Alla har inte råd med dyra gymkort

Jag går till SATS tillsammans med min stora dotter efter en vanlig men god hemlagad middag. Det är en trist och gäspig gråmåndag, i ett blött december-Sverige. Kallt, regnigt, blåsigt. Vi pratar, skrattar och utbyter tips på övningar att göra i gymmet.

 

När vi tränar då har vi det som allra trevligast ihop jag och Olivia.

Vi har trevligt och jag känner mig lyckligt lottad. Precis som när jag kliver upp på cykeln, på trainern i vardagsrummet eller under de där magiska skidturerna som vi bara väntar på ska komma nu om snön faller eller om vi tar bilen en helg och kör norrut.

Jag kan när jag vill gå och träna på ett fullt utrustat gym. Mina barn också. Hela familjen. Men jag tar det inte för givet. Alla har inte samma möjligheter som vi. Långt ifrån alla. Det är en stor utgift för en familj med två barn att hålla alla med gymkort, kläder och skor och det var inte alls länge sedan som jag var tvungen att avstå just den kostnaden för att prioritera att mina barn skulle få utöva sina (dyra) fritidsaktiviteter som jag ibland var tvungen att delbetala. På den tiden så sprang jag många mil. Det är nästan gratis att springa och skorna som var köpta på rea hann få många år på nacken innan de blev utbytta. Då, för några år sedan så hade sporten triathlon aldrig kunnat komma på tal för min del, av ekonomiska skäl.

Och den här bilden jag målar upp är som sagt inget konstigt. Har man inte råd med gymkort så är inte det en katastrof, livet består ju av betydligt viktigare värden än att träna på gym, men jag vill påminna mig om hur lyckligt lottad jag är som får göra allt det här som jag älskar. Och koka egen ekologisk och järnberikad bebisgröt ...

Är jag möjligen inne i fas där jag i frågasätter min livsstil ... kanske är jag påverkad av oron i världen som påminner oss om att så oändligt många människor har annat att bekymra sig över än watt, intervaller och nästa simpass. Kanske börjar jag känna att det finns en gräns för hur mycket träningen får kosta, rent ekonomiskt. Det är inte det som träningsglädje handlar om – shopping, dyra prylar och dyra startavgifter ... Jag börjar längta efter enkelhet .... (samtidigt är ju triathlon så ofantligt kul). Men för varje ny pryl som kommer in i det här huset, och för varje dyr startavgift som betalas så blir jag ...  mätt på shopping. Och den känslan handlar egentligen inte bara om prylar kring träning utan om konsumtion i allmänhet. För cirka fyra år sedan så testade jag att inte handla några nya kläder och istället vara kreativ kring de plagg som jag redan ägde. Det blev ett intressant år då jag fick mängder av komplimanger av mina kolleger för fina outfits, som de självklart trodde var nyshoppade.

Medan jag klurar på var dessa funderingar ska leda så gör jag mitt bästa för att ta tillvara på mina möjligheter och njuta av det jag har möjlighet att träna på gym om jag vill. Det är jag väl ändå skyldig att göra, tycker jag på något sätt.
I dag "unnar" jag mig att låta 40 min cykel vara nog som träning. Jag behöver inte pressa mig varje dag. Och för att toppa den här kvalmiga i-landskänslan som jag drabbats av så har jag dessutom njutit av en sjukt god chevrepizza på Vapiano med andra lediga mammor och bebisar och avslutat det hela med eftermiddagskaffe med kladdig kladdkaka bakad på vanligt vitt socker och vetemjöl. Det var gott!