löpning på en helt ny bana. Den visade sig vara galet kuperad. Pulsen skenade vid varje topp och jag slet som en galning. Fast besluten att genomföra det jag påbörjat.

Tre timmars intensiv träning kan inte sluta på ett ännat sätt än i bastun! Vid Skavlötens söta friluftsområde finns en gammal anläggningen från 60-talet och tiden för den Svenska folkhälsan. Hur fint som helst och så fantastiskt lyxigt att trött få sträcka ut kroppen inne i den heta bastun.

Det här var ett vinnande koncept.

105 minuters svettig kamp till hög musik!

Charmigt med så här gamla friluftsanläggningar.

Bastu och fik med billigt hembakat fika. Lyxigt.

Vacker höst. Här blir det långfärdsskridskor i vinter.

Kvällslöpning på regnvåta vägar

Ensam, i lugnt tempo på regnvåta vägar som glänser i skenet av väglyktorna sprang jag 6 kilometer i lugnt distanstempo.

 

Reflex ska jag skaffa mig så snart jag bara kan.

Planen var att jag skulle nöja mig med mitt lätta lunchstyrkepass idag också. Jag avverkade 40 minuter bröst, axlar och triceps plus en smula core i mystakt för att hinna få i mig en matlåda innan lunchen var över.

Väl hemma, efter en proteinstinn middag på ett nyöppnat Taco Bar, kröp det i kroppen. Det har varit skumt väder här i Stockholm idag. Fuktigt, varmt , lite smått regnigt och kvavt inomhus eftersom temperaturen ute visar hela 15 grader. Till slut tog längtan efter luft över och 21.00 drog jag på mig tights, långärmad tröja, en vindjacka och sprang ut i regnet.

Ensam, i lungt tempo, njöt jag av den ljumma kvällen, regnet mot ansiktet och den stadiga rytmen i benen. Pulsen höll sig låg och fin. Löparna jag mötte som också trotsat vädret hejade med menande leenden i gatlyktskenet. Leenden som fritt översatt betydde: "vi är lika knasiga båda två".

Och nu, nu kommer jag somna ovaggat om bara en liten stund.

Knepet att hitta tid för träning

Mina kvällar går ofta åt till träning. Inte alltid. Men för att jag ska vara nöjd så är det måndag till torsdag kväll som ryker. Fredag kväll är vikt åt mys. Om inte det går? Ja, då får man helt enkelt försöka vara lite listig.

 

Morgonsim i morse. Ute var det mörkt, regnigt, ödsligt men ganska mysigt!

Så hur ser mina veckor ut och hur lyckas jag klämma in all träning mitt i den vanliga vardagen?

Mina barn är visserligen stora men även om man är 18 år så är det inte bara kul att komma hem till ett tomt mörkt hus och en tom kyl. Och mamma mår verkligen inte bra av att 14-åriga dottern får kämpa själv med läxorna själv varje kväll. Nej, det går bort.
Med andra ord. Stora barn tar också tid, precis som alla andra relationer som man vill vårda. Varken mannen eller kompisarna orkar ju med en om man aldrig är tillgänglig eller kan ses.

Knepen, hur ser de ut?

1. Jag tränar när barnen tränar. Och nu råkar det vara så att mina barn av någon märklig anledning också tränar rätt frekvent ... Måndag, onsdag, varannan torsdag, i bland fredag samt söndag eftermiddag, då är min flicka på gymnastiken. Hon tränar dessutom ganska många timmar = jag kan häcka på gymmet eller harva i spåret så mycket jag vill.

2. Stora barn behöver inte äta middag kl 17.00 och de är omöjliga att få i säng före 22.00, så kvällarna blir lite längre. Vår familj äter middag skräckinjagande sent. Ofta kl 21.00. Då får vi äta tillsammans. Därför är skafferiet alltid laddat med müsli (och även en del sockriga flingor) och jag kånkar ständig hem filpaket och frukt eftersom vettigt mellanmål är livsnödvändigt.

