Vansbro Triathlon – jakten på motivation del 2

Jag tackar min envishet och min ovilja att ställa in ett träningspass BARA på grund av vädret. Jag har sprungit och cyklat många pass i kyla, regn och snö. Det är fruktansvärt obekvämt – och det har jag övat på.

 

Medaljen är så fin! Tack Vansbro Tiathlon!!!

Starten gick väldigt plötsligt. Alla rusade iväg och stämningen blev en smula bufflig.
– De här skulle jag ha tampats med i vattnet, igentligen, tänkte jag och kikade runt på alla bredaxlade ryggar och hoppade åt sidan när jag plötsligt fick en knuff av någon som valt att satsa max under den extrainsatta löpningen som ingen visste exakt hur lång den skulle bli eftersom tävlingsledningen inte heller visste förrän i efterhand, när de väl hade mätt.

Underlaget var geggigt. Vi sprang genom kalhyggen. Jag hörde hur jag flåsade, kikade ner på klockan som visade 5:30 tempo. Haha ... flåsar redan nu och jag har timmar framför mig av ansträngning.
5:30 tempo och strax under verkade vara en lämplig fart. De flesta höll den. Det kändes så där att slira runt i leran.
– Det här var inte det jag hade tänkt mig när jag anmälde mig till Vansbro, tänkte jag och konstaterade att dåligt humör inte är bra för tävlingsresultatet.

Första växlingen gick snabbt. 3:00 min. Jag var ganska ensam om att vara färdigklädd till cyklingen under löpet. Det beslutet var jag nöjd med. Varm i kroppen, med torra fötter, tack vare påsarna på fötterna sprang jag mot skylten "cykel ut" ... och trampade djupt ned i en vattenpöl.  Iskallt vatten forsade in i högra skon. Så var det med det!

Cyklingen gick fantastiskt bra. Jag kände mig grym!!! Jag tog det försiktigt under den första trixiga biten och tänkte att jag följer strömmen, men strömmen var nog lite, lite långsam ändå ... så jag började trampa på, köra om och sakta men säkert hitta in en jämn fart. Jag sneglade ned på Garmin runt min handled. 29 km/h var drömtempot ... men oj! Typsikt. Min klocka var felinställd, den visade distans och tid men inte hastighet. Jag fick cykla i blindo ... Hur skulle jag nu veta hur jag låg till?

Plötsligt varnade någon mig för draftingregeln, som betyder att man inte får ligga närmre sin medtävlande framför mer än 12 m. I nästa sekund kom domarna på motorcykel, de hojtade till! Eller .. hojtade de och var det till mig?
Plötlsigt fick jag för mig att jag fått ett gult kort. Men jag var inte säker. Hur tydligt visar de kortet? Jag vet ju inte!
Oron fick mig att stanna vid två tillfällen och fråga funktionärer var straffboxen var och hur det funkade. Ingen av dem kunde svaret på mina frågor. Och ju mer jag tänkte på det desto mer beslutsam blev jag. Blir jag diskad så blir jag, och så matade jag på istället.

Till min häpnad passerade jag många. Jag hade bra fart, det var jag nästan säker på. Vid 60 km insåg jag att jag låg minus på både vätskeintaget och energin. Jag kände mig snurrig, lite illamående. Fötterna hade jag försökt hålla liv i fram till nu men det var en lönlös kamp. Jag lät dem dö ... kylan fick ta dem och så var de helt bortdomnade och skönt var det. Då slapp jag smärtan. Banan var ju trots allt härlig. Inga tunga backar som här hemma, fin asfalt, vacker utsikt, skog och härliga dofter och cykla i +8 grader det har jag ju gjort hela våren. När jag såg prognosen var det bara självklart att stoppa ned ullunderstället.
Vi bor ju i Sverige!

Illamåndet och yrseln fick mig att ta beslutet att sakta ner och jag tvingade mig att käka en bar och dricka så mycket det gick. Jag kräktes nästan och hade svårt att svälja. Men sakta kände jag hur livet rann tillbaka och benen fick kraft. Jag såg hur jag tog in på dem som låg framför och jag konstaterade att jag var på banan igen.

90 km på 3:09.
Jag hade trots allt snittat kring 30 km/h med tanke på mina två onödig stopp. Jag låg bättre till vid andra växlingen, T2, än jag vågat hoppas på.

T2 tog 7 min. Fingrarna gick knappt att röra. Handskarna hade vuxit fast på händerna och den torra tritoppen fastnade under armarna och jag fick börja om 2-3 gånger innan jag lyckades rulla på plagget över den fuktiga huden. Jag frös så jag skakade. Den torra vindjackan åkte på, ett par torra houdini-handvärmare och sedan gav jag mig äntligen ut på löpbanan.

Fötterna var helt borta. De fanns inte. De var som klumpar. Men den känslan är jag inte ovan vid. Jag som nästan aldrig bangar ett träningspass på grund av kyla och dåligt väder och som senast i tisdags sprang 15k i hällande regn, jag visste att efter 4k kommer värmen tillbaka. Och det gjorde den. Men nu fick jag kämpa med motivationen på ett sätt som jag nästan aldrig behöver göra.
– Vad sjutton gör jag här???

