Skön kick med Simcoachen Race

Mör. Lycklig. Upplyst. Jag har fått uppleva hur ett effektivt simtag känns på riktigt och fått syn på en del oväntat hos mig själv. Jag har varit på kurs med inspirerande coach Anna som ingår i fantastiska Simcoachen.se och Anna-Karin Lundins crew.

Coach Anna, tydlig, trevlig proffsig.

Tufft men ändå vänligt. Hög ambitionsnivå och samtidigt högt i tak.
Simcoachen Anna-Karin Lundins coachingfilosofi kombinerat med Anna Rosén Rösjös proffsiga coachande och en grupp med sköna simmare fungerade som en stor vitamininjektion i min simning i helgen.

Jag trodde att jag skulle packa flyttlådor men istället har jag simmat sex timmar, nött drillar, lärt känna den lilla manicken tempotrainer och jagat pip. Dessutom har jag suttit i teorisalen och njutit och tittat på en filmanalys av min simning.

Det var en födelsedagspresent från Roger och jag fick den i torsdags och hade minimalt med tid att förbereda mig mentalt.
Kursen som heter Simcoachen Race blandar teknik med kondition och riktar sig till de som vill bli snabbare på långdistans och här snackar vi seriös simträning. Min stora fråga var om jag verkligen skulle platsa i gänget.

Vi samlades strax efter 09:00 i lördags morse vid receptionen i Fyrishov i Uppsala. Fem taggade tjejer dök upp och nästan omedelbart etablerades en trevlig stämning.
Under första bassängpasset om 1,5 timmar nötte vi drillar och bekantade oss med vår nya kompis tempotrainern. Utifrån våra individuella simtider på 400 m och 200 m hade Anna räknat ut ett optimalt tempo för distansträning (jag får skriva mer om det och hur det fungerar i kommande inlägg).

Innan vi tog lunch filmade Anna från sidan och under vattnet för att sedan titta närmre på varje simmares teknik i föreläsningssalen. Det var här den helgens största förvandling hände, i mitt huvud.
När det var dags att titta på filmerna på mig så förstod jag först inte att det var jag som simmade förbi på projektorduken. Sedan började Anna kommentera .... i positiva ordalag.
– Vilken fin simning.

Filmanalys

Jag var helt oförberedd. Och jag såg ju själv vattenläget, de raka benen, kicken, ballerinafötter, rytm och timing.
När jag samtidigt hörde mina kurskamrater kommentera: vad snyggt, vilken simning, då blev det känslosamt.
Jag blev så glad och galet nog känner jag hur tårarna stiger i ögonen. Glädje tårar! Lättnad! ÄNTLIGEN! Jag skrattar för att försöka dölja det faktum att jag börjat böla ... men naturligtvis med motsatt effekt.

– Du behöver få ett bättre självförtroende som simmare, säger Anna och jag känner mig tvungen att berätta kort om min vattenrädsla och kamp, att utmaningen under min första simlektion var att sitta koka kaffe under vattenytan.
– Att se de här filmerna är en sådan seger!

Men allt är självklart inte bra och det gör mig också glad. Det ger mig något tydligt att jobba med.
På filmen syns framförallt hur vänster arm landar i vattnet istället för fingertopparna. Det förvånar mig. När blev det så? Jag trodde att jag hade en bra isättning. Och som jag själv analyserat så får jag inte ut 100 procent av armtaget. Jag missar den första biten som kallas för catch.

Och catchen den hittar jag innan helgen var över tack vare en doggy-paddel och några grymma drillar som coach Anna ger oss. Tillsammans med övningarna vi gör och hennes tydliga, peppande instruktioner i head-setet som vi har i vattnet så känner jag hur pusselbitarna faller på plats. Och precis då så känns det så himla enkelt och självklart. Jag bara måste skratta, fast jag är under ytan och mitt i en simserie.

Nu ska jag öva min catch, köra fler teknikpass, simma med tempotrainer och göra CSS-test var sjätte vecka. Mer om det längre fram.

Stay tuned!

Här tittar vi på vår catch.

Snygga i baddräkter!!

Kunskapstörst.

70-talist javisst!

Uppväxt på halvfabrikat och lightprodukter. Mobil- och microstrålad, videovåldskadad och kanske rent av lite kosjuk. Jag är 70-talist. I går fyllde jag 42. Jag tillhör en generation som ofta har för högt tempo och som har dömts ut av vissa experter hälsomässigt.

