Jag erkänner!

Det har gått flera dagar. Och jag har inte sagt något. Jag vet inte ens om jag tänkte mig så noga för ... Det krävdes ingen övertalning. Det gick ganska fort och det fanns liksom ingen annan väg att gå än – vidare.

Jag har anmält mig till Vansbro Triathlon – halv ironman-distans. Och jag fick plats.
Men jag berättar det bara här, än så länge, för er bloggläsare. (För det skadar ju inte ...)

Först tänkte jag inte nämna det alls. En halv iron är ett stort kliv utanför min comfort zon. Men hey! Vem är inte proffs på att kliva runt bland drakar och demoner om inte jag!
Dessutom så känns det som att jag kan inte gå någon annan väg. Jag vill ju gå framåt. Och är jag nu anmäld så vet jag ju, jag känner mig själv. Händer inget helt oförutsett så kommer jag att stå där på startlinjen i Vansbro i Juli och göra mitt allra bästa försök.

1900 m sim ... huuu ....
Tillsammans med massor av tuffa triathleter.
I söndags, efter anmälan så drömde jag hela natten om den här tävlingen! Haha! Galet!
Triathlon är verkligen en sport som sätter en (läs mig) på prov på fler sätt än tre!

Jag tänker så här:
Nu tränar jag och förbereder mig så mycket och gott jag kan. Sen tar jag det därifrån. När jag väl ligger i vattnet och pulsen rusar, då dealar jag med det då. Jag kommer ju inte bara ge upp och sjunka. Så mycket vet jag. Ja och sen ska jag ju bara klara de där 9 milen på cykel och en halvmara ... men det är ju en helt annan historia.

Jag tycker, när jag sitter så här hemma i köket, i värmen, med en nygräddad lussekatt i näven, trygg med mer en ett halvår kvar till tävlingen, att det ska bli kul. Riktigt kul.

Nu är det bara en sak som gäller:

Just nu adventsbakar jag massor men jag hann med 55 min spinn idag. Skönt!