Samma driv men utan mål

Tillfälligt utslagen av en förkylning och lamslagen av något som förmodligen kan klassas som post Ironman blues. 

 

Jag känner mig lite borttappad just nu.

Hemma, nerbäddad med en förkylning som efter en hel vecka övergått till en smärtsam bihåleinflammation.
Jag känner mig lite sliten, vansinnigt rastlös och sökande.

Jag som inte ens medvetet siktade på Ironman har helt uppenbarligen drabbats av Ironman blues.
Här sitter jag med samma starka driv i kroppen, samma stenhårda beslutsamhet, högvis med vilja men utan ett sånt där högt jäkla mål att sikta mot.
Just nu har jag ingen gigantisk uppgift att sätta tänderna i. Ingen utmaning som får magen att fladdra av skräck och ingen press på mig att lära mig något nytt.

Det känns tomt.
Jag är inte jätteglad just nu.
Och det hela känns ganska fånigt. I-lands-fånigt.
Men jag kan inte hjälpa det.
Jag bloggar ju inte heller. Jag kan ju omöjligt slå Ironman-debut-spänningen i något endaste inlägg framöver. Det toppar ju allt.

Suck.

Nu är jag dessutom sjuk och det får ju inte humöret att lyfta en millimeter. Jag känner mig bara vansinnigt rastlös av att inte få träna eller simma när september levererar sådant fantastiskt väder och +20 grader och sommarkänsla. Jag vet inte vad jag ska göra med all fritid som plötsligt uppstått under den här sjukdomsveckan. Jag visste inte att jag var så dåligt på att göra ingenting.

Men jag tog en promenad idag med syfte att tvinga upp humöret en smula. Jag proppade fickorna fulla av näsdukar och gick en sväng förbi min simbrygga väldigt försiktigt för att skona mitt bultande huvud. Fiskarna tycks ha tagit över vattnet nu när det inte är någon gummiklädd människa där och plaskar. Längs min vanliga löprunda är löven fortfarande gröna. Hade det inte varit för svampen som skymtade i mossan på marken, och de knallröda bären på rönnen så hade det lika gärna kunnat vara juli ... En perfekt inramning för mitt sökande efter riktning under hösten och vintern.

"Mina" simbojar!

Välgörande promenad.