Skosimtest & ett triathlon av bara farten

Simma med skor – hur känns det? Nu har jag varit så brutalt sugen på att testa att jag bara var tvungen att ta ett snabbsim med pjucken på idag. Vips hade jag cyklat och sprungit en bit också.

Nyfikenheten växer. Jag känner mig taggad och jäkligt beredd på bakslag. Efter Utö Swimrun och besöket av Järnkvinnorna från Narvik i helgen har min beslutsamhet vuxit. Jag känner mig redo att ta mig an swimrun. Faktum är att jag inte kunde vänta längre, jag var bara tvungen att testa hur det skulle kännas att simma med skor och få ett första pass med paddlar i axlarna.

Har jag sagt det tillräckligt högt så att det hörts? Jag ska köra swimrunloppet Amfibiemannen med Roger i slutet av juli. Det tuffa swimrunloppet. Swimrunloppet som jag inte ens la kraft på att förstå förra sommaren av den enkla anledningen att det kändes så sjukt långt borta för mig att genomföra.

Jag är taggad.
Jag är sjukt sugen.
Jag måste erkänna att jag blir lite galet skakig i knäna när jag kikar på kartan med banan som måste vara fantastiskt vacker över Arholma, Lidö, Krokholmen.
Klarar jag det loppet så kommer jag vara så nöjd. Då har jag gjort något som är minst hundra mil från den person jag var för bara dryga året sedan.
Tänk vad man kan utvecklas.

Mitt skosimtest gick galant. Jag tog mina lättaste tävlingsskor, ett par paddlar på varje näve och bestämde mig för att simma 600 meter utan stopp. 15 minuter senare hade jag simmat 680 meter. Höger arm och axel blev en smula trött av det extra motståndet som paddlarna innebär men ett par minuters vila så var det bara att köra igen.
Det var underbart.

Lite knäppt att simma själv tvärs över en sjö men ... jag litar på min kapacitet.
Skorna var där och bromsade en smula. I övrigt var det inga problem. Det känns som att nu när jag knäckt den jädrans simkoden så kan jag simma med gummistövlar om jag nu måste.
Jag njöt och koncentrerade mig på paddlarna. Jag kunde ha simmat hårdare men jag tog det lite försiktigt ensam som jag var mitt ute på sjön ... (är jag dum så gör så??)

Sedan blev det hård cykling i 3,7 mil. Min lilla standardrunda. Jag har ju Vättern som en enorm ocean som ligger framför mig och resten av livet, hur ska jag ta mig över den?? Och så har vi ju Vansbro Triathlon någon vecka efter ...
Cyklingen kändes också sjukt bra. Jag är så glad att jag investerade i de där 53 milen förra veckan. Jag är en helt annan cyklist. Jag snittade drygt 28 km/h på min superkupperade bana. Nytt rekord.
Lika bra att riva av lite löpning när det kändes så bra. 3 km för att berätta för benen att det gäller atta vara beredd på alla möjliga aktiviteter framöver.

Det blev ett helt triathlon av ren och skär träningsglädje idag.
Och jag känner mig så tacksam och glad att jag fick en bra pass med där jag fick känna mig stark coh kompetent. Jag är inte världsbäst på något sätt men jag är väldigt stolt över min utveckling.