Jag är en triathlet!

Riddarfjärden låg spegelblank! Som i ren magi vaknade jag i söndags morse och fick se bild på Facebook som visade en helt stilla fjärd. Jag tog det som ett tecken och i det ögonblicket blev jag lugn. Sen började mitt äventyr.

Aldrig, aldrig har jag sett Riddarfjärden så här lugn. Jag passerar vattnet varje dag.

Mitt älskade Stockholm visade sig från sin allra vackraste sida. Som ett rent trolleri slår vädret om inför den stora tritahlonfesten, World Triathlon Stockholm, och mitt stora lopp, och det blir högsommar igen. Det måste ju bara betyda något. Så valde i alla fall jag att se på det och plötsligt var all tritahlonoro som bortblåst.

Jag sov gott hela natten innan jag skulle tävla olympisk distans, 1500 meter sim, 4 mil cykling och 10 kilometer löpning, efter varandra. Jag hade koll på varje pinal och jag vaknade och åt en ganska liten men god frukost. Roger och jag satte oss i bilen som var fullproppad med två uppsättningar triathlongrejer (han skulle också tävla) och körde in i den fortfarande sömniga staden. Musik i högtalarna, morgonljus i vindrutan och kroppen sprickfärdig av förväntan. Tänk att nu var det dags för mitt första triathlonrace! Årets A-lopp. Så mycket träning, funderingar, våndor och glädje som jag har fått uppleva under året, tack vare min nya passion och förmåga att nörda ner mig totalt in något som jag gillar.

Det var när vi checkade in cyklarna som vi insåg vad galet mycket folk det skulle bli. Växlingsområdet var flera kvarter långt och starttiderna utspridda under hela förmiddagen. Vi förstod att incheckningen skulle pågå för för fullt när Roger, som startade i en av de tidigare grupperna, skulle komma upp ur vattnet och springa ut med cykeln. Hur skulle det funka?

Här blev det under förmiddagen proppfullt med cyklar. 4000 startade i söndags.

Här fick min cykel trängas. Inte en millimeter extra utrymme.

Roger förberedde sig, drog på sig våtdräkten och vips stod jag där ensam med en timme kvar till start.

Jag började med att dubbelkolla bansträckningen. Tre varv runt cykelbanan, ut på Norrmälarstrand, över Västerbron, förbi Gamla Stan och bort mot Stadshuset igen där simstarten var och så tillbaka. Löpningen gick från Stadshuset, till Slottet och Lejonbacken och sedan tre varv i Gamla Stan på kullerstensgatorna. Hur skulle jag hålla reda på hur många varv jag sprungit, funderade jag över tillsammans med flera andra.

Plötsligt gick allt väldigt fort. Jag hann tänka: "Nu är jag här! Nu är det dags" och ta en titt på mina medtävlande i de två ganska små startgrupperna tjejer som skulle köra olympisk. De flesta hade tydligen satsat på sprintdistansen och jag hann undra om jag tänkt helt fel ... missbedömt min kapacitet.

Vattnet var varmt, 19,5 grader. Riddarfjärden kändes stor. Jag blev ordentligt varm i solen innanför den täta våtdräkten. Bojorna som skulle rundas låg långt bort. Några tjejer avslöjade för varandra hur läskigt de tyckte att det var med simmet, en av dem fick panik förra året, en annan trodde att allt skulle gå åt skogen och så gick starten.
Lungt och fint. Det var gott om plats och helt oläskigt.

Galet! Jag nästan skrattade högt för mig själv och simmade, simmade, simmade och fick puls men nej ... jag var inte rädd. Jag tittade ner i det brungröna vattnet, såg inte ett smack, tog tre tag, tittade upp och navigerade ofta och slog fast: Jag crawlar under tävling och det är jobbigt. Inte så konstigt. Jag är ju fortfarande ovan att simma distansen 1500 meter i stort vatten.
Så när jag väl tog några bröstsimtag var det klippt.

