Spring mot personbästa

Årets sista utmaning – Hässelbyloppet. Det var precis för ett år sedan som det började. Jag harvade på som vanligt i spåret utan att bli bättre och så anmälde jag mig till Hässelbyloppet. Sedan dess har jag varit som bergtagen, besatt av träning.

Starten. 1000 tjejer i startklass Motion 1.

Och det sagt med både med glimten i ögat och handen på hjärtat.

I våras drömde jag om att springa milen fort. Riktigt, riktigt fort. Jag har satt upp en drömtid – 46 min. I dag stoppade jag klockan på 49:19. En minut och 44 sekunder snabbare än förra året och jag är jätteglad. Jag visste att det skulle bli tufft. Och jag hade blivit ledsen om jag backat jämfört med förra året vilket var fullt möjligt med tanke på att jag började springa igen efter skadan  i början av augusti. Då väldigt försiktigt.

Det var en fantastisk dag. Jag tog en lugn morgon och förberedde mig noga. Åt lagom mycket och drack desto mer vatten. Stoppade energi i fickorna, grabbade tag en vattenflaska i andra handen och hoppade på bussen för att ta mig kommunalt till Hässelby.

Tunnelbanan var proppfull av löpare. De flesta med fokuserad blick, hög musik i lurarna och många kittade till tänderna.
I dag och när jag skulle springa Lidingöloppet kom jag på mig själv att stressat tänka:
– Visst sjutton jag måste ju hinna SMINKA mig också!

Hur blev det så egentligen? När jag ser mig omkring under de här löploppen jag genomfört så är många tjejer näst intill partysminkade. En galen trend tycker jag. Snygga och nya träningskläder är väl en sak men måste vi sminka oss också?

Lite maskara åkte i alla fall på och som vanlig när det är lopp så har jag mina nerver utan på huden.

Lugnet infann sig efter 3 km. Jag blickade nöjt på klockan (min fina Garmin) och såg att jag höll ca 4:40-4:45 under den första sträckan.

Den välkänt flacka banan som inbjuder till att sätta personbästa var proppfull av tjejer. Jag valde att ligga utanför asfaltskanten och sprang i gräset. Jobbigare, visst, men bra för benen tänkte jag och kunde därmed hålla mitt tempo.

Jag har aldrig sprungit 10 km under 5:00 tempo. 4:40 tempot blev 4:50, kilometern efter blev det 4:52 och sen 4:55. Då, efter 6 km blev jag trött. Plötsligt visade klockan 5:02 och sen 5:07. Två kilometer kvar och jag tänkte att jag fortfarande hade chansen.

Jag tänkte på vad Roger sa till mig, hur jag ska hantera dippen vid 7 km:
– Tänk att det är en kvart av ditt liv som det gör ont. En kvart, vad är det, det fixar du.

Och jag ökade. Ner till 4:50 igen och höll tempot ända in i mål. Jag hade t o m krafter kvar att öka ordentligt de sista 200 metrarna.

På kuppen lärde jag mig att jag kan ligga och mata en mil med en puls uppåt 180 och hålla det ända in i mål. Jag längtar redan till nästa löppass. Jag kan bli bättre och jag SKA bli bättre. Det viktiga är att synda långsamt.

Mot Hässelby och tunnelbanan var full av löpare. Härlig stämning.

Starten. Jag syns till vänster.

200 meter upplopp på Hässelby IP. Bara att trycka på!

Klarade personbästa. Känns gött.

Väl hemma kikade husmor fram. Söndagsstek. Bra återhämtningsmat.

Flaskkarré med klassisk appelpaj till efterrätt. Familjen blev proppmätt.