Livet som 40-plussare är riktigt gott!

Det är sällan de smickrande egenskaperna som lyfts fram när forskare tittar på en hel generation och gör generaliseringar. Men det är intressant. Och det går inte att förneka att mycket av det stämmer, även på mig:
"Mellanchef med familj som har renoverat minst ett par hus, blivit utbränd, är ständigt uppkopplad och kräver att livet ska vara roligt."
Och även:
"Generation duktig som förenar karriär med småbarnsår. De är jämställda, ekologiskt medvetna och klär sina barn i könsneutrala färger."

Jag träffade en psykolog nyligen som sa att hon träffar 38-åringar varje vecka som brister ut i gråt av frågan:
– Hur mår du?

Jag minns att jag som ung var bestämd på en punkt. Även om jag är gammal ska jag inte bli gammal. Måste man ha tantfrisyr och bli glanslös bara för att man blir mamma? Det resonemanget är också typiskt för min generation. Ungdomsideal råder.

Nu är jag 42 och tycker att det ändå är dags att satsa på en handväska med lite stil och sluta shoppa kläder som min tonårsdotter också gillar. Eller?

Det är vi 70-talister som pekas ut som hälsohetsare, som uppe på alla andra måsten i livet vill prestera fysiskt. Med lite tur kanske det kompenserar hälsomässigt alla skräpprodukter som stod på menyn under uppväxten, tänker jag.

Jag tränar för att bli gammal och minska risken att bli sjuk och jag är glad över att jag trots allt växte upp med en gammaldags mamma som lagade all mat själv och ratade de moderna alternativen och förbjöd läskdrickandet.

Min 42-årsdag firade jag med min stora familj. Roger, Simon, Olivia och Tim väckte mig (och Edith) på morgonen med en stor pakethög, kaffe och två bredda mackor. Jag fick en frukostbricka, en sådan som man kan ställa i sängen ni vet, för sköna stressfria morgonar. Jag fick också några vackra serveringsfat och en hel helgkurs simning i Uppsala. Sex timmar ska jag simma med fokus på fart och redan nu, denna helg!

Dagen avslutades med en brakmiddag, spansk tapas med massor av smaker, ett glas rioja och cheesecake till dessert! Livet är gott och trevligt. 

Så skönt att vara 40 +. 

Träningsmotivationen starkare än någonsin

Dagarna blir varmare. Ljuset stannar längre på kvällarna. I takt med att våren smyger in över landet så stärks min träningsmotivation. Hur funkar det för dig?

Nu är längtan efter open water-sim brutal!

Med vårvärmen stärks min motivation och viljan att ta i och bli starkare. Jag kan knappt vänta tills jag har vilat tillräckligt innan jag får gå på nästa pass.

Jag är grymt sugen på att träna just nu. Den senaste tidens personliga seger i bassängen men även i löparskorna, har stärkt mitt självförtroende. Det är kul att simma, att springa, att gymma och uppleva hur jag blir starkare.

I morse testsimmade jag simcochens upplägg och strävade att simma hundringar på 1:54. Jag klarade 6 stycken men fick kanske några sekunders extra vila på grund av trafikstockning i banan. Jag är dock grymt nöjd. Jag tänkte att jag inte ens skulle vara i närheten. Enligt min Garmin så simmade jag 1700 m idag på drygt 36 min, inkl vila, med tempot 1:51 i snitt.
Vad händer? Är det en dröm?

Cyklingen är jag inte lika nöjd med. Jag cyklar på trainern men inte mer än 2 pass per vecka.
Nej, trots wattmätare så har jag svårt att hitta motivationen och uthålligheten att genomlida något som är så sjukt jobbigt, längre än 45 min och oftare än ett par gånger per vecka.

Jag har svårare att cykla själv med Edith. Jag vill absolut inte att hon ska vara vaken och ha tråkigt och därmed få henne att avsky när mamma ska cykla ... Ni fattar.

I går kväll när familjen var hemma pluggade jag in lurarna och pressade fram 40 min, 10 min uppvärmning 120 w, 6 min 150 w och sedan 3x3 min 180 w och så ett gäng minutrar vila emellan. Det är helt omöjligt att maska. Det är varmt, svettigt, långtråkigt .... Åh vad jag längtar ut på vägarna!

