Första långpasset på ett år

För ett år sedan sprang jag och Roger Österlen Maraton. En liten tävling i total mörker, med reflexväst och pannlampa. Då var jag i vecka 8 och det blev den sista riktigt långa löpningen fram tills igår!

 

Liten bebis väntar på mamma hemma.

Det kändes riktigt, riktigt bra. Både igår och nu så här efteråt. Älskar känslan av att kroppen jobbar med att återhämta sig efter en ordentlig genomkörare. Och jag älskar känslan av att först förbereda med optimal klädsel för dagens väder, ladda med något inspirerande i lurarna och sedan tassa iväg i vetskapen om att här har jag en bra stund framför mig i löparskorna. Och stunden är bara min.

Jag har skjutit upp det här första riktiga långpasset i flera veckor. Både av osäkerhet på om jag är redo och på grund av tidsbrist. Men nu ville jag inte vänta längre. Trots att det stod 10-års kalas på schemat och jag hade planerat bullbak på morgonen så skulle jag iväg. (Bullar blev det och kalaset hanns med.)

Ut i skogen!

Jag kände inte regnet. Jag var bara förväntansfull. Och jag tror att jag nu även var redo mentalt. Självförtroendet börjar krypa tillbaka i mitt huvud, efter graviditeten. Jo då! Visst kan jag det här med löpning. Visst kan jag det här med styrketräning. Och jag kan ta mig tusan simma också. Lördagens simpass bjöd på riktig trängsel men jag lät inte det hindra mig. Jag rättade bara in mig i ledet och simmade med strömmen. Tog till paddlar för att inte tappa i fart och fick ett rejält armpass på 60 min.

13,4 km blev saldot under premiärlångpasset. 5:55 tempo i snitt precis enligt plan. Lungt och fint.
Jag har hunnit träna så pass mycket nu att jag också verkligen fick känna att det gick lugnt och lätt i början. Mot slutet lite mer kämpigt, men jag var bara glad. Inga känningar i benen. Ingen oväntad smärta. Och inget lufsande.

I am ta mig tusan back!!! 
Nu kan jag börja träna på allvar.

En bana och fullproppat. Inte så lätt att följa sin planerade agenda.