Den frågan slet i mig och jag tyckte att en halvmara, efter den förjäkligt iskalla cyklingen, i regnet, kändes så satans långt. Banan gick över gräset. Det var obekvämt och bökigt. Plötsligt sprang jag över en stor asfaltsplan med några conteinrar och en hög timmer och en massa vattenpölar och tänkte "näe fy vad deppigt"!

Men så såg jag rosa Lina!! Hon svischade förbi och hejade. Jag såg att hon också kämpade.
Det var en kämpig dag för alla.
Det kändes tydligt där på löpbanan.
Folk var trötta, kalla och motivationen sviktade.

Jag tänkte på Roger och hans ord att jag skulle ta energi efter 6 km.
Jag var inte sugen. Jag ville inte ha. Magen gjorde ont.
– Det är nu jag behöver den, tänkte jag och fiskade upp en liquid från ena benfickan.

Efter 8 km tillät jag mig att ta en vatten, och gå och dricka den. Gå ett par steg kan göra så otroligt mycket för orken. Vid nästa vätskestation fiskade jag till mig en halv banan. Det var precis vad som behövdes för att få illamåendet att lägga sig. Jag tog en till.

Och så såg jag Roger! Vilken glädje!
– Älskling hej!!! Ropade vi båda.
Han såg galen ut.
Jätteglad, full av endorfiner samtidigt som han utstrålade KAMP. Jäklar vad han pressade sig själv. Den mannen har pannben.
Två gånger möttes vi och jag förstod att han gjorde ett sjuhelsikes lopp. Trots vädret. Det skulle bli kring 5:00! Helt klart. Och jag hade rätt 5:07 blev Rogers sluttid.

Själv kämpade jag vidare. Förhandlade med mig själv och lovade mig en mugg vatten och några vilande steg vid vätskestationerna.
För att distrahera tankarna började jag snacka lite med folk och plötsligt var det någon som ropade:
– Helena! Kämpa nu det är inte långt kvar.

Underbart att höra, men vem var det? En leende kille som kom från en vändpunkt mot mig och jag tackade min bloggande ådra! Kul med lite bloggläsare på banan! Vilken enrgikick!
Det kändes så skönt när skylten med 20 km dök upp.
Jag bytte några ord med någon som jag sakta tuffade om.

10 meter framför krigade en kille i Ironmanmössa ... kan man springa om en kille med Ironman mössa?
Jag gjorde det.
I lungt tempo. Klockan hade under mitt livs 3:e halvmara pendlat mellan 5:20 tempo ner till 6:30. Totalt tog det 2:01.
Jag gick i mål på 5:53, UNDER sex timmar!
Hur var det ens möjligt? Jag hade kalkylerat på 6:20 eller 6:30.

Det var en grymt tufft lopp. Det blev inget sim men jag känner ingen som helst tvekan i att årets Vansbro Triathlon krävde en stor prestation för att genomföra. Och jag är nöjd med min.
Jag överraskade j mig själv och ta mig tusan så tassade jag förbi en hel drös unga, starka hajar där ute på banan.
Jag kom på plats 23 i min motionsklass. Jag blev 50:e dam av 99:e startande damer.

Jag är en halv Ironman!

Vinglig och så glad över att få slänga mig i Rogers famn!

Trött, glad, stolt, lycklig, förvirrad, rörd ... Jisses vilken dag!

Vansbro Triathlon – a rainy story del 1

Regn. Det öste ner. Lera överallt och endast +8 grader i luften. Min första halva ironman-distans bjöd på riktiga pannbens-vässande prövingar och inställt sim.

Växlingsområdet innan det totala geggkaoset.

Under hela veckan innan tävlingen pågick livliga diskussioner på Vansbro Triathlons Facebooksida: Skulle det bli för kallt för simmet, skulle det bli kortare eller kunde tävlingsledningen låta de som ville få simma ändå? En del var frustrerade och menade att ett helt års träning var spolierad, andra tyckte att pengarna skulle lämnas tillbaka om det inte skulle bli ett triathlon, utan ett duathlon.

Jag följde diskussionerna med ett halvt öga och tvekade inte en sekund: Klart jag startar. Klart det blir sim och självklart kommer himlen som i trolleri spricka upp och bjuda på sol och värme.
Startade gjorde jag men det där med sol ... nej, när dagen kom och det var racedags gick det inte att blunda längre. Det kommer bli regn, och det kommer att bli som varmast + 10 grader. Med en 14 grader varm älv så förstod de flesta, det kommer inte bli något sim, av säkerhetsskäl.

Om allt detta pratade Clas Björling, tävlingsledare och grundare av det populära loppet, under pre-race-mötet på fredagkvällen i ett tält medan regnet dundrade mot tältduken. Cirka 500 triathleter satt tysta och lyssnade med mössor, dunjackor och rykande kaffe.

Men inte ens kvällen innan ville Clas ge upp.
– Ser vi att temperaturen är på väg upp så skjuter vi på starten en timme. Vi kommer göra allt för att ni ska få simma.

Men så blev det inte. Det blev extra löpning ca 6 km. Improviserat. När beslutet var taget två timmar innan start rusade ett helt gäng tävlande mot Team Sportia-tältet för att se vad som gick att köpa för att göra situationen lite mer uthärdlig. Neoprensockor till cyklingen för att stoppa vinden från att kyla ned fötterna, handskar (en del köpte diskhandskar) till händerna, extra löparjacka, underställströja, mössa ...

