Vad är extrem träning?

Den här trenden ni vet, som alla talar om, som handlar om dig, mig och alla andra som bloggar om sin träning och flyttar fram sina mål och väljer längre distanser. Den är intressant.

Vacker vy som jag fångade idag efter mitt morgonsim! Bästa starten på dagen

Det är intressant hur människans tro på kroppens förmåga har förändrats ur ett historiskt perspektiv och hur vi ser på våra möjligheter att träna oss själva, bygga styrka och uthållighet.

Jag är verkligen ingen expert på ämnet, men jag skulle vilja veta mer och jag attraheras av tanken på att vi kan bygga starkare kroppar än vi egentligen kan föreställa oss.

Nu finns det ju de som gör 30 Ironman på rad och bevisar att våra kroppar klarar oändligt mycket mer än vad vi kunnat tro.
Så varför funderar jag på detta?

Jo. Nu har jag anmält mig till en av  Fredrikshofs grupper som ska köra Vätternrundan. Och när jag tänker på det ... huu ... den sjön är fasligt stor. 
Jag kommer behöva draghjälpen från den där klungan. Jag kommer vara glad över att ha lite trevligt folk att resa med.
Hoppas att mastergruppledaren plockar ut mig, trots att jag är oerfaren så jag får en klunga att cykla med. Bara att hålla tummarna.

Dessutom minns jag min fantastiska farmor och hur hon fick alla i sin omgivning att gapa av förvåning på grund hennes otroliga energi och fysiska bedrifter på 80-talet.
Det är intressant. Hon ansågs verkligen som extrem och nästan lite snurrig på den tiden.

Hon gick upp tidigt på morgonen och promenerade cirka 5-7 kilometer till jobbet varje dag. I ur och skur. På vintern när det var kallt, i regn, i blåst. Och så hem igen.
På vintern hände det att hon tog vägen över sjön, på långfärdsskridskor. Hon simmade på sormarna ute i insjöar så där galet långt, tvärs över sjön. Hon åkte skidor i flera mil, cyklade och vandrade i fjällen. Hon ratade den tidens mest hyllade lightprodukter, hon stekte i äkta smör, hållde vanlig grädde i såsen och åt mängder av rivna morötter och strimlad vitkål. Och folk skakde på huvudet.

Min farmor började röra på sig när hon var 40, som jag är idag (nästan). Och nu upplever jag att min omgivning tycker nog allt att jag är lite galen jag med ... Men det är okej.
Min farmor hade ju rätt. Hon vara bara långt före sin tid.

I dag är hon 84. Hon är ute och går två timmar per dag 5-6-dagar i veckan. Hon simmar en gång varje vecka och hon har gymkort. Bilen är såld. Hon cyklar istället. Och hennes pensionärsvänner tycker att hon är galen.
– Ta det försiktigt Yvonne, säger de. Vad får du all energi ifrån?

Jag hejar på min farmor. Hon är en fantastisk förebild. Men i hennes värld så är t o m jag lite för extrem.
– Ta inte ut dig Helena, sa hon i helgen när vi sågs.
– Fast det är klart. Din kropp blir stark och så orkar du vardagen bättre. Heja på du tjejen. Jag har alltid drömt om att åka hela Vasaloppet och ångrar att jag aldrig gjorde det.

Så jag lovade min farmor: Jag ska heja på.
Och jag är glad att hon la grunden till min förmåga att njuta av ett aktivt liv.
Tack farmor för alla turer på fjället, för alla lördagar med långfärdsskridskor, korvgrillning och tack för att du köpte friskiskort till mig och drog ut mig att sitta och fika på en hård sten när jag var en trulig tonåring och bara ville slöa i soffan.

Farmor och jag. Hon i träningsoverall som vanligt, brunbränd och stark.