Med fokus på tid

Helgen präglades av att jag simmade och jagade klockan och satsade på ett snabbdistanspass under löpningen bara för att att se hur jag ligger till i löpträningen. Varning för nördinlägg!

Det hela började med mitt inlägg Sölkorven ökar i vattnet och de engagerade kommentarer jag fick som i sin tur inspirerade mig att börja tänka på tröskelfart och stärkte motivationen att verkligen börja träna simning med mer kvalitet. Alltså egentligen så handlar det inte bara om att GÖRA utan om att FÖRSTÅ, begripa, hur jag simmar nu och vad jag måste förändra för att simma fortare.

Min besatthet av fart späddes på när simcoachen från Täby Sim föreslog att jag skulle sikta på att köra hundringar på tiden 1:54 med strikt 20 sek vila för att så småningom klara att simma 1900 m på 36 min.
Och nu snackar vi drömtid under Vansbro Triathlon och utesluter eventuella panikattacker i öppetvatten eller allmänt kaos.

Jag blev glad över att han tror på mig men jag är inte lika övertygad. Dock tycker jag att det känns bra att ha något att sträva efter.

Lördagen inleddes därför med att Roger föreslog att han skulle följa med till simhallen och ta tid på mig när jag simmar 400 m och sedan 200 m för att, enligt Swim Smooths ekvation, räkna ut min tröskelfart.
Kul tänkte jag men prestationskraven gjorde att jag blev nervös och att dessutom utföra testet under allmänhetens motionstid bidrog till att jag hade en och annan bröstsimmare att hålla koll på och en och annan oförutsägbar simmare så jag fick kämpa rejält mentalt under hela testet.

Första hundringen simmade jag på 1:53 och andra hundringen 2:14 och jag kände hur jag tappade och fick problem med tekniken. Jag blev rädd och kroppen kändes plötsligt som gelé. Logiskt? Nej, inte ett dugg men ett faktum.
Den allra sista hundringen blev den snabbaste och enligt ekvationen och de tider jag presterade just den här dagen så är en bra startid för mig 2:21 när jag simmar 100-meters intervaller. Det vill säga: Jag har 2 minuter och 21 sekunder på mig att simma och vila innan jag drar iväg på nästa intervall.

Efter allt detta maxade jag 2x50 m och simmade på 52 sek och slog mig själv med stor häpnad. Wow! Jag som envist legat på 58-60 sek under lång tid.

Söndagen inleddes på fel fot kan man säga, så morgonen flög iväg utan att något vettigt blev gjort och därmed försvann chansen till långpass. Men ett löppass fick det bli och i samma ögonblick som jag startade klockan på armen bestämde jag mig för att springa på. Fort men med ett hållbart tempo för 7-8 km, vad det nu kan vara. Jag inledde första kilometern i 5:30 fart och beslöt mig för att det dög till uppvärmning men att jag skulle öka.

Andra kilometern gick i 5:20, tredje och fjärde i 4:50 och så där höll jag på. När snittet, trots järnvägsbommar som fälldes ned framför näsan på mig, låg på 5:15 efter 5 km så tänkte jag att nu blir jag säkert trött och kommer att tappa i uppförsbackarna. Men jag höll, lyckades öka en smula och pressade ned snittempot till 5:09 på 7,4 km.

Wohoo!!! Självklart var Edith och vagnen med vilket bidrog till extra nöjdhetskänsla!