3. Laga mat, det gör jag inte varje dag. Istället ser jag till att laga mycket mat lördagar och söndagar och sedan äter vi rester i veckan när träningen har tagit extra mycket tid. Hämta hem en thai, titt som tätt, är en lyx vi unnar oss. I bland är det helt enkelt mer värt att få vilan.

4. Jag håller noga koll på schemat och stoppar in ett pass så fort jag ser en lucka. Morgonsim är ett perfekt sätt att hinna med att plaska lite. Lunchträning ett utmärkt sätt att få till en en hyfsad mängd under veckan (och jag struntar i frisyr och blossande kinder). Ska jag ha gäster en lördag backar jag inte för att svida om till löparkläder och snabbt beta av åtminstone 5 km, en timme innan de ska komma. Folk är vana att se mig i ett ständigt nyduschat skick ... på gott och ont.

5. Sovmorgon på helgen? Vad är det? Här finns det möjligheter att hämta in träningsminuter, eller timmar för den som vill det. 07.00 är en vanlig stiga-upp-tid för mig en lördag och en söndag. Och det innebär ju en hel timmes sovmorgon jämfört med vardagen.

6. Planering av tiden. Mina vänner får tyvärr stå ut med att jag fixar och ändrar lite med tiderna när vi ska ses. Jag vill gärna hinna träna först.

7. Jag tränar tillsammans med min älsklig så ofta det går. Tillsammans är vi starka, snabba och kan förlora oss i träningsnörderi hur mycket som helst utan att det stör eller retar någon annan. Ett vinnartrick!

8. Tittar aldrig, aldrig på TV. Nope!

Och dagens träningsdos? Hur blev den?
I dag var planen att jag skulle fixa middag åt hockeykillen Tim och pappa Roger i vanlig middagstid eftersom Tim är 8 och inte 18. Med andra ord – ingen träning för mig den här kvällen utan istället har jag kört:

1. 30 minuter morgonsim. 06.20 var det hopp ner i snabbsimbanan. Simmade så mycket jag hann.
2. Lunchintervaller. Jag sprang 4 km på 20.18. la in 5x400 meters intervaller i 4:40 tempo dvs 13km/h på löpbandet. (Det tycker jag känns galet snabbt på det där bandet)
3. Marklyft 6 reps x 5, 40 kg, rodd, lastdrag och 2 axelövningar. Allt detta tog 20 min.

Där lyser simhallen inbjudande i Stockholmsbetongiga förorten ...

Med musik i lurarna, djupt inne i dunjackan så kan det få blåsa och vara hur kallt som helst på väg till simmet.

Träning – ett av mina livsprojekt

Få en bebis (och sen en till), fostra barnen, pyssla ihop och skapa ett hem fyllt av trevnad och skratt. Bli journalist. Bygga en karriär. Hitta och vårda kärleken.
Jag har och har haft många inre projekt. En del stora livsavgörande, andra lite mindre. 
Träningen är ett av dem.

Jag tror att det bor ett projekt i oss alla. En längtan och en vision, en idé som väntar på att få näring. Jag är ständigt i färd med att snickra på en plan och jag sätter upp nya, ännu högre mål, för mig själv. Många av mina inre projekt har blivit verklighet. Jag har nämligen en stark tro på mig själv, där innerst inne, att jag klarar av det som jag på allvar tar mig för. Men det finns några inre projekt som jag undrar om jag verkligen kommer att genomföra – till exempel den om att skriva en bok och bli författare (fler bloggare som känner igen sig i den drömmen gissar jag ... hehe)

De där projekten som vi i tysthet bär på är viktiga att inte ignorera. (Jag har sett människor i min närhet göra det, det blir aldrig bra.) Det finns inget så givande som att få uttrycka sin vision, att med tålamod se hur livsprojektet utvecklas, tycker jag. Och jag vet att varje gång som jag bestämmer mig för att göra verklighet av en dröm så fylls jag av ny energi (det kan Roger vittna om, vilken dag som helst så kommer jag i ren entusiasm att snacka sönder honom). Dagarna får en ny mening och jag fylls av mängder av inspiration.
En härlig känsla.

