Vässat pannbenet i novemberregnet

Fem långa, lediga dagar är slut. Det har varit underbart. Jag har varit hemma helt utan agenda. Känns så snällt mot mig själv och härligt att bara få vara en tillgänglig mamma och hinna simma, gymma och springa!

 

Blir lite mörka och tråkiga bilder så här års! Lite vackert ändå.

12 km i hällande regn!

Jag lurade mig själv. När jag drog på mig tightsen och hörde regnet smattra mot rutan så resonerade jag snällt med mig själv:
– Du behöver ju inte springa så långt idag när det är så dåligt väder. Den korta rundan är bättre än inget och så är det klart på ett kick!

Lite fippel med klockan, mössan djup nerdragen över öronen och så iväg. Första 3 kilometrarna kretsade tankarna mest kring kallt regn mot ansiktet, kalla handryggar och frusna lår, sedan hittad jag in i rytmen, sneglade på klockan och var nöjd med tempot och känslan. 5:12 tempo, inte ett enda flås, lugn och fin puls.
Så då säger jag lite lurigt till mig själv:
– Nu har du ju redan sprungit 3 km, då kan du ju lika gärna springa 8 km.

Och när klockan visar att jag ska vända så stänker en förbipasserande bil ner mig och det kalla vattnet tränger in, innanför kläderna och rinner längs halsen så tar jag det som en signal:

– Nu när du ändå är genomblöt, vad ska du hem och göra då?

Därmed blev 5 km till 12 km. Och värmen hemma var så skön att komma hem till och middagen smakade ljuvligt. Jag älskar när träningen blir lite, lite av en kamp.