Långpasset fyller den viktig funktionen att bygga uthållighet och syreupptagningsförmågan men långpasset har också en viktig meditativ roll för väldigt många. För mig har just den delen blivit livsviktig och nu börjar jag återigen att bygga distans – livrädd att bli skadad igen.
Långpass i regn! I love it! |
I bland slår livet en hårt i huvudet. I bland är det inte läge att träna alls eftersom kroppen redan är hårt belastad av stress. I bland kan träningen vara just det som behövs för att rensa ut dålig energi.
Jag hade en tuff lördag som resulterade i att kroppen fylldes av känslor, stress och spänningar. Efter en god natts sömn så fanns bara ett fokus för mig under den här söndagen: umgås med familjen och ett långt, lungt långpass löpning.
Och jag hade tur: Vädret var så där blött, trist och burrigt så att de flesta vill hålla sig inomhus. Och jag vet att det är just under dessa förhållanden som den tillfredsställande känslan blir som störst efter passet.
Självklart så har jag någon mänsklig ådra i kroppen och var tvungen att brotta ned det spontana motståndet som trots allt uppstår mot att ge sig ut i vätan och kylan. Men så fort jag kom ut och kände regnstänket mot ansiktet och den syremättande luften så fick jag belöningen.
Jag andades djupt, slöt ögonen ett ögonblick och kände hur stressen rann ut och ned över den våta vägbanan.
Musik i lurarna. In i min lilla, varma bubbla. Me, my self and I. Jag ser bilarna köra förbi och de stänker vatten över mina ben, men musiken tränger undan allt motorljud.
När regnet tilltar tvekar jag en smula och funderar på att vända men skjuter upp beslutet en kilometer till, och sedan ytterligare en. Vid dryga 7 km vänder jag och tassar tillbaka. När klockan visar 12 km fylls kroppen av styrka. Jag skjuter undan alla tankar på smärta. Mina otränade ben protesterar men jag ökar takten och njuter av mer fart den sista biten.
15 km, genomvarm, nöjd och målmedveten. Nu ska jag lyckas med löpträningen – no more skada. Hej högrre fart!
Men jag ska vara försiktig. Vila mycket och öka långsamt.
Mustiga härliga, blöta höst! |
Grymt jobbat!
SvaraRaderaLåter som en klok plan! Det är lätt att öka för fort, när man vill saker för mycket. :-)
SvaraRaderaKram M
Träning är terapi! Och beroendeframkallande som du skriver i inlägget nedan:) Men bättre träningsnarkoman än annan narkoman, I always say :)
SvaraRaderaVad har du haft för skada?