Men det är inte alltid så lätt att lyssna till sin innersta önskan. Varje dag är fylld av distraktioner som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Och det är lätt att ett frö av tvivel slår rot och börjar växa i hjärtat. Det är väl just så många känner inför att träna. Mängder av ursäkter fyller medvetandet istället för beslutsamhet och målmedvetenhet. Jag tror att de människor som ofta känner sig arga och kanske rent av bittra helt enkelt lider av symptomen på det ogjorda livsprojektet som förvandlats till en livslögn.

Just nu söker jag mitt träningsfokus med ljus och lykta. Jag vill känna att jag har en tydlig färdriktning i min träning för att undvika att jag står där på startlinjen till Öppet spår och Vätternrundan, till exempel, med hjärtat i halsgropen med känslan att jag bara "hamnade där."

Jag har kommit fram till att jag måste börja planera och strukturera träningen på riktigt. Men jag vet inte hur! Medan jag klurar på det så har jag bestämt att se till att börja lägga in en ordentlig lång dag då och då för att börja bygga distans på riktigt i kroppen. Kanske en triathlondag?

Så nu när jag kom på det (alltså fattade det på riktigt, ända in), rusade jag hem efter jobbet till Roger med min idé och förslog att vi börjar på lördag. Jag har hittat ett spinningpass på 105 min och sen är det bara att göra den andra tre delarna som ingår i ett triathlon. Visst låter det bra?

I dag har jag tränat 55 min spinning, intervall (och höll koll på pulsen med min Garmin) + 30 min styrka. Kändes sjukt bra!

Det här är 8-åriga Tims önskelista. På min inre lista står mina långsiktiga träningsmål.

Tack för ordet! :-)

Och vad håller jag på med?

Jag är här! Djupt inne i vardagsbubblan. Jag sover, stiger upp, fixar smink, på med kläder, rusar till tunnelbanan, jobbar, fokuserar, rusar hem, tränar, äter, kramar min familj, fixar, sover ... Ja ni vet ju precis hur det är.

Lugna trygga vardag. Livet rullar på. Inget särskilt händer. Sådana veckor är värdefulla för mig. Tankarna hinner sjunka till botten och landa. Jag hinner reflektera, blicka framåt, hämta kraft för att ta nya tag.

Jag har inte bloggat på hela den här veckan. Jag har prioriterat sömn och inte tummat på löftet till mig själv (och Roger som har mycket större sömnbehov än jag) att vara i säng senast 22.00. Till och med igår fredag kväll.

Men jag har tränat. En hel del faktiskt och jag har fortfarande känningar i magmusklerna efter måndagens tuffa utmaning i polisgymmet på Kronoberg tillsammans med min grymma gamla kompis Joanna. Hon hade förberett ett tufft cirkelpass åt mig för att visa hur riktigt tuffa tjejer tränar.

Kul och inspirerande med andra varianter på övningarna som man själv kört hundra gånger.
Roligaste och tuffaste omgången var corepasset där vi:

•  Cyklade järnet i plankposition med fötterna upphängda i en TRX medan kompisen gjorde 15 ryggresningar x 3 med kort, kort vila. (Phu!) Och sedan bytte vi ett par varv.

Förutom måndagens roliga kompisträning har jag simmat tre pass. Kört ett pass bodypump och två löppass, 5 km och i morse blev det 10 km genom ett stelfruset landskap.

Planen var att sova i morse om vi nu inte av en händelse vakande tidigt. Då stod distanspass löpning på schemat. Kl 07.00 fick jag en puss på axeln av min älskling. Ganska snart stod det klart att det skulle bli löpning före simmet och inte sovmorgon.

Försiktigt tassade jag upp över iskalla golv, bryggde kaffe, dukade en frukostbricka och överraskade med frukost på sängen.
Sedan drog vi på oss löparkläderna, rotade runt i garderoben efter underställ, mössor, vantar och gav oss ut i årets första riktigt frostnupna morgon.

