Långlöpning i nuet

Jag tror att jag fallit så hårt för fysisk aktivitet för att jag vill uppleva saker som känns. Jag vill vara här. Nu. Det ska vara enkelt och äkta. Därför blir ett löppass, en gråmulen höstdag, precis innan skymning så glädjefylld att det känns rakt in i bröstet.

I år efter all sol är jag inte rädd för hösten och vintern!

Jag jobbade hemma idag. Som vanligt sådana där dagar, kliver jag ur sängen, slår mig ner vid datorn med frukosten berdvid och sen, många, många timmar senare kliver jag ur det där fantastiska arbetsflowet som jag nästan bara får till hemma och vaknar upp. Ofta när barnen kommer hem och undrar varför jag sitter i mörkret.

Ungefär så var det idag. Jag började jobba redan 07:00, åt ett par ägg till lunch och tvingade i mig en macka för att ha tillräckligt med energi till mitt första långpass sedan skadan.

Jag njöt redan när jag drog på mig tightsen och klev i löparskorna. Försiktigt tassade jag iväg, lite rädd fortfarande för att benet ska göra ont och tog sikte på min absolut tuffaste men också vackraste runda som går längs vattnet, ut på Ingarö, genom ett naturreservat och förbi hästhagar med knubbiga islandshästar.
Dryga 14 km nerlusade med backar. Tio stycken tror jag faktiskt att det är. Och vi snackar riktiga backar och inga svaga uppförslut. Jag valde den rutten med tanke på Lidingöloppet som ligger inom räckhåll.

Eftermiddagen var mjuk, lite fuktig och precis lagom sval. Och dämpad, som om den anländande hösten inte riktigt vill bullra in och störa.
Jag älskar att betrakta årstidernas skiftningar kring min löprunda. Nu skiftar det i både grönt och gult. Om ett par veckor har träden blivit kala och havet kommer dominera löptursutsikten. Det är också fint.

Reslutatet? 14,7 km i 5:40 tempo inklusive fippel med telefonen och fotograferande. Fötterna blev oväntat trötta. Jag var ganska flåsig ända till 12 km, då lugnade sig pulsen på det där magiska sättet. Temperaturen i kroppen sjönk och det kändes precis som om jag skulle kunna springa, precis så där hur länge som helst.

Ingarö, bland Ilsandshästar. Helt tyst och helt ensamt.