Simstarten badade i solljus.

Otroligt vacker tävlingsmiljö!

Pulsen ville inte lägga sig, så jag gillade läget och börstsimmade vidare mot uppstigningsplatsen som var nerlusad av publik. Vimmelkantig och fokuserad tog jag mig upp. Någon sträckte ut en hand, klappade mig på axeln och sa: "Bra simmat". Sen var växlingen igång.

Cykeln kändes som en trygg vän! Förvånat konstaterade jag att de flesta andra cyklar hängde kvar på sina platser. Jag var nästan helt säker på att jag var bland de sista upp ur vattnet ... Jag fick inte ihop bilden i huvudet. Inte just då. Var jag inte sist?

Cyklingen visade sig bli den stora utmaningen i loppet. Trött i hela kroppen av loppets första del kändes den tekniskt trixiga banan, med skarpa kurver, en del grus, hål och vägbyggen med trånga passager som ett koncentrationsprov. Västerbron som alla varnat för  och kallat "benmördare", kändes inte alls. Jag trampade förbi mängder av folk som sedan susade förbi mig i kurvor där jag tvingades bromsa. Det hade jag inte väntat mig!
Varför har jag inte övat stadscykling när jag visste att loppet skulle gå i Stockholm? Och hur undviker man att krascha när energin börjar ta slut?

Fyra mil gick fort. Och jag såg framemot att få uppleva min första riktiga löpning efter en ordentlig cykeltur. Hur skulle kroppen kännas?

Långsamt tog jag mig ut på löpbanan. Jag lät kroppen protestera. Accepterade den stumma känslan, tröttheten och längtan att bara få slänga mig i gräset och vila. Så här ska det kännas. Det är det här som är grejen med triathlon.
"Bra tempo!" Var det någon som peppade "ser bra ut" så en annan, "kom igen nu nu är det bara löpningen kvar" hörde jag medan jag ökade stegen, försiktigt.

Jag var trött. Kroppen kändes matt. Jag insåg att det här med att få i sig energi, det borde jag också ha övat på. Gel ger mig hulkningar, sportdryck får tungan att krulla sig ... Jag hade gjort mitt bästa att dricka under cyklingen men visste att kroppen fått i sig på tok för lite.

När jag kom till Lejonbacken fick jag äntligen se ett bekant ansikte för första gången. Roger hojtade och sken som en sol! Jag visste att han var glad och tänkte att om jag nu var ute och sprang, så hade jag klarat simmet!! Jag log och vinkade matt.
– Älskling nu är det inte mycket kvar! Kämpa!, skrek han till mig och jag fick ny energi!

3:18 stod klockan på över mål när jag för fjärde och sista gången sprang upp för Lejonbacken. Jag hade simmat på 41 min, cyklat på 1:30, sprungit på 55 min. Växlingarna hade ätit lite tid, men vad gör det? Jag fick min fina medalj, min finishertröja där det står "triathlet" på ryggen och jag har lärt mig massor om mig själv, om tritahlon, om att hushålla med energi och att det går att göra saker som man inte trodde var möjligt.

För precis ett år sedan stod jag där vid Stadshuset, tittade på Roger som crawlade iväg i fjärden och upplevde mitt första möte med sporten triathlon. Då blev jag helt tagen, stum och tänkte: "Det där, det skulle jag aldrig klara av. Jag vågar ju inte en doppa huvudet under vattnet!"

Nu har jag redan mängder av nya tankar om hur jag ska lägga upp min träning inför nästa år. Det ska bli så roligt! Och nu när jag har känt tröttheten under ett eget lopp så framträder Ironman, ett fullängds tritahlonlopp, som något helt utomjordiskt.

Hur gör de egentligen, de där ironmännen och ironkvinnorna. Ja, jag fattar det inte!!

Påväg hem! Så glad och vimmelkantig ... men var ställde vi bilen???

Trofé! Den här ska få en hederplast i mitt hem!