Löven prasslade krispigt under fötterna. Kylan nöp i kinderna. Solen kämpade sig mellan trädstammarn som doftade varm bark av strålarnas värme.

Det var ett tungt pass. Men vackert. När milen var avverkad damp jag ner på en bänk och sög i mig den varma solen. Det kändes nästan som sommar när jag slöt ögonen.

30 minuter senare var vi i vattnet. Jag simmade kravlöst. Sökte vattenläget och känslan av styrka och tajming. Roger matade 1000 m i bra tempo.

Välkommen helgen!
I bland är det bara så härligt med vanliga dagar, rutin och ren och skär vardag.

Min vecka i bilder!

Tungt i dag men härligt i solen!

Här får man öva trängsel i vattnet och att ducka för bröstsimmares bensparkar.

Återhämtning med nya tidskrifter och nygräddade bullar.

I mörkret och regnet behöver man inte vara en fashionista.

Maskar på pumpen. Magen är fortfarande död efter måndagens polisfys.

Fredagsmys med ett berg grillat och ett glas rött.

Spring mot personbästa

Årets sista utmaning – Hässelbyloppet. Det var precis för ett år sedan som det började. Jag harvade på som vanligt i spåret utan att bli bättre och så anmälde jag mig till Hässelbyloppet. Sedan dess har jag varit som bergtagen, besatt av träning.

Starten. 1000 tjejer i startklass Motion 1.

Och det sagt med både med glimten i ögat och handen på hjärtat.

I våras drömde jag om att springa milen fort. Riktigt, riktigt fort. Jag har satt upp en drömtid – 46 min. I dag stoppade jag klockan på 49:19. En minut och 44 sekunder snabbare än förra året och jag är jätteglad. Jag visste att det skulle bli tufft. Och jag hade blivit ledsen om jag backat jämfört med förra året vilket var fullt möjligt med tanke på att jag började springa igen efter skadan  i början av augusti. Då väldigt försiktigt.

Det var en fantastisk dag. Jag tog en lugn morgon och förberedde mig noga. Åt lagom mycket och drack desto mer vatten. Stoppade energi i fickorna, grabbade tag en vattenflaska i andra handen och hoppade på bussen för att ta mig kommunalt till Hässelby.

Tunnelbanan var proppfull av löpare. De flesta med fokuserad blick, hög musik i lurarna och många kittade till tänderna.
I dag och när jag skulle springa Lidingöloppet kom jag på mig själv att stressat tänka:
– Visst sjutton jag måste ju hinna SMINKA mig också!

Hur blev det så egentligen? När jag ser mig omkring under de här löploppen jag genomfört så är många tjejer näst intill partysminkade. En galen trend tycker jag. Snygga och nya träningskläder är väl en sak men måste vi sminka oss också?

Lite maskara åkte i alla fall på och som vanlig när det är lopp så har jag mina nerver utan på huden.

Lugnet infann sig efter 3 km. Jag blickade nöjt på klockan (min fina Garmin) och såg att jag höll ca 4:40-4:45 under den första sträckan.

Den välkänt flacka banan som inbjuder till att sätta personbästa var proppfull av tjejer. Jag valde att ligga utanför asfaltskanten och sprang i gräset. Jobbigare, visst, men bra för benen tänkte jag och kunde därmed hålla mitt tempo.

Jag har aldrig sprungit 10 km under 5:00 tempo. 4:40 tempot blev 4:50, kilometern efter blev det 4:52 och sen 4:55. Då, efter 6 km blev jag trött. Plötsligt visade klockan 5:02 och sen 5:07. Två kilometer kvar och jag tänkte att jag fortfarande hade chansen.

Jag tänkte på vad Roger sa till mig, hur jag ska hantera dippen vid 7 km:
– Tänk att det är en kvart av ditt liv som det gör ont. En kvart, vad är det, det fixar du.

Och jag ökade. Ner till 4:50 igen och höll tempot ända in i mål. Jag hade t o m krafter kvar att öka ordentligt de sista 200 metrarna.

