The race

SATS tuffaste spinningpass heter The Race och är 90 min. Jag bestämde mig för att testa och lyckades pressa mig långt ur min comfort zone.

 

SATS tuffaste spinningpass just nu heter The Race.

 Roger brukar påminna mig om att Ironman är ett cykellopp med simning som uppvärmning och en nerjogg i slutet. Med andra ord att resultatet avgörs på hur bra du lyckas med cyklingen. Jag förstår vad han menar och jag vet att jag har mycket att hämta om jag satsar ordentligt på cykelträningen.

Min relation till cyklingen är lite som en halvdåligt relation, man kan inte släppa taget för att det är oftast trevligt att umgås men det är något som skaver. Jag känner mig inte ett med cykeln som jag har förstått att många gör men jag älskar upplevelsen av att vara ute, känslan av fart och gemenskapen i klungkörning.

Jag laddade för The Race genom att träna lätt i simhallen dagen innan och vila efter lördagens långpass och inte planera in någon morgonträning samma dag. Och det var riktigt välgörande med återhämtning. Framförallt mentalt. Och jag såg framemot att utmana mig i hela 90 min med tuffa intervaller.

Jag tog ut mig rejält. Jag har nog inte svettats så mycket i hela mitt liv så jag såg till att trycka en Resorb så fort jag var hemma igen, tillsammans med två ägg och ett glas chokladhavermjölk. Trots det så kände jag ändå att jag hade kontroll under hela passet men glädjekicken infann sig inte riktigt. Jag tyckte passet blev väldigt upphackat av instruktioner och många, många ökningar. Jag hade hellre sett ett block med några längre intervaller och lite tid att bara få gå in i sig själv och köra. Ni vet, njuta av kraften, endorfinerna och av att lyckas pressa lite, lite mer.

Men The Race gjorde gott. Mitt hår var blött av svett ändå ut i toppen av hästsvansen och jag sov som en stock under natten.