Marklyft när tiden är knapp

Maj är alltid lika galet fullspäckad. Jag älskar våren men är alltid dödstrött efter midsommar när semestern närmar sig. När tiden är knapp får man får man glädja sig åt den träning man får till.

Sammanbiten. Det är tunga grejer det här.

När jag började min bana som en tränade människa, någon gång strax efter jag fyllt 30, så sprang jag en runda, en gång i veckan runt en kohage där jag bor. Jag tror det var 1,7 km. Det var GRYMT jobbigt. Jag slet som ett djur och det enda jag tänkte på var att stanna. 

Den där kohagen är ganska vacker. Frodig och grön. På våren kantad av blåsippor och aldeles intill ligger ett rött litet torp. Jag såg inget av det vackra. Jag längtade bara hem och tog sikte på ett träd 10 meter bort och lovade mig själv ... "bara du orkar springa till det där trädet så SKA du vara nöjd."

Jag var inte jättenöjd men jag tänkte: Många bäckar små. 1,7 km en dag i veckan i en månad det är ju 6,4 km och springer jag två gånger i veckan så är det ju nästan 13 km. Lägger jag på en dag till i veckan så blir det ju JÄTTELÅNGT!

I dag när min träningsdos är betydligt högre så använder jag mig av precis samma knep. Besvikelse är ett av de värsta hoten mot motivation. Oavsett på vilken nivå man tränar.

Därför är jag glad över att jag lyckats få till några små pass den här veckan. Jag har simmat två morgonar, jag har lunchspunnit och igår smet jag en stund från mitt skrivbord och körde några tunga marklyft. Jag hörde Susanna Kallur säga en gång:
– Marklyft är grymt. Ska du välja en övning i gymmet så är det marklyft. Det ger en bra genomkörare av hela kroppen.

Jepp. Sitter här på morgonkvisten med rejäl träningsvärk i både rygg, rumpa och baksida lår. 
Gott!!

Oj vad svårt det är att simma. Jag vill bli som de "stora pojkarna".