Jag och Roger hade packat ullunderstället. Jag hade dessutom plockat med ullstrumporna som jag hade under Vasaloppet ... det var ju trots allt exakt samma temperatur som i februaris skidutmaning. Jag hade också vindskydden till cykelskorna, mössa och extra jacka. Jag var nöjd. Förutom att våtdräkten fick stanna i bilen ... Och jag som verkligen satsat på simträningen så himla hårt och avstått löpning på grund av skada. Nu skulle jag bli tvungen att springa det längsta jag någonsin sprungit i hela mitt liv på en och samma dag ... 27 km ...

Klädseln blev den stora utmaningen för alla. Alla hittade sin egen taktik. En del körde med vanlig tridräkt, med bara ben och bara armar. Jag drog på mig benvärmare, långärmad ulltröja, vindjacka, rejäla nyinköpta cykelhandskar, ullstrumpor och plastpåsar på fötterna. Och allt detta startade jag med under första löpningen för att behålla under cyklingen, minus plastpåsarna.

Tanken var sedan att byta till helt torrt på överkroppen och händerna och skippa ulltröjan inför halvmaran.
Nöjd med att jag dagen innan fick en impuls att köpa en stor plastback med lock för alla grejer i växlingsområdet. Där låg de säkert och höll sig torra medan marken förvandlades till en sörja av lervälling med pölar stora som insjöar.
Jisses vilket väder Vansbro bjöd på.

Det var fippligt att göra sig ordning för tävling.
Jag och Roger jobbade på fokuserat. Först dundrade vi in på Statoil, köpte kaffe och ett wienerbröd och tjuvvärmde oss inne i butiken. Sedan ut i bilen på med full värme och prångla på sig alla kläder medan vi matade på med en Snickers var. Chippet kom på plats runt fotleden, den redan dyngsura nummerlapen fästes i racebältet och så på med alla kläder.

Roger hade missat ullstrumporna och vindskydden till skorna och ångrade sig bittert ... Fryspåsarna blev hans enda räddning.

Vid start rådde en smula förvirring. Men stämningen var god. Jag träffade rosalysande och härliga Lina vid start och hennes trevliga tävlingssällskap. Vi pratade en stund och peppade varandra när jag plötsligt insåg att jag stod i främre led ... Snabbt backade jag båkåt en bit och kort därefter gick starten. Nu började äventyret. Min första halva Ironman. Jösses vilken lång dag som jag hade framför mig. Jag var redan dyngsur. Nu var det bara att köra!

Strax innan start. Peppar mig själv men är inte helt övertygad om jag ska vara ärlig.

Så här fint var det hemma när vi rullade iväg ...

Nummerlapp och handskar på snabbtrok i bilen när vi bytte om.

Jag är full av tävlingsintryck ... så det blir en del nummer två imorgon.

Triathlet in action

Äntligen en liten, liten smula värme och en liten, liten gnutta sol. Roger packade våtdräkt, badmössa, glasögon och paddlar. Jag drog på mig en varm tröja och hakade på med kameran.

Foto Helena Nimbratt

Tjuvtränat inför Vansbro Triathlon

Jag har tjuvtränat idag, trots att Clas Björling, arrangör av Vansbro Triathlon, mycket klokt pushade lite extra för vila och förberedelse på Facebook. Det blev 15 km löpning i riktigt spöregn med syfte att påminna benen om vad löpning handlar om.

 

Helt igenom dyngsur. Ullstrumpor på fötterna satt perfekt i kylan.

Triathleten Clas Björling som ligger bakom det populära Vansbro Triathlon, ett halv ironmandistanslopp, verkar hur go och charmig som helst. På loppets facebooksida har han med jämna mellanrum lagt ut långa välmenande träningstips inför tävlingen. I dag skrev han om det förmodade ganska kalla vädret och hur det bör hanteras samt detta tips:

Får ni punktering på loppet så måste ni laga den själv, så istället för att göra er trötta genom att tjuvträna nu sista dagarna så lägg tiden på att lära er fixa en punka istället, spelar ingen större roll om det tar 2 eller 10 min för er, utan bara att ni kan så ni slipper bryta tävlingen för en enkel punktering. Jag har inte sökt själv men det finns säkert bra klipp på youtube som ni kan titta på, nu är det inte läge att skjuta på det längre då jag vill ha er alla i mål !!! 

Man kan ju inte annat än falla som en fura. Så otroligt sympatiskt skrivet och jag känner mig genast hundra gånger tryggare och lugnare inombords inför lördagens utmaning.

Men jag var ändå tvungen att ge mig ut i regnet för att känna på löpstatusen. Och jag känner mig ganska säker på att jag hinner återhämta mig innan lördag.
Så trots att midsommarens urusla väder fortsätter och regnet hällde nedför skyn så gav jag mig ut. Jag brukar ju gilla lite tuffa förhållanden men idag ... burr ... fasiken vad kalla regndropparna var. Men humöret och löplusten vände redan efter 2 km. Bilarna fick stänkas bäst de ville. Det kändes underbart att springa. 1 mil är inga problem. Det gick lätt och tempot så här en vanlig måndag i backiga Gustavsberg landade på 5:10. Sedan sänkte jag farten. Vaden gjorde sig påmind.

Väl hemma igen efter 15k var det så gott att dra av sig de helt genomblöta kläderna, krypa in i duschen och kommendera sonen att ge min vad förebyggande massage.

