Postbabycamp på Öland

Roger laddar för Ironman genom att leka med sonen och vila. Jag däremot har stenhårt postbaby-träningsläger här vid stugan på Öland.

 

I går tog världens bästa babypappa hand om baby Edith så att jag vågade ge mig iväg på något så avancerat som en cykeltur.
Det var lite nervöst. Lite ringrostigt. Jag fipplade med klipsen på skorna, vinglade iväg på grusvägen och genom läskiga kohagen och sedan fick benen fart.

Det kan kanske liknas vid ett slags kosläpp. Kroppen och benen jublade. Riskabelt nog blundade jag och andades djup ner i magen och lät mina numer spända amma-baby-axlar slappna av och sjunka ned till rätt position.

Vallmo, blåklint, nyskördade fält, ljummen vind och utsikt över hav och det dramatiska Allvaret. Det kändes bra mycket bättre att cykla än att springa så här efter graviditet och förlossning. Jag höll ett hyfsat tempo och kroppen jobbade på välbehövliga och sköna ställen som säte och höfter. Perfekt!

På kvällen så fick vi finbesök av Kicki från Narvik som ska köra sitt första Ironman. När vi träffades senaste så erbjöd vi henne att bo med oss. Att köra racet är nog så tufft, ska man dessutom resa långt och bo och fixa med allt ensam ... nej, bättre med sällskap och lite folk att bolla med. Och dessutom så är det ju så trevligt att få spendera några dagar ihop med en likasinnad.

I morse startade jag och Kicki dagen med lät löp längs havet. Med sällskap och sol så kändes dagens löpning riktig anständig även för mig. Vi avslutade med dopp i havet och njöt sedan av gröt, kokta ägg och ett par koppar kaffe och laddade för ett IRL-möte med en av våra goda instagramvänner Tewa. Det blev kroppkakor och snack om att våga göra Ironman och framförallt våga att avstå att göra ironman, yoga och livet i övrigt, barn, jobb och sådant. Förhoppningsvis ses vi igen på lördag.

Årets första cykeltur.

Ooops ... jag blundar visst på bilden ...