På kuppen lärde jag mig att jag kan ligga och mata en mil med en puls uppåt 180 och hålla det ända in i mål. Jag längtar redan till nästa löppass. Jag kan bli bättre och jag SKA bli bättre. Det viktiga är att synda långsamt.

Mot Hässelby och tunnelbanan var full av löpare. Härlig stämning.

Starten. Jag syns till vänster.

200 meter upplopp på Hässelby IP. Bara att trycka på!

Klarade personbästa. Känns gött.

Väl hemma kikade husmor fram. Söndagsstek. Bra återhämtningsmat.

Flaskkarré med klassisk appelpaj till efterrätt. Familjen blev proppmätt.

Simvecka ger resultat

Jag har gjort det förr. Fokuserat på simningen intensivt under en period.  Nu har jag hunnit med 5 ordentliga simpass på 7 dagar. Och det ger resultat.

Jag tankade all sol jag kunde idag när jag promenerade hem från simhallen.

Jag vill släppa loss simmerskan i mig! Simmerskan som jag tror finns där. Och jag slåss stenhårt för att hon ska kika fram.

I somras, när det var en månad kvar till mitt första triathlon så kändes simningen katastrofdålig där vid ett tillfälle. Först tappade jag modet och funderade på om jag ens skulle ställa upp i det där triathlonloppet, sen bestämde jag mig: Jag hade en månad kvar och jag skulle göra vad jag kunde för att föräbättra mina möjligheter under simningen. Så när jag hade bestämt mig åkte jag till närmaste 50-meters pool och krigade i två timmar där i vattnet. Veckan efter simmade jag varje dag och det lönade sig.

Det tycks hända en hel del när man fokuserar på simningen och nu har jag hela vintern på mig att bli bättre. Och jag har skyhöga förväntningar på mina framsteg. Så det gäller att ligga i.

Jag vill bli bra på att simma för att simningen ska ta så lite energi från resten av loppet som möjligt. Det gäller alla triathleter men det känns extra viktigt för mig eftersom simningen innebär en stor mental press. Jag måste känna mig trygg i vattnet.

I dag övade jag på att hitta streamline, dvs att få så litet motstånd i vattnet som möjligt genom att hålla nacken neutral, och paddla fram som "Superman" på sidan, med en arm framåt. (Ungefär så) Det var en bra övning för mig. Framförallt eftersom andningen går ut på att man verkligen vrider huvudet och det är omöjligt att fuska genom att lyfta och titta upp som jag gör när jag tror att jag inte kommer att få luft.

Genom att glida fram på en sidan och enbart ta två, tre armtag under en hel bassänglängd så fick jag verkligen koll på kroppen på ett annat sätt.
Under den här övningen så fick jag känna hur det känns att sträcka ut och vara lång under simningen.

Jag körde även ett par hundra meter med paddlar. Hårt. Jag försökte också simma med kraft och tvinga mig själv att behålla rätt hållning, lång, spänd core, och balettfötter. Jag har varit ganska mycket av en ål i vattnet vilket inte är bra.

Jag insåg idag att simningen är lite som löpning. Antingen joggar man hela livet, eller så utmanar man sig själv och börjar pressa på. Då utvecklas man och blir snabbare och starkare.

Jag fortsätter mitt simfokus i ytterligare två veckor är planen! Jag ser framemot resultatet.

Nu skäms jag inte längre om jag väljer snabbsimabanan.

En ljuvlig höstdag. Simhallen badade i sol.

Vad är extrem träning?

Den här trenden ni vet, som alla talar om, som handlar om dig, mig och alla andra som bloggar om sin träning och flyttar fram sina mål och väljer längre distanser. Den är intressant.

Vacker vy som jag fångade idag efter mitt morgonsim! Bästa starten på dagen

Det är intressant hur människans tro på kroppens förmåga har förändrats ur ett historiskt perspektiv och hur vi ser på våra möjligheter att träna oss själva, bygga styrka och uthållighet.

Jag är verkligen ingen expert på ämnet, men jag skulle vilja veta mer och jag attraheras av tanken på att vi kan bygga starkare kroppar än vi egentligen kan föreställa oss.

