Träning – ett av mina livsprojekt

Få en bebis (och sen en till), fostra barnen, pyssla ihop och skapa ett hem fyllt av trevnad och skratt. Bli journalist. Bygga en karriär. Hitta och vårda kärleken.
Jag har och har haft många inre projekt. En del stora livsavgörande, andra lite mindre. 
Träningen är ett av dem.

Jag tror att det bor ett projekt i oss alla. En längtan och en vision, en idé som väntar på att få näring. Jag är ständigt i färd med att snickra på en plan och jag sätter upp nya, ännu högre mål, för mig själv. Många av mina inre projekt har blivit verklighet. Jag har nämligen en stark tro på mig själv, där innerst inne, att jag klarar av det som jag på allvar tar mig för. Men det finns några inre projekt som jag undrar om jag verkligen kommer att genomföra – till exempel den om att skriva en bok och bli författare (fler bloggare som känner igen sig i den drömmen gissar jag ... hehe)

De där projekten som vi i tysthet bär på är viktiga att inte ignorera. (Jag har sett människor i min närhet göra det, det blir aldrig bra.) Det finns inget så givande som att få uttrycka sin vision, att med tålamod se hur livsprojektet utvecklas, tycker jag. Och jag vet att varje gång som jag bestämmer mig för att göra verklighet av en dröm så fylls jag av ny energi (det kan Roger vittna om, vilken dag som helst så kommer jag i ren entusiasm att snacka sönder honom). Dagarna får en ny mening och jag fylls av mängder av inspiration.
En härlig känsla.

Men det är inte alltid så lätt att lyssna till sin innersta önskan. Varje dag är fylld av distraktioner som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Och det är lätt att ett frö av tvivel slår rot och börjar växa i hjärtat. Det är väl just så många känner inför att träna. Mängder av ursäkter fyller medvetandet istället för beslutsamhet och målmedvetenhet. Jag tror att de människor som ofta känner sig arga och kanske rent av bittra helt enkelt lider av symptomen på det ogjorda livsprojektet som förvandlats till en livslögn.

Just nu söker jag mitt träningsfokus med ljus och lykta. Jag vill känna att jag har en tydlig färdriktning i min träning för att undvika att jag står där på startlinjen till Öppet spår och Vätternrundan, till exempel, med hjärtat i halsgropen med känslan att jag bara "hamnade där."

Jag har kommit fram till att jag måste börja planera och strukturera träningen på riktigt. Men jag vet inte hur! Medan jag klurar på det så har jag bestämt att se till att börja lägga in en ordentlig lång dag då och då för att börja bygga distans på riktigt i kroppen. Kanske en triathlondag?

Så nu när jag kom på det (alltså fattade det på riktigt, ända in), rusade jag hem efter jobbet till Roger med min idé och förslog att vi börjar på lördag. Jag har hittat ett spinningpass på 105 min och sen är det bara att göra den andra tre delarna som ingår i ett triathlon. Visst låter det bra?

I dag har jag tränat 55 min spinning, intervall (och höll koll på pulsen med min Garmin) + 30 min styrka. Kändes sjukt bra!

Det här är 8-åriga Tims önskelista. På min inre lista står mina långsiktiga träningsmål.

Tack för ordet! :-)