Med rätt att njuta

Jag var lite nervös i morse. Det var länge sedan jag simmade och jag har verkligen längtat. Med största magen i snabbanan och med huvudet högt gled jag ned i vattnet.

 

Jag nöjer mig att visa utvalda delar av mig själv ...

Baddräkten gick nätt och jämt på och jag konstaterade att den kroppsformen toppat med det klädsamma plagget badmössa ... vi säger så här, jag skippade att titta mig i spegeln och peppade mig tyst för mig själv att jag minsann ska var stolt över min kropp som skapar ett mirakel.

I snabbanan blev det en skön krock när jag gled ned i vattnet med mage och allt bland helt helt gäng triathleter med klockor, paddlar och fenor.

Det var lite otur att det just idag bara var en bana öppen för snabbsim när jag bestämt mig för att känna på vattnet. Bröstsimmarna hade tre fina banor i bredd och var ungefär lika många till antalet som vi i snabbanan (när ska simhallarna satsa på jämlikhet??) men tyvärr, ett gäng damer som simmar i bredd och småpratar är betydligt större utmaning att samsas med än ett gäng snabba män så det fick bli snabbanan för mig med.

Jag satsade på att köra 50:or för att hålla hyfsat tempo och låta mig pusta mellan varje längd. Planen höll och  tempot var nog inte så pjåkigt med tanke på att resten i banan körde med paddlar. Lite synd för min del för det stressade mig. Jag vill en inte vara en superpropp som låg ivägen samtidigt som jag inte var där för att köra hårt. Det känns direkt olämpligt sä här i vecka 28.

Jag gjorde mitt bästa för att njuta. Vattnet bar mig så jag kände mig så lätt, så lätt. Jag föll in i simmet utan att behöva tänka, kämpade lite, lite med panikkänslor när pulsen rusade under de försa 100 m, men sedan gick det bra.

Men paddlarna jagade mig och jag nöjde mig efter 600 m, nöjd med att ha fått lite vattenkänsla och med en förhoppning om mer space och lite lugn och ro nästa vid nästa tillfälle.