Stämningen stiger kring Kalmar

Jag har börjat älska Öland! Stämningen är är så klart förrädiskt förförande så här års under sommarens sista veckor och självaste Ironmanveckan. 

 

Alla kanske inte känner av den där stämningen jag pratar om eller ens anar vilka känslostormar som kan härja i hjärtat på alla triathleter som strömmar till trakten för att utmana sig själv genom att simma, cykla och springa under många, många timmar. Jag gissar att det också är ganska få, om man själv inte är en av dem som ska delta, som ens kan föreställa sig hur många timmars träning som byggt formen i de där människorna som har rest till  Kalmar för att delta i Ironman. Alla tidiga morgonpass, alla timmar på trainern (fast jag själv har aldrig genomfört ett pass på en trainer än) ... all löpning. All planering, tid, fokus!

Jag kan inte låta bli att tycka att den beslutsamhet som krävs för att genomföra ett Ironman är mäktig.
Jag kan inte fatta att jag gjorde det själv förra året.
Jag kan inte fatta att min, sedan 9 veckor nyförlösta kropp, någonsin varit i Ironmanform. Nu känns den bara eländigt långt bort från det tillståndet.

Men Öland är vackert. 
Det är underbart att springa på Öland.
Det gjorde jag idag. Längs vattnet och en nylagd cykelbana sprang jag i gruset vid sidan av asfalten för att skona mina benhinnor och minska stötarna.
Solen brände och havet glittrade. Jag hade slagit på klockan, trots att jag sagt åt mig själv att farten är oviktigt, för att se hur långt jag sprang så jag kunde vända vid rätt tidpunkt.
I dag satsade jag på 6 km vilket är en ökning med 1 km. Jag sprang hela vägen i ett ganska jämnt tempo. Typ det sanbbaste jag mäktade med och landade strax under sexminuterstempo.

Jag mutrade en liten stund över den låga farten. Sedan kastade jag av mig tröjan och sparkade av mig skorna och tog ett dopp och några underbart svalakande simtag i havet.

Ta mig tusan! Det ÄR sommar!!!!!