Kroppen mår bra så här långt. Jag lyssnar noga och har inte dragit på mig någon skada.
Magen är fortfarande svag. Dock tänker jag att jag börjar bli redo att träna core mer på riktigt från och med nu och framåt. Jag behöver det. Men jag känner mig hyfsat stark igen i ryggen och rent generellt, dock väldigt orörlig. Det måste jag göra något åt SNART!
Höger knä känns en smula svagt. Plötsligt så kan det vika sig på ett skumt sätt så jag är uppmärksam. Tror att det hänger ihop med att jag inte är tillräckligt stark i bålen för den löpning jag genomfört de sista två veckorna, dvs med mer fart.

Jag har pressat mig en del på löpbandet. Senaste besöket på gymmet genererade i 3x3 minuter intervaller i 4:40 fart. Jag övar kroppen på de snabba rörelserna och känner att jag är redo att ligga på intervalltider under 5:00. Jag är tillräckligt stark nu.

Utöver detta?
Jag längtar så till open water-säsongen. Jag kommer vara tidigt i vattnet i år. Jag vill öva på att simma kallt.

Jag tänker också en hel del på swimrun och längtar efter känslan av totalt genomarbetad och trött kropp! Swimrun är så sjukt jobbigt och kul!

Nästa vecka flyttar vi!!! Äntligen. I dag får vi kliva in i vårt hus som ligger nära en sjö att simma i, många och långa löpspår i skogen, en blivande slalombacke, en golfbana och såklart en massa landsväg att cykla på.

Med fokus på tid

Helgen präglades av att jag simmade och jagade klockan och satsade på ett snabbdistanspass under löpningen bara för att att se hur jag ligger till i löpträningen. Varning för nördinlägg!

Det hela började med mitt inlägg Sölkorven ökar i vattnet och de engagerade kommentarer jag fick som i sin tur inspirerade mig att börja tänka på tröskelfart och stärkte motivationen att verkligen börja träna simning med mer kvalitet. Alltså egentligen så handlar det inte bara om att GÖRA utan om att FÖRSTÅ, begripa, hur jag simmar nu och vad jag måste förändra för att simma fortare.

Min besatthet av fart späddes på när simcoachen från Täby Sim föreslog att jag skulle sikta på att köra hundringar på tiden 1:54 med strikt 20 sek vila för att så småningom klara att simma 1900 m på 36 min.
Och nu snackar vi drömtid under Vansbro Triathlon och utesluter eventuella panikattacker i öppetvatten eller allmänt kaos.

Jag blev glad över att han tror på mig men jag är inte lika övertygad. Dock tycker jag att det känns bra att ha något att sträva efter.

Lördagen inleddes därför med att Roger föreslog att han skulle följa med till simhallen och ta tid på mig när jag simmar 400 m och sedan 200 m för att, enligt Swim Smooths ekvation, räkna ut min tröskelfart.
Kul tänkte jag men prestationskraven gjorde att jag blev nervös och att dessutom utföra testet under allmänhetens motionstid bidrog till att jag hade en och annan bröstsimmare att hålla koll på och en och annan oförutsägbar simmare så jag fick kämpa rejält mentalt under hela testet.

Första hundringen simmade jag på 1:53 och andra hundringen 2:14 och jag kände hur jag tappade och fick problem med tekniken. Jag blev rädd och kroppen kändes plötsligt som gelé. Logiskt? Nej, inte ett dugg men ett faktum.
Den allra sista hundringen blev den snabbaste och enligt ekvationen och de tider jag presterade just den här dagen så är en bra startid för mig 2:21 när jag simmar 100-meters intervaller. Det vill säga: Jag har 2 minuter och 21 sekunder på mig att simma och vila innan jag drar iväg på nästa intervall.

Efter allt detta maxade jag 2x50 m och simmade på 52 sek och slog mig själv med stor häpnad. Wow! Jag som envist legat på 58-60 sek under lång tid.

Söndagen inleddes på fel fot kan man säga, så morgonen flög iväg utan att något vettigt blev gjort och därmed försvann chansen till långpass. Men ett löppass fick det bli och i samma ögonblick som jag startade klockan på armen bestämde jag mig för att springa på. Fort men med ett hållbart tempo för 7-8 km, vad det nu kan vara. Jag inledde första kilometern i 5:30 fart och beslöt mig för att det dög till uppvärmning men att jag skulle öka.

