Årets bästa tävlingsminne

Amfibiemannen – svaret på vilken tävling som ruskade om och satte flest spår i mitt hjärta och mitt pannben blir – Amfibiemannen. Oväntat nog inte Ironman.

 

Den här bilden är värd att visa igen!!

Det är härligt att så här års blicka tillbaka på ett år, en säsong, med mängder av fantastiska tävlingsupplevelser. Det har varit ett galet år för mig på många sätt och även om det inte är tid för årskrönikan än ... så kan jag inte låta bli att redan nu plocka fram några riktigt magiska minnen.

Minnen av att jag var mitt bästa jag när det gällde. Minnen av att uppslukas helt av stunden med själ och hjärta och plocka fram en kraft som hjälpte mig att åstadkomma något som jag själv inte trodde var möjligt.
Ironman var självklart precis allt det där men Amfibiemannen står sig stark som arrangemang och upplevelse när jag summerar sommaren.

För mig, som bär på en slumrande vattenrädsla, var Amfibiemannen med sina 5 km simning ett ordentligt kliv utanför min egen comfort zone. Och det är just där som det magiska sker och som får mig att ranka just den här tävlingen så högt av alla fantastiska lopp jag genomfört i år.

Att aktivt utmana sig själv och göra saker “man inte vågar” bidrar till att man växer som människa, det bygger upp självkänslan och jag vågar påstå att livet blir lite roligare och jag tror att det är en bra övning i att inte vara rädd för förändring och sådant som är okänt och obekvämt.

Att då och då ta en risk bidrar till känslan av att leva. Och tack vare min förmåga att utmana mig själv (det händer även yrkesmässigt, känslomässigt och på andra plan i livet) så skulle jag påstå att jag på många sätta lever ett rikare liv.

Amfibiemannen var precis en sådan upplevelse. Jag gjorde något jag inte vågade, jag utmanade mig själv och fick uppleva en dag där jag till 100 procent var närvarande, fokuserad och helt och hållet i acceptans över var jag befann mig (mestadels i hemska vattnet) och hur det kändes (jobbigt).