Nu får det vara nog med vila

Tre och en halv dag vila efter Vätterna ... det låter inte så mycket men jag kände idag att det räckte. Försiktigt kontrollerade jag statusen i kroppen med sim och lite underbar löpning!! Äntligen!

 

Ensamsim igen ... lite läskigt är det för en vättenrädd.

Nu händer det grejer. 
Jag gjorde ett litet tidstest på simmet idag för att ha någon slags uppfattning om hur lång tid det kommer att ta för mig att simma 1900m under Vansbro Triathlon på lördag om exakt 10 dagar.
Jag älskar verkligen simningen mer och mer. Jag reflekterar inte över temperaturen i vattnet, mer konstaterar att idag var det kallare än sist. Vattenrädslan kan hugga tag i mig men jag övermannar den och ju längre jag simmar desto större blir njutningen.

I dag siktade jag på 2000 meter men det var en smula för kallt så jag stannade vid 1400, kände hur vaden krampade och ensam mitt ute på sjön så känns det inte helt klockrent ... Vid 1000 meter infann sig flowet, den härliga känslan och jag kunde ta i lite mer. När jag väl kommit igång så flyter det bara på med andningen och sinnena skärps. Det är underbart! Under de två senaste simmet har jag experimenterat med armtagstakten och upptäckt att jag klarar hålla en högre takt att jag får en ett helt nytt flyt.

I dag ökade jag ordentligt de sista 300 metrarna och blev superglad över att titta på klockan och se att jag hann 1390m på 30,5 minuter! Det är jag nöjd med!

Efter simmet blev det 10k löpning. Först försiktigt och sedan när jag konstaterade att kroppen är visserligen inte i löpform, eftersom jag inte tränat löpning på ett tag, men jag känner mig helt återhämtad efter Vättern, jag kan springa, det gör inte ont och jag har saknat det såå mycket. Nu ska jag vara så jäkla försiktig med benet. Inga mer skador nu!

Halvmaran i Vansbro kommer inte bli min snabbaste ... men jag kommer säkerligen inte sörja det särskilt mycket bara jag får uppleva målgången.

Jag är otroligt glad över att jag inte är superlångsam längre när jag simmar.

Klara Vätternrundan utan smärta

Jag trodde aldrig att det skulle bli en sådan stor grej – att cykla Vätternrundan 2014. Det har varit lärorikt och byggt styrka både i kropp och huvud.

Första gången vi möts hela gänget! Ett träningspass i sol dessutom!

Vätternrundan skulle jag gärna köra igen men jag är mer tveksam till om jag är sugen på att lägga så mycket träningstid och fokus på enbart cykling under en hel vår bara för att mäkta med en riktigt lång dag på cykel.

Jag har verkligen befunnit mig i en cykelbubbla under våren, hela tiden med fokus på nästa cykelpass. Jakten på mil i benen har inte enbart varit kul. Jag hade gärna tagit sovmorgon ibland istället för att kravla mig upp 6.00 på söndagsmorgon efter söndagsmorgon för att ge mig ut på blöta vägbanor, med ullunderställ och varma vantar och mötas av en hel del mental krävande förhållanden som till exempel motvind, punkteringar och tappad energi.

Men jag tvekar ändå inte att säga: Det var det värt!

Det var värt det: att gå med en cykelklubb, lära känna 10 nya människor och köra genom stan varje söndag för att träna på att få gruppen att cykla i jämn stadig fart och samarbeta för att nå det uppsatta målet.

Det var värt det: att gå in i väggen en gång, tappa all ork och energi för att verkligen för att en gång för alla förstå hur vad det verkligen handlar om att ta energi och få i sig tillräckligt med vätska under ett långlopp.

Det var värt det att: Gå inför gruppgrejen till hundra procent och bo med gänget under loppet. Det var fantastiskt att få uppleva gruppdynamiken under loppet och hur sammanhållningen stärktes ju mer vi kämpade. Där och då när vi stretade i motvinden så spelade det ingen roll vem som var vem, bodde var, yrke, ålder eller bakgrund eller att vi i ett helt annat sammanhang inte har något gemensamt. Där och då var vi tighta! Hur cool känsla som helst!

Vi bodde jättefint. Nästan hela gruppen. Mikael, en av veteranerna i Fredrikshof, har en stående bokning på ett boende med 10 bäddar, pool och bastu bara någon kilometer från start. Det var nedförsbacke dit ... ni kan ju tänka er hur det kändes att ta sig hem ...

Jag och en kille som heter Tim samåkte till Motala. Han kom och hämtade mig vid jobbet vid lunch och sedan körde vi ner och delade alla förväntningar, farhågor och bytte tips och råd. I Motala hämtade vi ut startpaket, gick en sväng på expot och spanande in alla cyklister (jösses vilken blandning av folk det är som cyklar) och tog en fika. Middag blev det någon timme senare med nästan hela gruppen, grillad lax med pasta.

3.30 ringde klockan och jag vaknade och konstaterade till min stora förvåning att jag hade sovit gott. Nöjd med att kliva upp och ha hela en och en halv timme till frukost och förberedelser tog jag det lugnt och njöt av att se solen gå upp över fälten.

Starten gick helt odramatiskt. Vi rullade iväg och höll koll på varandras gula markeringar på hjälmarna bland alla andra hovetcyklister och sedan formerade vi oss i snygga led.
– Äntligen är vi på väg, sa nog alla på ett eller annat sätt.