Nu finns det ju de som gör 30 Ironman på rad och bevisar att våra kroppar klarar oändligt mycket mer än vad vi kunnat tro.
Så varför funderar jag på detta?

Jo. Nu har jag anmält mig till en av  Fredrikshofs grupper som ska köra Vätternrundan. Och när jag tänker på det ... huu ... den sjön är fasligt stor. 
Jag kommer behöva draghjälpen från den där klungan. Jag kommer vara glad över att ha lite trevligt folk att resa med.
Hoppas att mastergruppledaren plockar ut mig, trots att jag är oerfaren så jag får en klunga att cykla med. Bara att hålla tummarna.

Dessutom minns jag min fantastiska farmor och hur hon fick alla i sin omgivning att gapa av förvåning på grund hennes otroliga energi och fysiska bedrifter på 80-talet.
Det är intressant. Hon ansågs verkligen som extrem och nästan lite snurrig på den tiden.

Hon gick upp tidigt på morgonen och promenerade cirka 5-7 kilometer till jobbet varje dag. I ur och skur. På vintern när det var kallt, i regn, i blåst. Och så hem igen.
På vintern hände det att hon tog vägen över sjön, på långfärdsskridskor. Hon simmade på sormarna ute i insjöar så där galet långt, tvärs över sjön. Hon åkte skidor i flera mil, cyklade och vandrade i fjällen. Hon ratade den tidens mest hyllade lightprodukter, hon stekte i äkta smör, hållde vanlig grädde i såsen och åt mängder av rivna morötter och strimlad vitkål. Och folk skakde på huvudet.

Min farmor började röra på sig när hon var 40, som jag är idag (nästan). Och nu upplever jag att min omgivning tycker nog allt att jag är lite galen jag med ... Men det är okej.
Min farmor hade ju rätt. Hon vara bara långt före sin tid.

I dag är hon 84. Hon är ute och går två timmar per dag 5-6-dagar i veckan. Hon simmar en gång varje vecka och hon har gymkort. Bilen är såld. Hon cyklar istället. Och hennes pensionärsvänner tycker att hon är galen.
– Ta det försiktigt Yvonne, säger de. Vad får du all energi ifrån?

Jag hejar på min farmor. Hon är en fantastisk förebild. Men i hennes värld så är t o m jag lite för extrem.
– Ta inte ut dig Helena, sa hon i helgen när vi sågs.
– Fast det är klart. Din kropp blir stark och så orkar du vardagen bättre. Heja på du tjejen. Jag har alltid drömt om att åka hela Vasaloppet och ångrar att jag aldrig gjorde det.

Så jag lovade min farmor: Jag ska heja på.
Och jag är glad att hon la grunden till min förmåga att njuta av ett aktivt liv.
Tack farmor för alla turer på fjället, för alla lördagar med långfärdsskridskor, korvgrillning och tack för att du köpte friskiskort till mig och drog ut mig att sitta och fika på en hård sten när jag var en trulig tonåring och bara ville slöa i soffan.

Farmor och jag. Hon i träningsoverall som vanligt, brunbränd och stark.

Pumpchock

Okej! Det var inte jätteklyftigt att riva av ett BodyPump-pass precis dagarna innan jag ska springa Hässelbyloppet. Men ibland finns det inga gränser för vad man gör i jakten på endorfinerna.

Det här kan jag men musklerna undrade vad sjutton det var som höll på att hända.

Den som aldrig kört ett pumppass kan inte föreställa sig hur galet jobbigt det är. Jag vet EXAKT hur sjukt tufft det är för musklerna. Ändå traskar jag glatt in i stora spegelsalen på gymmet, plockar fram låda, stång och vikter och lastar på!

55 minuter med en fullsatt sal. En Jimmy-instruktör som var laddad. En extrainstruktör som satte extra lyxprägel på passet genom att gå runt och med mjuk hand korrigera alla grymma bodypumpers om inte tekniken satt helt hundra. Och det gör den väl nästan aldrig, inte till hundra procent.

