Vansbro Triathlon – jakten på motivation del 2

Jag tackar min envishet och min ovilja att ställa in ett träningspass BARA på grund av vädret. Jag har sprungit och cyklat många pass i kyla, regn och snö. Det är fruktansvärt obekvämt – och det har jag övat på.

 

Medaljen är så fin! Tack Vansbro Tiathlon!!!

Starten gick väldigt plötsligt. Alla rusade iväg och stämningen blev en smula bufflig.
– De här skulle jag ha tampats med i vattnet, igentligen, tänkte jag och kikade runt på alla bredaxlade ryggar och hoppade åt sidan när jag plötsligt fick en knuff av någon som valt att satsa max under den extrainsatta löpningen som ingen visste exakt hur lång den skulle bli eftersom tävlingsledningen inte heller visste förrän i efterhand, när de väl hade mätt.

Underlaget var geggigt. Vi sprang genom kalhyggen. Jag hörde hur jag flåsade, kikade ner på klockan som visade 5:30 tempo. Haha ... flåsar redan nu och jag har timmar framför mig av ansträngning.
5:30 tempo och strax under verkade vara en lämplig fart. De flesta höll den. Det kändes så där att slira runt i leran.
– Det här var inte det jag hade tänkt mig när jag anmälde mig till Vansbro, tänkte jag och konstaterade att dåligt humör inte är bra för tävlingsresultatet.

Första växlingen gick snabbt. 3:00 min. Jag var ganska ensam om att vara färdigklädd till cyklingen under löpet. Det beslutet var jag nöjd med. Varm i kroppen, med torra fötter, tack vare påsarna på fötterna sprang jag mot skylten "cykel ut" ... och trampade djupt ned i en vattenpöl.  Iskallt vatten forsade in i högra skon. Så var det med det!

Cyklingen gick fantastiskt bra. Jag kände mig grym!!! Jag tog det försiktigt under den första trixiga biten och tänkte att jag följer strömmen, men strömmen var nog lite, lite långsam ändå ... så jag började trampa på, köra om och sakta men säkert hitta in en jämn fart. Jag sneglade ned på Garmin runt min handled. 29 km/h var drömtempot ... men oj! Typsikt. Min klocka var felinställd, den visade distans och tid men inte hastighet. Jag fick cykla i blindo ... Hur skulle jag nu veta hur jag låg till?

Plötsligt varnade någon mig för draftingregeln, som betyder att man inte får ligga närmre sin medtävlande framför mer än 12 m. I nästa sekund kom domarna på motorcykel, de hojtade till! Eller .. hojtade de och var det till mig?
Plötlsigt fick jag för mig att jag fått ett gult kort. Men jag var inte säker. Hur tydligt visar de kortet? Jag vet ju inte!
Oron fick mig att stanna vid två tillfällen och fråga funktionärer var straffboxen var och hur det funkade. Ingen av dem kunde svaret på mina frågor. Och ju mer jag tänkte på det desto mer beslutsam blev jag. Blir jag diskad så blir jag, och så matade jag på istället.

Till min häpnad passerade jag många. Jag hade bra fart, det var jag nästan säker på. Vid 60 km insåg jag att jag låg minus på både vätskeintaget och energin. Jag kände mig snurrig, lite illamående. Fötterna hade jag försökt hålla liv i fram till nu men det var en lönlös kamp. Jag lät dem dö ... kylan fick ta dem och så var de helt bortdomnade och skönt var det. Då slapp jag smärtan. Banan var ju trots allt härlig. Inga tunga backar som här hemma, fin asfalt, vacker utsikt, skog och härliga dofter och cykla i +8 grader det har jag ju gjort hela våren. När jag såg prognosen var det bara självklart att stoppa ned ullunderstället.
Vi bor ju i Sverige!

Illamåndet och yrseln fick mig att ta beslutet att sakta ner och jag tvingade mig att käka en bar och dricka så mycket det gick. Jag kräktes nästan och hade svårt att svälja. Men sakta kände jag hur livet rann tillbaka och benen fick kraft. Jag såg hur jag tog in på dem som låg framför och jag konstaterade att jag var på banan igen.

90 km på 3:09.
Jag hade trots allt snittat kring 30 km/h med tanke på mina två onödig stopp. Jag låg bättre till vid andra växlingen, T2, än jag vågat hoppas på.