Första milen försvann.
– Nu är det bara 29 mil kvar, skojade vi.
Fem mil gick åt att bara titta på allt folk. Klungorna som drog förbi oss. Funtkionärerna och publiken.
– Bara 25 mil kvar, konstaterade vi tillsammans.

SUB11-gruppen låg framför. Vi lät dem dra oss en bit.
– Vi kommer att behöva alla krafter vi bara kan spara på, sa det rutinerade cyklisterna.

Solen sken från en klarblå himmel och det enda molnet var att jag insåg att jag valt fel vattenflaskor. Jag hade plockat med mig två 1-litersflaskor som precis går in under ramen på min cykel och därmed är svåra att få på plats i farten - i alla falla för mig.
Vi höll 35 i snitt.

Det gick undan.
– Glöm inte att äta och dricka nu, sa Lars-Rune, en 68-årig gruppmedlem som var en stor förebild för oss alla och drog mycket längre än många av oss på slutet när alla var trötta.
Han höll ett omtänksamt öga på vätskenivån i mina flaskor och föreslog:
– Vi kan väl gå ner till 25 i snitt i fart en gång i timmen så att vi kan äta och dricka ... alla kanske inte kan göra det i hög hastighet ... Och att jag visste att han tänkte på mig.

Men Timo, gruppledaren, sa nej.
– Det blir motvind efter Jönköping vi måste köra in den tiden.

Jag blev lite nervös men skällde tyst på mig själv. Det finns inget annat att göra än att klara det.
Och jag löste det.
Fumligt i början. Sedan gick det bättre och bättre ju mer timmarna gick.

Plötsligt uppstod det förvirring.
En ambulans stod tvärs över vägen.
Klungan framför bromsade in utan att göra tecken.
Vi bromsade in och vejade undan – utan att göra tecken.
In riktig snabb klunga närmade sig bakom och började skrika och som i ett mirakel så kastade de sig åt sidan i vänster körfält. Arga, rädda - men oskadda.
De skällde och cyklade vidare.
Jag blundade och cyklade vidare och vågade inte titta på de som låg på vägbanan.

SUB11-gruppen stod i vägrenen med händerna för munnen. De var precis bakom och klarade sig.
Tanken svindlade över alla som kunde ha blivit indragna i olyckan och vi höll tummarna för de skadade.

Efter 8 mil gick vi in i depå. 5 min. Det var underbart att sträcka på sig. Jag drack så mycket jag fick i mig och huvudet piggande till. En vetebulle, en banan, sportdryck.
Nästa stopp var 5 mil senare och varade 10 minuter. Anna, en grymt stark och duktig cyklist, mådde plötsligt dåligt och blev av med all vätska och allt hon stoppade i sig.
Hon tryckte ner huvudet i en papperskorg för att direkt göra ett nytt försök att dricka sportdryck och så ner i papperskorgen igen.
Men hon ville inte ge upp. Hon skulle med.

När 20 mil låg bakom oss så var jag helt hög av glädjerus över att kunna greppa slutet av loppet.
Och satan i gatan vad pigg jag var.
Magnus, som vanligtvis kör SUB9, skrattade och tittade på mig:
– Helena jag ser verkligen att du mår jättebra. Det är ju fantastiskt.

Och jag mådde bra och var glad hela loppet. Jag dippade inte nämnvärt i humör eller ork.
Rumpan kändes ok. Jag fick ont i nacken. En fot domnade. Jag testade att sitta och stå på olika sätt. Knäna gnisslade en smula och ju fler mil vi avverkade desto tydligare blev det att jag hade krafter kvar.
Jag såg till att dra.

Vid 25 mil hade vi tre cyklister längst bak som vilade. Väl skyddade bakom gruppen och framför svansen av fripassagerare.
Det kändes galet att kasta en blick bakom axeln och knappt se slutet på svansen bakom oss och sedan ligga längst fram, vid sidan av en kamrat, dra och forsa fram som ett lok.
Urhäftigt.

Vid sista depån var Mikael trött. Han fick inte behålla vätska och såg matt och blek ut.
Tempot gick ner.
Det var inget konstigt. Vi var en SUB12-grupp, där låg målbilden och alla skulle in tillsammans.

Sista milen samlade vi oss och formerade oss i raka fina led. I lugnt tempo cyklade vi in i Motala. Vi tog emot publikens jubel, steg av cyklarna och spontankramades och grattade de som kämpat mest med orken och energin. Vilka järnviljor! Ingen gav upp. Och vi klarade hela gruppen i mål med marginal.

Jag visste att jag skulle cykla 30 mil, men jag hade ingen aning om vad 30 mil innebar. Nu gör jag det!

Innan start med charmigaste bakgrunden ...

Anna kämpade mest av alla. Vilken prestation!

Timo var rutinerade gruppledare med över 600 mil i benen bara i år ...

Startområdet.

Gruppens Helenor.

Stolt vätterndebutant

Jag är helt uppfylld av alla intryck, känslor och tankar som hann uppstå under nästan 12 timmar i cykelsadeln. Det var ett äventyr från början till slut. Tänk att det kan hända så mycket under en och samma cykeltur.

Fredrikshof SUB12, jag ligger i andra led längst in vid vägrenen.