Jag vet också att efter 6 års bodypumpande så kan några centimeters korrigering av höftens vinkel (tillta bäckenet lite, lite framåt) så tar det sjukt mycket mer i benen under knäböj.

Jag gillade BodyPump realese 86 som är aktuell just nu. Och minns fortfarande varenda övning i BodyPump 57 från 2006 som var den första jag någonsin körde. Rygglåten, Everytime we tutch med Cascada gav mig gåshud och för att inte tala om uppvärmningen: Come to me, Tina Cousins – jag blev sjukt laddad.

Då och där i de där spegelsalen med stången i händerna så förändrade jag mitt liv. Jag gick från att ha kämpat att komma iväg till ett pass då och då till att omvandla träningen och började resan att gör det till min livsstil.

Det bästa livsval jag någonsin gjort!

Hepp!

Svettig så att det droppade längs armarna, mör i kroppen, med välpumpade muskler stappalde jag ut ur salen. Redan i trapporna ut ur lokalerna kändes benen .... Jag kommer ha sjuuuk träningsvärk imorgon.

Ett litet steg mot en hel Svensk Klassiker

Whiii ... nu har jag gjort det! Jag har anmält mig till Öppet Spår!!! Därmed har jag tagit ett litet, litet steg mot en Svensk Klassiker.

Tog en bild på den här skylten under Lidingöloppet!

Vad fort det gick: Klick, klick, knapp och "Godkänn betalning"!
Ska JAG, moi!!!??? köra Öppet Spår??
Det här måste jag smälta.
Skulle någon ha frågat mig för bara något år sedan om jag ville åka skidor så skulle jag inte ens ha snuddat vid tanken på att åka hela Vasaloppet.

Jisses vad kul det känns! Måtte det bli en snörik vinter så jag hinner mata många mil i stakarmarna.

Dagens träning

LUNCH

Uppvärmnining löpning 2 km

Marklyft 3x8 reps 40 kg

Rodd i maskin 3x10 reps 20 kg

Hantelpress  3x10 reps 9 kg

Hantelpress incline 3x10 9 kg

Axlar + baksida axel 3x12 reps 5 kg

KVÄLL

Simning teknikövningar 30 min

18x25 m, 1 hård, 1 lös

6x25 m benspark

100 meter lös

Dubbelt upp för benen

Mycket tid i vattnet. Intensiv träning. Det är verkligen receptet på utveckling. I dag fick jag gå hem från simhallen med känslan att jag kommit på något nytt och bra – igen.

Dagens simpass

200 insim

4x50 benspark med fenor

6x25 benspark

4x50 benspark

10x50 hårt (bara jag simmar blir känslan "hård")

100 m löst

I simhallen fanns det två banor snabbsim öppna idag. Riktigt lyxigt. Och vi var bara fyra, fem personer som behövde dela på den. Passet med benspark brände rejält i baksida lår och var frustrerande jobbigt. Syftet är att jag ska hitta den rätta rörelsen som ska börja från höften och fokusera på flytläget så att fötterna verkligen håller sig nära vattenytan.

En liiiten bild kan man väl bjussa på ...

Övningarna gav resultat. Det känns riktigt häftigt att få upp lite mer fart i vattnet. Jag fick massor av beröm från Roger och när jag avverket dryga timmen i vattnet, simmat fokuserat och dessutom tvingats hantera en smäll i form av att plötsligt och helt oväntat bli övermannad av vattenrädslan, så var jag helt slut.

Efter dagens känslostorm så inser jag att jag är tvungen att kämpa massor mentalt när jag simmar. Det finns bara en sak att göra – se till att komma över det en gång för alla.

Precis innan middag fick jag till ett löppass och mitt första med min nya fina Garmin-klocka.

8 km, 5:10 tempo. Kroppen var inte helt med på noterna. Jag låg på ganska hög puls och backarna var sega. Med andra ord fick benen jobba för andra gången idag. Och oj vad middagen smakade gott när jag väl var hemma.

