Laddar för Amfibiemannen

Utomjordiskt bra väder, spännande äventyr från Nordnorge till coola Köpenhamn. Sim i främmande och fina vatten och flera mil löp, men någon vidare kvalitet på träningen har det inte blivit under semestern.

Ett minne för livet. Sim i en smaragdgrön iskall vik i Nordnorge, +30 i luften.

Mitt livs första swimrun – Amfibiemannen står för dörren. Team Nimbratt sitter i en fullpackad Volvo med varsin stor kaffe, en rulle choklad och barn som matar film i baksätet. Vi har haft det fantastiskt, konstaterar vi tillsammans. Vi har sett massor av nya platser. Vi är brunbrända, badkläderna är fortfarande på, håret är fullt av salt efter ännu en dag på stranden och vi (som inte kör) har tagit en tupplur och känner oss vansinnigt avslappnade. Men ändå ... tre veckors semester det toppar ingen form.

– Konstigt att vi inte känner att vi får till träningen när vi är lediga, konstaterar jag och Roger och skrattar lite. Det är det här med rutiner som är så himla bra. Den där vardagen som är själva livet är inte så dumt. Där har vi fokuset, lunken och det är där det händer när vi pressar oss lite, lite över vår förmåga och utvecklas ännu ett steg.

Men visst har vi tränat en hel del. På Österlen sprang jag två gånger upp Stenshuvuds topp, en runda på 1 mil med galet jobbig backträning och fantastisk utsikt.

En segergest på toppen av Stenshuvud. Ingen lek att springa uppför berg ...

Och för att inte tala om alla sim ...  dem i Nordnorge i Atlanten, i fjällsjön, i Östersjön i Kiviks hamn och på Västkusten.

Magi, magi, magi. Speechless.

Kvällssim efter en dag i kajaken. Bra axelpass ...

Och en historisk cykeltur där jag i 7 mil orkade hänga på Roger ... Snacka om att jag har utvecklats som cyklist.

I dag har vi både sprungit milen och simmat i trakterna kring Varberg. Men vi har knappt fått till ett enda kvalitetspass på tre veckor, precis innan Amfibiemannen, en tävling som vi sett framemot och som inte är snuten ur näsan ...

Men det gör inget egentligen. Såklart. Jag tränar trots allt för att jag vill, för att mår bra, för att ha kul och tävlingarna gör det bara lite roligare. Samtidigt vet jag hur hornen kommer att växa fram där på banan. Jag vet att jag kommer drabbas av akut nervositet vid start ... där och då kommer det förvandlas till blodigt allvar.

Så vilka är de största utmaningarna?
1. Sim i riktigt hav. Det vanligaste är kallt vatten med ordentligt sjögång kring Arholma och de andra öarna där tävlingen går av stapeln. Men hur blir det i år? Värmen har naturligtvis skruvat upp badtempen en smula och kanske är vattnet snällare en solig och varm dag. Det är bara att vänta och se.
2. Värmeböljan. I år spelar vädret mig verkligen ett spratt när det ät tävlingsdags.+7 grader under Vasaloppet, samma temp under Vansbro Triathlon så simmet blir inställt och nu ... +30 grader och sol när det ska springas en halvmara i våtdräkt. Jösses. Just nu jagar jag en begagnad våtdräkt med ljus och lykta, som jag kan klippa i. Köra i hel våtdräkt som planerat framstår som en mardröm.
3. I och ur vattnet. Hela upplägget att varva sim och löp är en utmaning i sig. Hur ska jag klara första simetappen med både tävlingsnerver och efter 1000 m löpning?

Plus detta faktum att jag kanske i sista stund väljer att byta ut utrustningen och köra med en hel del oprövade grejer som en annan våtdräkt med klippta ben ... Hur ska det gå? Men planen är att se till att få hem dräkten imorgon och så ska vi köra ett pass sim och löp om ca 5 km i terräng och fullmundering hemmavid. Grannarna får hålla i sig ...
Men än vet jag inte om den där dräkten passar. Det återstår att se.

Morgonlöp längs havet i morse. Vid 7 km började det kännas riktigt bra.

Västkustsim bland maneter och sjögräs i mängder.