Jag kunde ha kraschat. Tre gånger.
Vi såg en fruktansvärd olycka en gång.
Vi blev hejade på och peppade av andra klungor och cyklister.
Vi peppade och hejade på andra tappra själar. De som var grymt snabba, de som kämpade med stora fysiska hinder, de som var bara så himla lyckliga över att vara där och de som klivit av och bara ville ge upp.
Vi blev omkörda av SUB7, SUB8, SUB9 och en hel rad andra tuffa klungor.
Vi körde om stora starka killar, och grymt starka tjejer och när motvinden var som värst så drog vi en svans på säkert 50 personer.
Vi skrattade massor. Skämtade om smärtan som uppstod och peppade när energin gick ner.
Vi blev tajta och höll ihop när det blev tungt.
Några i klungan tappade all ork och energi men vi höll planen att alla skulle in tillsammans och drog de som var trötta och mådde dåligt och peppade dem att äta och dricka.
Solen sken och motvinden var på fel sida av sjön och slet i cyklarna i många, många timmar.
Jag cyklade som jag aldrig hade gjort förr. Jag var pigg, jag var glad, jag hade kul och tyckte att timmarna flög förbi.
När vi lagt 20 mil bakom oss och tog 20 minuters paus så slängde jag mig i gräset med munnen full av vetebulle och en stor kopp kaffe och trodde inte att det var sant. Det gick så ofantligt mycket bättre att cykla runt Vättern än jag kunnat tro. Många i gruppen var riktigt trötta och under de sista milen så vara vi bara några få som orkade dra och jag överraskade alla genom att vara en av dem som höll. Det kändes magiskt att susa fram som ett lok och utan att tvekan ta sig an uppförsbacke efter uppförsbacke. Och SUB12-gruppen gick i mål precis enligt plan. Och vi hade 12-minuter till godo. 11.48 blev tiden på min första runda och innerst inne känner jag att jag hade passat i SUB11 lika bra.

Det här är ingen riktigt racereport. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja för att inte skriva en hel roman. Det är är en del av alla intryck som just nu cirkulerar i mitt inre. Jag kanske gör ett nytt försök att skriva mer om Vättern imorgon igen. För jag vill ju skriva om hur fint vi bodde, om solen som sken, motvinden och att jag som i trolleri vaknade på morgonen och hade sovit gott hela natten och jag kände mig stark och laddad. Jag vill nämna Lars-Rune, gruppens andra Helena och Anna som har en vilja av stål. För att inte tala om Andrew som höll låda med alla och alla som sa att det skulle bli stödmedlemmar till Fredrikshof som tack för att de fick ligga bakom oss och vila i motvinden.

Just nu kan jag rapportera att jag mår bra. Jag är glad och lycklig och trött, men inte slut. Jag är öm, men långt ifrån trasig och knäckt. En god natts sömn till så ... Jag har strax återhämtad och redan sugen på att ladda för Vansbro Triathlon!

Rörd till tårar. På riktigt. Den medaljen är värd så mycket.

Energipanik & cykelbubbla

Rödbetsjuice, sömnjakt, vila och kolhydrater på längden och tvären. Panikshopping, googlande och cykeln in på verkstaden. Kolla vädret. Googla en vända till. Plocka med bars, gel, sportdryck och lägga fram packningen över hela golvet. Kolla vädret igen. Nu är det bara cykling som snurrar i huvudet.

 

Provcyklad efter verkstaden och lite putsad på.

 I går bad jag om backning på lunchen på pastarestaurangen som mina kolleger älskar och som jag vanligtvis ratar. Servitrisen tittade frågande på mig, på min renskrapade tallrik och på mina kollegers halvätna portioner, som om hon inte förstod.
– Jag blev tyvärr inte mätt. Skulle jag kunna få lite mer, förtydligade jag.
Och jag fick en hel portion till och åt upp den.

I dag på lunchen fick jag min chefs potatis. Och när vi skulle fika var alla eniga om att Helena skulle ha den största citron-marängpaj-biten. Den var god.

– Man ska äta mer kolhydrater veckan före och känna sig lite tung i kroppen när man sätter sig på cykeln. Kolhydrater binder vätska vettu, det är bra som uppladdning.
Det var en kille klädd i gula cykelkläder på Cykloteket som gav mig rådet idag när jag rusade dit i vild energipanik.

Jag hade insett att vår gruppledare, Timo, har planerat att vi INTE ska stanna och käka den där lasagnen i Hjo och blev riktigt uppjagad igår när jag egentligen borde sova.

Killen på Cykloteket såg allvarlig ut. Han var helt tydligt van vid folk som rusar in med panik i blicken och snackar energi.
Han tog det på största allvar och såg ut som om vi pratade om ett kommande insats i krig ... två agenter emellan ...
– Det kommer bli tufft, det kommer att göra ont. Tänk på att göra en plan på hur du äter så att du kan se framemot den där biten bar en gång varje halvtimme. Och ibland kan du unna dig något som du tycker är gott. Det är bra att få längta till något.

Killen, som såg ut att ha en stenhård cykelkropp, har helt uppenbart cyklat Vättern.
Jag tog tillvara några av råden och förkastade dem som innebar inköp av en massa dyra produkter.

