Nyttiga lärdomar och humörhöjande sim

Trettondagen och den sista lediga dagen för den här julen. Vi ställde klockan tidigt. Belöningen: En näst intill tom simhall och 50-meters bana.

 

Jag har inte simmat seriöst på väldigt länge. Jag har låtit simmet fått vila och väntat in det äkta simsuget.
Utan en konkret tävling som väntar under året så kan jag njuta av lyxen att låta lusten och glädjen vara den enda drivkraften i träningen, och möjligen graviditetsillamåendet. Träningen har varit bästa botemedlet och enda sättet att slippa kräkas så jag har försökt satsa på lugn löpning eller styrketräning. Helst varje dag.

I dag när jag gick till simhallen var jag inställd på katastrof. Jag såg framför mig ett flåsigt pass där jag skulle få kämpa med andning och oslipad teknik.
Det blev helt tvärtom.

Den tunga känslan som faktiskt dök upp satte sig i armar och axlar. En smula tyngre kropp (som precis fick plats i baddräkten som satt som ett spänt korvskin) kräver såklart lite mer kräm i armtagen.
Det gjorde mig enbart extra nöjd.
Dessutom satt tekniken bättre än väntat. Jag upplevde att jag tappade teknik efter timmar av vevande under Amfibiemannen och Ironman men nu inser jag att jag det förmodligen hamnade om mental trötthet. Jag var för sliten i huvudet för att orka hålla ihop simmet och under Stockholm triathlon en vecka efter Ironman så höll jag på att sjunka under de första hundra metrarna innan jag kunde samla mig och trycka undan den begynnande paniken.

Paus från simmet har gjort gott och jag är glad att jag har simningen. Den kommer jag hålla på med ända fram till förlossningen. Klockrent!

Känslan jag gick hem med idag var stark tillfredsställelse. Bara jag får min tid att koppla bort måsten och gå in i mig själv och känna kroppen jobba så är jag nöjd. Jag behöver inte tokprestera under varje pass. Träningsglädjen finns där, gravid eller inte!