I världens finaste mål!

När jag efter 10 timmars ont slit i blöta spår med snö som sög fast skidorna, så jublade jag när jag äntligen skidade över sista krönet och såg målet i Mora! En klassisk, fantastiskt underbar syn! Det där målet måste vara det finaste mål som finns.

– Var är publiken älskling? Titta nu har ju nästan alla hunnit gå hem!
Jag ironiserade och galghumorn flödade fritt under de sista milen under mitt allra första Vasalopp igår. Det tog ju så himla mycket längre tid än jag önskat mig och hoppats på: 10:06. Hur kunde jag ens tro att jag skulle kunna fixa 9 timmar och i hjärtat hoppas på att klockan skulle stanna på 8-någonting.

Och nu är det ju lite synd att jag skriver om en massa obetydliga siffror istället för att beskriva det fantastiska arrangemang Vasaloppets vintervecka är. För här snackar vi folkfest, förväntan, ångest, glädje, tårar, besvikelse och segrar för tusentals människor!

Jag var förväntansfull och glad hela vägen till starten. Studsade upp kl 04.30 som en ärta och laddade på med en stor portion gröt med blåbär och jordnötssmör och ett ägg.
Natten var okej men nervositet och oro över stormen som slet i husknutarna framkallade en del mardrömmar. Vädret var verkligen sämsta tänkbara när vi anlände till Sälen: +5 grader, storm och regn. Bara tanken på att stå en timme vid starten i den blåsten var väldigt obehaglig.

Men på morgonen hade vinden avtagit en del. Men inte helt. Och det regnade inte.

Första timmen gick uppför. Rogers vallning var perfekt. Många hade bakhalt och tömdes på energi snabbt. Vi kunde gå avslappnat men hade inte toppglid under den första milen. Men det visade sig kanske inte enbart bero på ett lager för mycket klister. Snön var tung och blöt och sträckor som normalt var stakbara krävde diagonalåkning. Rejäl motvind på det och resultatet blev riktigt, riktigt tungt.
Stavarna sög fast i snön och rykte i handen så jag plötsligt hade ont i vänster handled ända upp till axeln. Därmed förlorade jag kraften att staka ordentligt. Handen gjorde grymt ont. När staven sög fast och armen fick sig ett ryck var det nära att tårarna steg i ögonen.

I uppförsbackarna var jag stark. Tog mig om mängder av folk. Men jag blev ändå frånåkt av många på plan mark. Jag fick satsa på den mycket långsammare diagonalåkningen tack vare handen.

Varje servicekontroll: Smågan, Oxberg, Risberg, Evertesberg, Eldris och allt vad de nu heter, var som ett himmelrike. Människorna vara underbara, snälla hjälpsamma, peppande och glada. Ljummet vatten, enkel vetebulle, blåbärssoppa och buljong smakade himmelskt och var precis vad kroppen skrek efter. Jag proppade munnen full av energibollar (de som jag använder istället för gel), en bit bulle och så sköljde jag ner allt med buljong. Kroppen sög i sig sältan. Och vid varje kontroll var jag helt tömd på energi, helt slut. Och varje påfyllning höll kanske 5 km sen kom det surmulna humöret tillbaka, jag tystnade och skidade på så fort kroppen tillät.

Roger fanns med mig hela tiden. Jag var så imponerad att han som kör Vasan på under 7 timmar harvade på vid min sida och svarade tålmodigt på mitt mutter om att jag kände mig som vanligt som en långsam snigel, att jag lika gärna kan lägga ner allt som har med träning att göra eftersom jag är så långsam ...

Nu i efterhand vet jag bättre. ALLA hade det tufft och 2014 var inte året som erbjöd några rekord. Vasaloppet kräver träning på snö och det är svårt att vara snabb när banan är fylld med vatten.

Och det var en fantastisk känsla att uppleva målgången! Så klassiskt svensk, så fint och vi blev hyllade som hjältar kanske också tack vare att klockan visade 10 timmar. Roger sken som en sol, jag sken, vi kramades och skrattade, jublade och firade och vips ... alla mörka tankar vara som bortblåsta!

Jag gjorde det! Jag genomförde Öppet Spår trots de usla förutsättningarna. När kroppen var trött och hade ont så malde jag på: tysta där i spåret, omgiven av tysta fokuserade medlöpare, med Roger alldeles i närheten. Ett steg i taget och visst ja:
– Tänk på tekniken, stora tag, glid, glid, glid.

Hur känns det? Jag fick svara på den klassiska sportfrågan precis som Kalla!!!

Härligt med energipåfyllning.

Jag var långt ifrån ensam där i spåret. 8000 startande.

Bästa energikällan hade jag vid min sida.

Här kom vinnarkänslorna!