Om jag själv ska transportera all energi som jag kan tänkas behöva då behöver jag en större sadelväska. En sådan hittade jag på Cykloteket. Det blev ett par bars, några förpackningar powerballs och så har jag laddat med Snickers och bars av rena nötter och honung. En liquid gel har jag plockat med, som absolut reserv och nödenergi om jag dör helt på slutet. Bära eller brista. Jag har inte testat det förut.
Nu ligger det ett helt berg på av jox på golvet och jag känner mig lite lugnare. Det söta ska jag komplettera med någon påse salta nötter. Och vid depåerna kommer jag trycka i mig bullar.

Jag hoppas att jag kommer att klara mig. Energiintaget gör mig mer nervös än cyklingen.

Strax innan det var dags att åka hem från jobbet fick jag sms från verkstaden där min cykeln fått en ordentlig översyn.
Det behövdes tydligen. Så kan vi säga.

Nu ikväll, efter min pastamiddag, tog jag en provtur och kände mig som en kalv på grönbete när jag öste allt vad jag kunde under en mil. Cykeln mår betydligt bättre. Det känns. Bara där har jag sparat in en hel bar. Garanterat. Den gick gick jättefint.

Och nu har gruppen bokat bord för middag i Motala i hamnen på fredag kväll. Det blir ju riktigt trevligt!

Nu syns jag i tidningen Land igen.

Cykloteket ligger nästan vägg i vägg med mitt jobb.

Ny kedja och kasett.

Nya bromsar fram och bak. Ny bromsvajer.

Total harmoni i vattnet

2000 simmade meter i spegelblankt vatten. Jag vet inte om den stilla Kvarndammen kan betraktas som öppet vatten, just idag. Den var mer som en varm bassäng, men sjön bjöd på försommarmagi. Vattnet, simmet, naturen, solens värmande strålar – hela rasket gjorde mig helt hög av lycka.

 

Underbar kväll. Underbart sim.

Tänk att en dag efter jobbet kan bli så magisk.
I kväll när jag satt på de solvarma klipporna och bara njöt av känslan av genomarbetad kropp efter 1200 meter sim med paddlar och 800 meter med fokus på tekniken total immersion, så kände jag mig oerhört lyckligt lottad. Den spegelblanka sjön var som gjord för att TI och jag gled fram i vattnet fortare än någonsin! Allt klaffade perfekt.

Jag är så tacksam över förmågan att kunna njuta när magiska stunder som denna plötsligt och utan förvaring dyker upp. Jag ser det spegelblanka vattnet, näckrosorna på ytan, skräddaren som skrinnar på ytspänningen. Och jag känner doften av insjö, försommargrönska och neopren ...

Det har inte alltid varit så och det är kanske inte alla dagar som jag lyckas andas ut och låta jobb och andra gnagande tankar släppa greppet, i alla fall för kvällen.
Jag jublar de stunder när jag verkligen lyckas och med min stora kärlek simningen i mitt liv så går det hundra gånger lättare.

Jag har tänkt att jag borde undersöka vad meditation kan tillföra mitt liv. Jag menar kanske inte att jag ska meditera lika seriöst som jag satsar på triathlon ... men jag har funderat över vad som kan lyfta min prestation ytterligare, vad som kan få mig att må ännu bättre och vilken länk som är svagast.

Svaret är ganska enkelt:
Stress. Stress är min värsta fiende och jag blir mer och mer övertygad om att jag inte vill ha det i mitt liv.
När jag för några veckor sedan kände att jag plötsligt blev överlastad så tog jag upp en gammal vana att fokuserat djupandas och slappna av varje morgon på väg till jobbet. Till hjälp tar jag bra musik och sedan är det bara nuet som gäller. Den enkla kuren gör underverk och jag tror den bidrar till att jag just nu känner mig stark och redo att genomföra den där cykelturen på lördag.

I dag, i Kvarndammen var det bara jag och vattnet. Jag tog in känslan av att ta mig fram genom ytan, jag fokuserade på att känna hur kroppen arbetade, huvudets position, kraften under ytan.
Farten.
Rytmen.
Ögat som kikar upp över ytan och ser den blå himlen.
Solens bländande strålar och vattnets temperatur och färg och som mitt ute på sjön blir svalt, friskt och helt svart.

Låter jag övertygande?
Bra.
Jag försöker nämligen göra allt för att få fler att förstå hur magisk det är att simma ute och få äkta närkontakt med naturen.

Naturens skönhet är ibland mördande ...

Snabbare cyklist

145 mil i benen och nästan dubbelt så stark. Så känns det just nu efter mitt harvande på cykeln under våren. Efter att ha byggt en ordentlig bas i kroppen så längtar jag efter att få lägga på intervaller.

Jag och Focus. Vi har ett stort äventyr framför oss. Start lö 05.45.

 

Jag anmälde mig till Vätternrundan för att jag visste att det skulle göra mig så skraj att jag skulle träna järnet på att cykla under våren. Trots att cyklingen inte riktigt har nått in i mitt hjärta. Och så har det blivit även om jag känner att jag hade kunnat träna mer ... Lite fler korta hårda pass, lite intervaller ...

Men jag är ändå nöjd med resultatet som märktes extra tydligt idag när jag tog den första turen med Roger sedan vi premiärcyklade någon gång i april.

Jag märkte själv att jag hade mycket lättare att hänga med. Och framförallt vågade jag trampa på nedför, ligga tätt bakom och hålla tempot även uppför.