Andra kilometern gick i 5:20, tredje och fjärde i 4:50 och så där höll jag på. När snittet, trots järnvägsbommar som fälldes ned framför näsan på mig, låg på 5:15 efter 5 km så tänkte jag att nu blir jag säkert trött och kommer att tappa i uppförsbackarna. Men jag höll, lyckades öka en smula och pressade ned snittempot till 5:09 på 7,4 km.

Wohoo!!! Självklart var Edith och vagnen med vilket bidrog till extra nöjdhetskänsla!

Sölkorven ökar i vattnet

Jag ger mig inte. Jag simmar vidare. Jag simmar envist varje vecka 2-3 pass per vecka. I bland 4. Jag önskar mig ingen annat än att ta steget från sölkorv i vattnet till okej simmare. När ska det hända liksom??

I dag är jag så glad att det blir em simselfie med mössa och allt!

Oavsett om det har gått bra eller halvbra att simma så kommer jag hem och är hög på simning. Gladare än när jag gick hemifrån. Och jag säger nästan alltid att jag har blivit bättre än innan, kommit på något nytt eller "nu har det lossnat". Så vid det här laget borde jag vara proffs på att simma.
Men icke.

Kanske, kanske är det så att jag trots allt är lite bättre än tidigare. Jag har nu under 6 månader simmat varje vecka, utan undantag. Oftast 2 pass, ganska många gånger 3 pass och ibland även 4 pass per vecka. Jag har ökat standardmängden med 100% från 1200 m per pass till 2400 m och jag simmar aldrig kortare än 1700 m.
Jag utmanar mig hyfsat ofta att simma längre serier som 500-400-300-200-100, då och då fartmässigt dvs hårda 50:or och alltid, varje pass, styrkemässigt med paddlar.

Under de senaste veckorna har jag fokuserat på två saker: Rotation samt kadensen, takten på armtagen.
Rotation har jag aldrig riktigt lärt mig och negligerat på tok för länge. Rotation krävs för att få till effektivare armtag.
Takten har också alltid haltat, enligt dem som ger mig feed-back. Jag tror att jag fokuserar för mycket på tekniken och borde kötta mer. Och i och med att jag aldrig vispat på så orkar jag inte vispa särskilt länge ...

Därför tvingar jag mig nu att köra 10x50 hårt med fokus på jämn, snabbare takt. Jag tänker att armarna rör sig i en cirkel som aldrig stannar. Och hoppsan!!! Det är NU det händer något. Plötsligt går det fortare. Jag ser det på klockan på väggen och jag måste till och med simma om medsimmare.
Kanske skulle jag ha nytta av en tempotrainer? Någon som läser som har en åsikt?

De första 2 50:orna känns finfina. Med 20 s vila mellan så får jag kämpa. Jag vill sluta och ge upp hela tiden. Jag gillar inte känslan av att bli flåsig på riktigt i vattnet. Det tangerar min vattenrädsla. Men nu är jag hård mot mig själv. 10 längder är inte mycket. Men10 längder är fler än inga längder alls. Just nu räcker det med 10 längder för det biter i överarmar, axlar och rygg. Det ska bli så spännande att se vad som händer med simningen om jag fortsätter så här!

Wohoo!!!!

En halvmara efter frukost

Halvmaran kom spontant idag. Det var inte särskilt bra väder, rundan var inte heller spektakulär på något sätt, ändå kändes super att vara ute på vägarna och tuffa på i skön långpassfart.

Lillfamiljen ute på långpass.

– Ska vi satsa på ett lite längre pass idag? Mer än 15 km men kanske inte så mycket längre än 2 mil, resonerade jag med Roger innan vi gav oss ut på söndagslångpass.

Det är en liten chansning och svårt att veta exakt hur länge Edith vill sitta i vagnen. Det händer att hon ledsnar eller så sover hon gott under hela rundan och en stund till när vi väl är hemma.

Planen blev att springa längs Roslagsbanan 20 km och sedan ta tåget tillbaka. Om Edith vaknar och blir ledsen kan vi avbryta närsomhelst och åka hem. Närmaste tågstation kommer aldrig vara särskilt långt borta.

