Vad händer med träningen nu?

Träningen då? Vad händer nu? Jag har berättat att jag väntar barn men hur tänker jag kring träningen? Jag tänker massor. Hela tiden faktiskt och jag rör på mig en hel del. Träning är en del av mitt liv, den kommer bara se lite annorlunda ut under det närmaste året.

Lika bra att låtsats att man är vältränad och på topp!!

Är man van att träna mycket, länge och att pressa sig så krävs det en ordentlig omställning i huvudet för att inse att förutsättningarna har ändrats i kroppen. Under en graviditet är det inte rätt tillfälle att ta i ännu lite mer. Det har jag insett. Till slut. Och jag har hittat några knep.

1. Motion. Numera går min träning under begreppet "motion". Jag motionerar och det signalerar därmed att min fysiska aktivitet inte handlar om att maxa utan enbart att bibehålla en del styrka, må bra och få lite endorfinpåslag.

2. Hej då till Garmin. Min superträningsklocka som talar om för mig och hur snabbt jag springer och hur pulsen ligger har fått semester. Den ligger oladdad i lådan och väntar på bättre tider. Springer gör jag förmodligen hiskiligt långsamt, hur långt jag springer det vet jag och när pulsen skenar så tar jag några gå-steg.

3. Lägre vikt. Det är såååå svart att lägga på mindre vikt i gymmet. Men det får bli 15 reps istället för sex och marklyften känns inte som rätt övning just nu. I övrigt kör jag igenom kroppen och tar lite längre pauser och gråter lite, lite inombords när jag tänker på hur lång tid det kommer ta tills jag orkar lasta på lika mycket på stången nästa gång. (handen på hjärtat nu)

4. Kortare löprundor. Jag springer en hel del. Varje dag om det går. Men inte så långt. 5-6 km gör mig trött och löpningen känns som något helt annat än vad den gjort de senaste två åren. Fast för mig är ändå den tunga flåsiga känslan ganska bekant ... Den har jag levt med under större delan av mitt liv. Det är ljuvligt ändå och varje löppass ser jag som en bonus.

5. Tillfälligt avbrott. Inställningen är viktig för mig. Jag märker hur min omgivning (inklusive min kära Roger, barnafadern) ser lite ömt på mig och de undrar lite hur det blir nu med min träning som betytt så mycket för mig under de senaste åren. "Nu är det kört" verkar de säga och visst, jag vet, jag har två barn som båda tagit oändligt med tid ... men jag håller ändå fast vid tanken att jag ska fortsätta med triathlonlivet, passen får blir kortare och hårdare och huvudet flexibelt och uppfiningsrikt. Ta tillfället i akt, får bli nya mottot.

I dag har jag sprungit, tassat, flåsat, njutit. Solen har varit intensiv och ljuvlig. I morgon ska jag satsa på en längre tur. Kanske en hel mil som på julaftonsmorgon!!! Längtar redan!!