T2 tog 7 min. Fingrarna gick knappt att röra. Handskarna hade vuxit fast på händerna och den torra tritoppen fastnade under armarna och jag fick börja om 2-3 gånger innan jag lyckades rulla på plagget över den fuktiga huden. Jag frös så jag skakade. Den torra vindjackan åkte på, ett par torra houdini-handvärmare och sedan gav jag mig äntligen ut på löpbanan.

Fötterna var helt borta. De fanns inte. De var som klumpar. Men den känslan är jag inte ovan vid. Jag som nästan aldrig bangar ett träningspass på grund av kyla och dåligt väder och som senast i tisdags sprang 15k i hällande regn, jag visste att efter 4k kommer värmen tillbaka. Och det gjorde den. Men nu fick jag kämpa med motivationen på ett sätt som jag nästan aldrig behöver göra.
– Vad sjutton gör jag här???

Den frågan slet i mig och jag tyckte att en halvmara, efter den förjäkligt iskalla cyklingen, i regnet, kändes så satans långt. Banan gick över gräset. Det var obekvämt och bökigt. Plötsligt sprang jag över en stor asfaltsplan med några conteinrar och en hög timmer och en massa vattenpölar och tänkte "näe fy vad deppigt"!

Men så såg jag rosa Lina!! Hon svischade förbi och hejade. Jag såg att hon också kämpade.
Det var en kämpig dag för alla.
Det kändes tydligt där på löpbanan.
Folk var trötta, kalla och motivationen sviktade.

Jag tänkte på Roger och hans ord att jag skulle ta energi efter 6 km.
Jag var inte sugen. Jag ville inte ha. Magen gjorde ont.
– Det är nu jag behöver den, tänkte jag och fiskade upp en liquid från ena benfickan.

Efter 8 km tillät jag mig att ta en vatten, och gå och dricka den. Gå ett par steg kan göra så otroligt mycket för orken. Vid nästa vätskestation fiskade jag till mig en halv banan. Det var precis vad som behövdes för att få illamåendet att lägga sig. Jag tog en till.

Och så såg jag Roger! Vilken glädje!
– Älskling hej!!! Ropade vi båda.
Han såg galen ut.
Jätteglad, full av endorfiner samtidigt som han utstrålade KAMP. Jäklar vad han pressade sig själv. Den mannen har pannben.
Två gånger möttes vi och jag förstod att han gjorde ett sjuhelsikes lopp. Trots vädret. Det skulle bli kring 5:00! Helt klart. Och jag hade rätt 5:07 blev Rogers sluttid.

Själv kämpade jag vidare. Förhandlade med mig själv och lovade mig en mugg vatten och några vilande steg vid vätskestationerna.
För att distrahera tankarna började jag snacka lite med folk och plötsligt var det någon som ropade:
– Helena! Kämpa nu det är inte långt kvar.

Underbart att höra, men vem var det? En leende kille som kom från en vändpunkt mot mig och jag tackade min bloggande ådra! Kul med lite bloggläsare på banan! Vilken enrgikick!
Det kändes så skönt när skylten med 20 km dök upp.
Jag bytte några ord med någon som jag sakta tuffade om.

10 meter framför krigade en kille i Ironmanmössa ... kan man springa om en kille med Ironman mössa?
Jag gjorde det.
I lungt tempo. Klockan hade under mitt livs 3:e halvmara pendlat mellan 5:20 tempo ner till 6:30. Totalt tog det 2:01.
Jag gick i mål på 5:53, UNDER sex timmar!
Hur var det ens möjligt? Jag hade kalkylerat på 6:20 eller 6:30.

Det var en grymt tufft lopp. Det blev inget sim men jag känner ingen som helst tvekan i att årets Vansbro Triathlon krävde en stor prestation för att genomföra. Och jag är nöjd med min.
Jag överraskade j mig själv och ta mig tusan så tassade jag förbi en hel drös unga, starka hajar där ute på banan.
Jag kom på plats 23 i min motionsklass. Jag blev 50:e dam av 99:e startande damer.

Jag är en halv Ironman!

Vinglig och så glad över att få slänga mig i Rogers famn!

Trött, glad, stolt, lycklig, förvirrad, rörd ... Jisses vilken dag!