En vattentät plan!

Roger packade vagnen med förstärkningströjor, två kexchokladkakor och en flaska vatten. Edith klädde vi lite extra noggrant för att vara säker på att hon skulle hålla värmen utomhus i drygt två timmar. Sedan tuffade vi iväg.

Jag som oftast springer med vagnen framför mig njöt lite extra av friheten att bara hålla koll på mig själv. Vagnen rullade dessutom lättare än på flera veckor tack vare att vägarna var hyfsat snö och isfria. Roger sköt på och såg relativt opåverkad ut av den extra tyngden.

Starten kändes kanon och tempot blev av bara farten lite för högt. Det åtgärdades efter några kilometer och vi landade in på 5:50.

Sedan vi fick bebis så uppskattar jag än mer löpningen tillsammans med Roger. Det blir vår egentid och att Edith är med är inget hinder. Bara bonus!

Nu ser jag framemot Vansbro Triathlon

De rödmålade husen. Den första ledtråden på vart vi är på väg. Blågröna granklädda berg i horisonten. Hästar och kor i hagar. Blå ängsklockor i det höga gräset. Dalarna har funnits i mitt liv sedan jag var barn och plötsligt, efter ett halvt liv har jag blivit blixtförälskad i det vackra, mustiga landskapet.

Min resa, från gymmet och de regelbundna löpturen, till att genomföra en Svensk Klassiker och en full Ironman har fört med sig en trevlig bieffekt: Jag har nyupptäckt vackra platser i Sverige och satt dem i stark relation till många av de fantastiska stunder som jag har upplevt under alla lopp: Vättern runt, Ironman Kalmar, Vasaloppet, Vansbrosimningen och Vansbro triathlon. Alla rymmer lika starka minnen och upplevelser.

Extra starkt känner jag när vi kör mot Dalarna. I Dalarna har jag tillbringat många, många helger och lediga stunder som barn. Min farmor och farfar hade en gammal fäbodvall i trakten kring Insjön och där sprang jag i nattlinne och gummistövlar i det axellånga gräset på midsommarna medan farmor plockade famnar av blå ängsklockor och vita prästkragar. Tvättade oss gjorde vi i en svart, blank tjärn med näckrosor och simmade tillsammans ut till sjöns mitt och tillbaka igen.
Det var min farmor som lärde mig att simma. Hon lärde mig att åka skridskor, att åka skidor och hon visade mig den svenska fjällvärlden.

Men sedan blev jag tonåring och plötsligt avskydde jag att bli tvingad bort från kompisarna i Stockholm. Skidorna blev liggandes, jag slutade att simma i insjöar (naken) och skridskorna rostade på vinden.

Jag tror att allt det där har legat och slumrat i mitt inre, inklusive kärleken till Dalarna och bara väntat att blomma ut med full kraft. När vi för en vecka sedan körde till Sälen ville jag inte åka hem igen men tack och lov så har jag ett lopp och en resa till Dalarna att se framemot i år: Vansbro Triathlon.

Jag har inte nämnt det så mycket här på bloggen än men nästa anhalt, efter Tjejvasan är Vansbro Triathlon, en halv ironmandistans. Jag ser framemot det lika mycket som jag fruktar simningen i den iskalla, friska Vanån. Vänliga Vanån, som jag brukar säga. Trots det så har jag en oplockad gås med just den älven. 2014 var Vansbrosimningen halverat på grund av kyla och simningen ställdes in under själva triathlonet. Med andra ord så har jag ingen god erfarenhet att falla tillbaka på inför racet i början av juli.

Jag tror att det finns platser kvar till Vansbro Triathlon. Anmäl dig vetja så får vi sällskap!

Det smartaste jag kan

Mitt mål i Kalmar är inte att köra det snabbaste jag kan, utan det smartaste jag kan, för att komma i mål. Och det är så jag försöker lägga upp träningen överlag för att vara så väl förberedd som det går i augusti.

På ett sätt är jag överraskad över hur bra det går att träna med små barn och efter att kroppen presterat och gått igenom ett av livets tuffaste lopp. Men det gäller att träna smart, undvika skador och låta kroppen återhämta.
Sömnbristen har gjort det svårt för mig att få till riktiga kvalitetspass. Jag tvekar helt enkelt att ta i för mycket med respekt för kroppen.