I dag låg inte Roger och rullade bredvid mig. Han trampade på rätt bra också vilket taggade mig ännu en smula och bidrog till att dagens knappa fem mil höll riktigt hög kvalitet för min del.
Jag lyckades cykla med hög och jämn belastning på ett sätt som jag inte brukar klara på egen hand. Och det kändes underbart att susa fram på vägen och farten bidrog till att backarna krympte till kullar.

Cykling är inte så dumt. Och jag är inte helt lost på cykeln längre. Om en vecka har jag lagt Vätternrundan bakom mig. Jag har ingen aning om hur jag kommer att hantera smärtan i kroppen som självklart kommer att dyka upp efter 20 mil. Då är det 10 mil kvar.
30 mil är onödigt långt men det jag gläds åt är att Vansbro Triathlons 9 mil mentalt kommer att bli en enkel match. Det är väldigt välkommet.

Och efter Vättern, inför Vansbro så blir det kanske, kanske tempopinnar på lilla Focus. Jag testade idag och det kändes riktigt bekvämt och det är ju coolt eller hur??!!

Och här är mannen som jag försöker hålla jämn takt med ... med diskhjul och allt.

Finn ett bus i denna bild!

Team Nimbratt tränar för Amfibiemannen

Dagens fokus: Team Nimbratts första swimrunträning inför Amfibiemannen. Hellasgården var full av badande familjer och löpare. Det kändes heeelt normalt att springa runt iförd våtdräkt, chockrosa badmössa, paddlar och med en lina knuten runt magen ...

 

Hehe ... det här är ju jätteskoj att springa runt bland folk så här.

Jag har bestämt mig för att träna fokuserat inför Amfibiemannen. Jag vill få till mycket tid i vatten, öva upp och nedstigningar i vatten och allt fippel med utrustning.
Tack vare långhelgen så kändes det som att det fanns gott om tid för både träning, fixa lite hemma och göra lite andra saker och framförallt testa att springa och simma i våtdräkten fullt ut.

Vid Hellasgården har kanal 3-kända och triathleten Erika Rosenbaum swimrun träningskvällar varje torsdag. Roger har varit där och kört och eftersom han kan banan så var det ett perfekt ställe för mig att testa min nya utmaning.

Syftet med dagens träning var:

• Uppleva löpning i våtdräkt.
• Känna hur det känns att kasta sig i (gå i) vattnet och börja simma efter löpning med hög puls.
• Simma och springa med en lina mellan mig och Roger.
• Testa att hantera utrustning.

 När vi kom fram till sjön pekade Roger på berget på andra sidan:
– Ser du berget älskling med de två masterna. Vi ska simma dit och sedan springa över berget och ner på andra sidan. Där är nästa simning.

Haha!!! Det kändes heeeelt galet att bara komma på en sådan idée. Men visst jag testar, tänkte jag.

– Och här hoppar man i vattnet, fortsatte han och pekade framför sig och jag insåg genast att swimrun handlar inte om att vada i från någon välordnad strand. Nix. Här är det stockar, stenar, näckrosor och annat jox att brottas med. Precis som det är ute i naturen.
Härligt!!!

Jag körde i mina rosa Adidas-skor igen och konstaterade när jag snörde på mig dem att de sitter jäkligt bra på foten, de är lätta och har inte mycket material som kan suga åt sig vatten ... inte helt fel med andra ord.

Jag började springa med våtdräkten öppen i ryggen, paddlar på baksidan av händerna, mössa och glasögon i ena handen.
Det gick bra att springa. Däremot är det betydligt meckigare att med långt hår får på sig mössan i farten med glasögon och paddlar i händerna. Badmössan måste nog sitta på redan från början.

Vattnet var 18 grader så det fanns inget att klaga på och jag simmade på. Trasslade in armarna i linan ett par gånger men bara efter någon minut förstod jag att den måste löpa från midjan upp över en axel och löpa när huvudet.
Fördelen är att jag som ligger efter slipper navigera (som jag är urusel på). Det är bara att simma ända till jag simmar in i Roger, då är vi framme.

Efter första simningen gick det brant uppför. Brant på riktigt. Det gick knappt att springa.
Pulsen skenade. Sen gick det uppför igen men det kändes härligt att få jobba med kroppen.
Våtdräkten öppnade jag i ryggen, det var varmt men inte tokvarmt och jag känner mig hyfsat rörlig i min dräkt. Badmössan satt på. Nedför flög jag över stock och sten så mycket jag vågade. Jag var tvungen att bromsa Roger som drog mig i luften på väg ned och jag fick lite för mycket extra fart av den draghjälpen. Men om jag övar upp det så kommer vi bli som raketer ...

Snart var det dags att plaska i vattnet igen.
Det kändes bara härligt. Lite vilsamt att få lägga sig ner och simma. Får man de här simpauserna kan man ju springa rätt hårt emellan .... tänker jag spontant. Men man får väl se. Nästa gång ska jag springa och simma lite hårdare.
Och jag var inte rädd. Jag simmade på. Det gick jättebra.

Team Nimbratt är på g!!!!

– Vi ska simma till andra sidan och springa över det där berget älskling.

Så här ser en äkta amfibieman ut! Avklippt dräkt. Extra dragkedja fram.

Jag tager vad jag haver och hoppas att inte min våtdräkt får revor i terrängen.

Långhelg och frukost ute. Härligt!