Cykel- & löphög

Hööög musik strömmar ur högtalarna. Jag lagar en mastodontladdning köttfärsås efter konstens alla regler. Det är bra att ha i kylen i veckan när familjen ska hinna träna och jobb och läxor ska skötas. Handla, plocka, fixa, blogga – allt går så lätt när hjärnan är endorfinhög.

 

På upptäcktsfärd längs en outforskad skogsslinga!

Jag älskar att ställa väckarklockan tidigt på söndagsmornar. Att kliva upp tidigt, njuta av morgonen som gryr och äta en god frukost och sedan dra fram cykelkläderna, det slår sovmornar och sega soffhäng tusen gånger om.

Jag har inte trivts i mitt eget skinn under de senaste veckorna när jag inte haft rutin på träningen. Trött. Sur. Seg. Allmänt neggo har jag känt mig.

Glädjen har runnti tillbaka in i hjärtat i samma takt som jag har styrt upp en plan för träningen:
Styrketräning, morgonsim, yoga, lunchlöpning.

Helgen började jag med att satsa på att träffa vänner, en vända på konstutställning och så i morse ställde jag klockan på sju och vaknade med ett leende på läpparna. Det var så länge sedan jag cyklade på allvar och det är så synd att låta hela den här milda fina hösten försvinna utan att få till några härliga rundor.

Jag har inte gruppcyklat sedan Vättern. Jag kände mig spänd och nervös under de första två milen. Helst hade jag bara velat fly och cykla en vända på egen hand. Jag trampade tyst och fokuserade på trafik, fart, hjulet framför och på att hänga med. Att cykla med en grupp på höstkanten, som tränat en hel säsong, det utmanar. Alla var galet pigga, drog iväg med starka ben och fick upp farten långt över 30 km/h efter några minuter. Jag slet, pulsen slog i taket och jag surnande till. Men efter ett par intervaller med fri fart och lite backträning så fick jag hjälp av endorfinpåslaget och jag sneglade nöjt på klockan och log åt farten. 35 km/h är siffror som inte är allt för vanliga på min klocka.

Min min skvallrar om mitt humör ... men jag fick rätsida på det så småningom.

Och så körde vi belgisk kedja i 1,2 mil och tjihuu!!!! Så härligt. Gruppen fokuserade och vi flög fram i jämt tempo. Backarna krömp till små kullar. Detta, just detta älskar jag! Farten får mig att växa inombords. Jag känner mig som en grym cyklist, stark som en oxe och glad!!

Efter cykelturen som avslutades med spurt, och som vanligt kastade sig de starkaste iväg och försvann på några sekunder, blev det fika. 30 cyklister invaderade fiket nere i Gustavsbergshamn och plockade brickorna fulla av mackor, smoothies och kaffe. Härligt!

Efter cykelturen pustade jag och Roger en smula och sedan bestämde vi oss för att springa terräng. Vi möttes av en mustig höstskog full av knallgula löv och mörkgrön fuktig mossa. Jag höll blicken stadigt fäst vid backen och trixade mig förbi och över stenar, rötter, hål, diken, nedfallna träd. Då och då höjde jag blicken för att bara insupa lugnet, låta ögonen vila på den vackra grönskan.
Humöret steg.
Endorfinerna kickade in, sedan var det bara att åka hem och köra järnet med alla förberedelser inför veckan som väntar!

Känns gott i kroppen efter allt skuttande i skogen.

Är man fotograf så får man offra sig för konsten ...