Men nu har det tänts ett hopp om att jag är inne i en period med bättre sömn. Min tjej väcker mig fortfarande många gånger per natt men jag somnar om bums och sjunker rakt ned i djupsömn verkar det som. Det är en så stor skillnad! Jag är inte lika tömd på energi när jag vaknar och jag får mer utväxling när jag tränar.

Torsdagen blev bara pannkaka, både träningsmässigt och rent allmänt. Jag vaknade trött och omotiverad. Ostimulerad!
Visst är det underbart med barn och familj men jag vet att jag är en person som tillslut klättrar på väggarna under mammaledighet. Jag älskar att jobba! Jag älskar att vara kreativ!
När jag efter en trist dag tillslut klev upp på trainern kl 20:00 så strulade tekniken. (Stort minus med det här wattmätandet). Och så var Edith inte så glad och korvade efter mamman så jag ... klev av cykeln!

Jag var ombytt. Jag hade fyllt flaskan med vatten. Jag hade haft en skitdag och jag kliver av när jag precis börjat! Innan jag börjat!
Det har aldrig hänt. Jag trodde inte det kunde hända.
När det varit så segt hela dagen och tekniken när inte ville så näe ... detta är inte träningsglädje. Jag drar av mig cykelbyxorna och träningstoppen, byter dem mot mjukisbyxor och sätter mig i soffan med men bebis i famnen och myser. DET känns mycket bättre. Jag klandrar mig inte en sekund att jag hoppade över träningen just den här dagen. Det var ett smart drag av mig.

I dag känns allt mycket bättre. Det är fredag. Jag har världens underbaraste man. Matbordet är rent från prylar, kaffet är gott och jag har en ljudbok att lyssna på under barnvagnspromenaden.
I dag får cykeln en ny chans.

Blogghumor!! Så klockren!!!

Den viktiga supporten

"Heja! Bra jobbat" Tre ord som kan betyda oerhört mycket under tävling. Att få support under ett lopp är de bästa som finns. Att kriga i sin ensamhet bygger pannben men är långt ifrån lika trevligt.

Firar med supportteamet efter loppet.

De flesta tävlingar har jag harvat på i min ensamhet. Utan att känna en massa folk i startfältet och utan support längs banan. Roger har ofta själv tävlat och vi har på sin höjd kunnat få syn på varandra på banan och säga hej. De ögonblicken blir ofta larvig känslosamma ... för mig illa fall, som krigat både mot vattendemoner och allmän orutin.

Så var det under Ironman Kalmar 2014. Det fanns ingen i publiken som var där för att heja på oss, inte ens våra barn, så när jag fick syn på Roger efter en redan lång dag med både glädje och missär, under löpningen så sprutade känslorna och glädjen.

Under helgens Tjejvasa var det första gången som jag hade support under hela dagen, på riktigt. Och ett gäng att fira med efter. Det var fantastiskt och skapade en helt annan känsla på banan och framförallt före start.

Roger och min bebis Edith var med och stöttade min come back och starten till att bli ännu bättre och starkare än jag var före graviditeten. Dessutom var min goda väninna Marielle och hennes familj med uppe i Sälen och Marielle var den som sprang med mig från bilen för att lite för sent hitta rätt startfålla. Hon var också den som tog alla bilder, hängde med Roger och Edith och tillsammans med dem tog emot mig vid mål!

I Hökberg, efter den sega, sega stigningen så stod de där och hejade innan jag fick min blåbärssoppa och jag blev så glad att se dem.
Vid målet i Mora så trodde jag för ett ögonblick att de inte hunnit fram. Jag spanade längs hela målrakan och blev lättad när jag till sist såg dem precis efter jag passerat mål.

Ett "heja" ett "kom igen", musik en uppmuntrande blick. Det är minst lika effektivt som en gel längs banan. Att dessutom att ha förmånen att ha någon som står en nära som stöd under en tävling, det är guld värt.

Tack Marielle för pepp och stöd längs banan och för att du stod för huvuddelen av markservicen i stugan och tack älskade Roger för att du alltid tror på mig och för att du tog hand om Edith hela dagen och avstod från att köra Öppets spår i år för att jag skulle få njuta av Vasaloppet.

Marielle var fint stöd under hela dagen! Tack Mell!