Skidåkning gör kroppen glad

Under de sista kilometrarna idag var jag trött – men kroppen var fantastiskt glad. Glädjen i skidåkningen, snön, den klara luften, det svischande ljudet från stavar och skidor, allt det där tillsammans ger mig extra kraft. Det känns som om jag kan åka skidor hur länge som helst.

Mellan Bruksvallarna och Ramundberget hittade vi 9 km med fina spår.

Skidsäsongen har börjat, tillfredsställande tidigt. Imorgon är det första advent och jag och Roger sitter här med 5 mil skidor i kroppen. Det är inte det lättaste för en Stockholmare. Och det har varit så himla härligt!

Precis lagom temperatur, ett par friska minusgrader, välprepparerade spår, några centimeter nysnö, en solglimt och det där ljudet av vatten som spritter ner för älven Ljusnan. Jag bara måste stanna, be Roger att bara stå tyst, tyst och lyssna. Ljudet sköljer bort all envis storstadsstress som vanligtvis är så svår att bli av med.

Vi är i Messlingen Fjällby i Jämtland, mitt bland alla kända skidorter som Ramundberget, Funäsdalen, Bruksvallarna. Enda skillnaden är att här i Messlingen finns det inget coolt alpint skidbackssystem. Ingen lyxig skilodge, ingen after ski eller spa-anläggning.

Här finns istället en hel by av charmiga små stugor, välvårdade och med inredning från 60-talet, som en slags bevarad rest från den svenska folkhemmets stora friluftssatsning för folkhälsan. Det finns en bastu uppvärmd i lagom tid för att hinnas med innan middagen och granngårdens draghundar drar busigt förbi i en hissnande fart varje kväll, på egen hand.

Jag tilltalas av det enkla. Att det är basic och gott om utrymme för skidåkning, vila, mat och lång bastu. Helt underbart. Och priset för att bo i den här, just nu, ganska obesökta byn är otroligt förmånligt: 400 kr natten. Jag är supernöjd och Roger och jag pratar om att testa lite fjäll och trail nästa sommar. Här ifrån blir det perfekt.

Hur går det nu för mig med skidåkningen? Gnissligt i början. Det första varvet i går runt Skidstadions elupplysta spår gick trögt. Pulsen var hög och det kändes sjukt jobbigt men ju mer vi harvade på där i spåren, desto lättare gick det. Jag känner mig starkare än första turen förra året. Att diska av 15 km var ingen match. I dag var målet 30 km. Det gick strålande och vi slutade på 34 km (lågt räknat). Efter 20 km började det kännas riktigt bra. Mer avslappnad i backarna, lite mjukare, lite modigare. Ju tröttare ben och höftböjare blev desto mer fick överkroppen jobba och jag orkar staka mer än vad jag vågat hoppas på.

Precis innan vi ställer oss i spåret känns det lite motigt, kallt och segt. Sedan kickar skidglädjen in och i mörkret, med pannlampa så kan man inte annat än att njuta.

Kaffepaus i Ramundberget.

Här sover vi gott om natten.

Mamman ringer och kollar att tonåringarna klarar sig hemma själva.

Magiskt med pannlampa och mörker.