Med den fina klockan på armen så ser jag ju grymt proffsig ut.

Nu börjar bassängkampen

Underbara lördag. Får kaffe på sängen. Äter en knäckemacka med tjocka skivor ost. Grabbar ett paraply och promenerar till simhallen i duggregnet. Taggad. Beredd på att kriga med mig själv i vattnet.

 

Bäst att ta en bild innan simglasögonen varit på ... :-)

Simma i bassäng i baddräkt är inte samma sak som att simma ute i våtdräkt. Många tycker det är tuffare att simma open water. Jag känner tvärtom.

Simhallens alla ljud, klordoften, färgen i vattnet och anblicken av kaklet i bassängboten triggar en ond gammal nerv som sitter inbäddad i mitt medvetande. Som skrämmer. Som får pulsen att öka.

Nu är det hög tid att ta upp simträningen igen. Det har gått ett par veckor sedan jag simmade sist och njöt bland höstloven och firade avslutningen på en galet lång öppet vatten-säsong och alla mina framsteg.

I dag startade jag vinterns simträning och de här passen kommer inte av sig själv. Jag måste kämpa. Men jag simmar. Hela 50-metersbassängen. Fram och tillbaka under en hel timme.

Min teknik sitter inte klockrent. Jag vet inte riktigt hur man gör med benen och det har jag tänkt råda bot på genom att gå en simkurs, som börjar på måndag. Det blir en mix för nybörjare och fortsättning för mig som har kommit en bra bit på väg. Det ska bli spännande.

För att få till känslan tvingade Roger mig att ta en platta och kicka mig fram och sedan tillbaka längs bassängen. Sedan försökte jag applicera exakt de rörelserna när jag tog ny sats i vattnet.
Gladast var min Roger över mitt simmande. Som vanligt när jag inte tycker att jag presterar tillräckligt bra blir jag lite sur. Men tack vare benövningen fick jag upp farten lite mer och den totala känslan blev betydligt mycket bättre.

En bastu. Promenad hem. Jag bloggar och min älskling fortsätter att pyssla om mig. En vällagad, mättande omelett landar vid min dator. Den smakar riktigt gott tillsammans med en blåbärsshake!

Det går inte att inleda helgen på bättre sätt. Nu ska jag ta en kaffe med min gamla farmor. Ikväll blir det middag på Petters nya krog Käk, och så bio med goda vänner. I morgonbitti ... då blir det andra ronden i simhallen.

Ren mat. Enkelt. Det gör så himla gott i kroppen.

Fartökning

Löppass. Kort och snabbt längst upplysta gångvägar med hög puls. Precis vad kroppen längtade efter.

 

Jag har sprungit snabbt och så hårt i dag som mina ben ville röra sig. Nu är det tydligt att kvällarna blir allt kortare. I dag hade solen precis slunkit nedanför horisonten innan jag hunnit hem från jobbet, pussa lite på min dotter och fått på mig mina Asics.

Löpturen ramades in av sval fukitg luft och gator som är upplysta av gatlyktor. Så här års är den där soffan helt klart en stark konkurrent till löparskorna. Men väl ute, när kroppen fått upp värmen, så ångrar jag mig aldrig.

Det finns en extra tillfredsställelse i att diska av ett pass en grå och råkall höstdag, jämfört med en mild sommarkväll.

I dag har jag också varit till halsdoktorn och fått kvitto på att jag är frisk. Det onda i halsen som fått mig att hålla mig i skinnet mer eller mindre i två veckor är inget jag behöver oroa mig för.
– Känsliga slemhinnor, sa doktorn. Du andas kanske mycket med munnen när tränar.
Snabbsänkan var helt ok, så jag fick läkarens ok att ge mig ut att träna. Äntligen och tack och lov. I dag fick jag frågan av en av mina Funbeatvänner om jag slutat logga träningen på Funbeat!
Med andra ord så var det länge sedan jag loggade så här få minuter.

Därför såg jag till att knappa in dagens korta pass, som resulterade i helt ok tempo och en tummen upp av vännen på Funbeat!