Stämningen innan simningen under Ironman är elektrisk. Stundens allvar och känslorna som härjar i atleternas kroppar gör luften tjock av förväntan. En del utstrålar ren fruktan, andra irrar runt i planlös stress men de flesta förbereder sig fokuserat med stor målmedvetenhet.
 |
| Kalmars underbara publik under simstarten samt närmst sörjande. |
Jag startade inte i år. Ändå såg jag framemot Ironmandagen som om det vore julafton.
Jag gjorde mitt bästa för att underlätta förberedelserna på morgonen för Roger som genomförde sitt tredje Ironman och Kicki som gjorde sitt första.
En blivande Ironman behöver fokusera och jag var en smula bekymrad över hur det hade gått för Roger med den mentala uppladdningen mitt i allt pyssel med barn, matlagning och grejenade som inte hade med tävling att göra.
Som tur var har han tävlingsrutin att falla tillbaka på och lite stress och kort stubin ingår en sådan här dag. Men som vanligt klarade han pressen bra och genomförde ett oväntat bra resultat med tanke på årets som varit. Imponerande.
Jag tyckte det var mer folk kring växlingsområdet än tidigare år. Många stöttande familjemedlemmar och vänner väntade medan de tävlande fyllde sina flaskor på cyklarna, pumpade däck och köade till toaletter. Jag upplevde det som väldigt rörigt och trångt men som tävlande så är man tvungen att skärma av omgivningen så jag gissar att Kicki och Roger inte tänkte så mycket på det som jag.
Solen sken den där under den förödande simningen som fick så många att bryta under årets Ironman Kalmar. Från land kunde vi bara ana de tuffa vågor som väntade längre utanför kajen.
Ironman är en tuff tävling. Man ska inte förvänta sig något annat. Ett Ironman är inget man skojar bort. Det krävs förberedelser.
Under nationalsången och de sista minuterna innan start så invaderades min egen kropp av gåshud och en känslostorm. Jag är helt klart en av dem som fallit för den här cirkusen och den stora utmaning som racet innebär – framförallt mentalt.
Just där och då sä kände jag att Ironman 2017 som jag siktat på ligger på tok för långt bort. Och passar det verkligen att träna för ett Ironman när man precis börjat jobba och under samma år ska skola in sin bebis på dagis? Nej ... det kommer inte att gå. Jag kommer inte vilja ironmanträna när jag varit borta från familjen under dagen.
Men går det att komma i Ironmanform ett år efter en förlossning?
 |
| Roger och Kicki en smula samanbitna. |
 |
| Vilken väg ska jag ta? |
Åhhh. Precis samma känslor hade jag där i lördags morse och även dagarna innan! Har ju levt med allas uppladdningar och träningar inför denna dagen. Nu skulle jag även göra min bit och heja på det allra bästa jag kunde vid sidan av... :) Jag får gåshud när jag läser om stämningen innan start. Jag känner också av det där. Och EN dag vill jag också stå där i den där folksamlingen med skräckblandad nervositet och glädje. 2017 känns långt bort, men är för mig mest rimligt. För din del vet jag inte, men kroppen måste ju verkligen hinna med att återhämta sig efter en graviditet och allt vad det innebär med småbarn. Du känner i hjärtat vad som är bäst för dig. Kraam! Och återigen, såå kul att vi träffats på riktigt! :)
SvaraRaderaÅh tack för din kommentar. Det var verkligen kul att ses. Kul att du känner igen dig (så man inte är ensam om att vara helt galen). Faktum är ju att Ironman är en livsstil för många och en av årets höjdpunkter. Jag vill ju dock ha lite balans så det får inte ta över. Familjen går först och det är inom den ramen som jag kommer att träna. Och vad spännande att du funderar på 2017. och egentligen är det ju ingen brådska ... men för min del så vill jag inte tappa bort det och den erfarenhet jag fick förra året. Vi hörs snart igen Tewa!
RaderaDet gör vi! Samma här; familjen går först. Kommer bli många tidiga morgonträningar som inte stör resten av dagen med skola, läxor och allt annat som hör livet till. :) Och lite galna är vi!
Radera