Österlen Marathon en ljusfest

Hard core-löpning, i mörker, tjock dimma timmarna innan midnatt. Österlen Marathon var en upplevelse olik något helt annat – långt ifrån Ironman-gloryn och Lidingöloppets massproduktion.

Klar för start Österlen Marathon 2014.

Det var ett spontan infall i veckan. Jag tittade på Roger och sa:
– Jag vill springa marathon med dig under Österlen Lyser-festivalen under Alla Helgons helg.
Roger tittade på mig, skrattade och sedan var det bestämt.

Jag fixade ett trevligt, otroligt prisvärt boende på en konverterad grisgård bland fälten utanför Simrishamn. Värdparet försåg oss med sköna sängar, ordentligt med frukost och trevliga samtal.

På eftermiddagen när novembermörkret började sänka sig över Österlen, ni vet i det där läget när man tycker att soffan känns fantastiskt skön och mörkret utanför fönstret känns ogästvänligt och kallt, då var det dags att ta sig till tåget i Simrishamn som skulle ta oss till starten vid en liten idrottsplats i en by vid namn Gärsnäs.

Så fort vi kom till tågstationen och såg alla löpare så tändes gnistan:
– Det här är äkta! De som är här på den här perrongen är löpare för att de älskar löpning, konstaterade vi förtjust och njöt av stämningen.
Känslan av sammanhållning och samförstånd infann sig direkt i gruppen med samma destination.

Lite gnista tänds i ögonen på Roger av stämningen.

Vid starten gjorde arrangörerna sitt bästa med enkla medel för att höja stämningen ytterligare. Färgade discolampor och partymusik mötte oss när vi klev in på den blöta idrottsplatsen.

Rogers och min taktik var att hålla oss i omklädningsrummens värme fram till start. Vi pimpade oss en smula med några ljusstavar. Kontrollerade pannlampa och drack Kiviksdryck. Vi hade gjort en grov miss och inte lyckats fixa något att äta timmen innan start. I vanlig 08-anda trodde vi (trots att jag vet bättre) att det skulle finnas en kiosk med Snickers eller något liknande åtminstone på tågstationenen icke ... Vi fick förlita oss på den kolhydratsstinna lunchen vi ätit och lite smågodis vi hade i bilen.

Loppet var verkligen något utöver det vanliga. Mörkret var komapkt och dimman ovanligt tät. Lampor, reflexvästar och ryggsäckar pyntade med julgransbelysning bildade en lång tyst orm som slingrade sig iväg i mörkret.

Peppande musik och ljus.

Pimpad med ljusstavar.

Roger och jag höll högre tempo än planerat, men benen kunde bara inte ta det så lugnt som egentligen var rimligt. Jag var nära att trampa ned medtävlandes hälar och vi sprang om tills vi kunde hålla vår fart kring 5:30 som kändes bekvämt.

Starten.

Vid medeltidsslottet Glimmingehus.

Mörkret och dimman var så kompakt att vi inte såg backarna, varken uppför eller utför. Gropar i asfalten överraskade och byar med tända marschaller kändes som peppande balsam för huvudet. Vätskestationerna bjöd på vatten och sportdryck. Vid Glimmingehus hade någon snäll själ ställt fram en burk med kakor som Roger och jag tacksam åt av och vid Halvmaramålet fyllde vi på med banan, snickers, salta chips och blåbärsdryck.
 
Halvmaran gick i bra tempo och med humörflaggan i topp. Vid 26 km började min kropp protestera. Tempot gick ned. Vid 32 km började vi längta efter varje avverkad kilometer. Vätskestationer och vägar kantade av marschaller blev ännu viktigare, bruset från havets vågor kändes maffigt magiskt och fiskebyarna varma och välkomnande, men sedan var vi ute i mörkret igen. Sista biten lutade svagt uppför, vägen tycktes aldrig ta slut.

5 km kvar och jag är inte jättepigg.

Det lilla målet på torget i Simrishamn levererade hög stämning, ljuseffekter och pepp.
– Nu kommer det två där nere med pannlampor. Vilka hjältar och de springer hand i hand!

Öm och lycklig var vi äntligen i mål och nu är jag ännu mer imponerad av mig själv: Hur gjorde jag där i Kalmar? För igår på Österlen var jag ju inte en enda minut snabbare än i somras. Ett marathon är en ordentlig utmaning!

Tack kära Österlen!

Snyggaste målfotot på länge!