Man är det man tränar

Man brukar säga att man är det man äter, men när det gäller muskler så skulle jag säga att man är det man gör. Använder man inte en muskel så förlorar man den och självklart tvärtom. Jag har kört på hela säsongen och nu ... nu känner jag knappt igen min kropp.

 

Triathelet in action!

Tisdag. Yoga.
Det har jag ju bestämt. Och just idag kändes det bara rätt och riktigt, så här efter Lidingöloppet.

Jag känner mig helt ok i kroppen efter lördagens långlöpning. Inte ont någonstans. Inte ens i min gamla skada. Bara ordentligt träningsverk högt upp runt låren och höfterna. Precis där sjukgymnasten har sagt att jag måste stärka upp. Att jag nu får träningsvärk just där tar jag som ett gott tecken. Det har jag aldrig fått förut, så det måste betyda att jag rört om i grytan och att min löpning är mer "rätt".

I morse tassade jag iväg med min älskling till simhallen och en helt tom 50-metersbana väntade på oss. Jag fick lite feed back av Roger som påminde mig om att spänna rumpan, få till ballerinafötterna och inte var för avslappnad i underkroppen. 1000 meter och jag lämnade simhallen grymt nöjd.

Jag börjar dessutom bli en hejare på att byta om och duscha snabbt. Bara en sådan sak. Badräkten sitter på redan när jag anländer. Duschen går snabbt och det blir enbart en halv make up innan jag dra iväg till jobbet när det är simdagar. Det är det värt.

I kväll höll jag mitt löfte till mig själv och gick på ett Yogapass. En annan instruktör och en annan anläggning än sist – mycket bättre, mer styrka, lite mer tempo och tydligare instruktioner. Jag blev varm, taggad och fick testa lite, lite balans! Och dessutom hade jag all tid att fokusera på mig själv och konstaterade att jag inte känner igen min egen kropp. Den här förändrats sedan i våras. Jag känner mig stark, fast stel och det är som att jag har fått högre densitet. Haha!!!

Cool känsla. Jag tror att jag helt enkelt har blivit starkare. Man blir ju helt enkelt det man gör – det vill säga triathlet!