Tid för sista senssommarsimmet

... och så simmade jag in i solnedgången ...

Nej, jag ville verkligen inte sluta, trots att solen gick ner,

De sista skälvande sensommardagarna passerar just nu. När jag kände den ljumma eftermiddagsluften på väg hem från jobbet, bestämde jag mig. Snabbt rafsade jag ihop simprylarna och pep ner till min brygga.

Numera drar jag på mig våtdräkten snabbt och vant, badmössan, glasögonen och bara några minuter senare klöv jag den helt spegelblanka ytan och kände det kalla vattnet mot ansiktet.

Lycklig över att vara i vattnet ännu en gång under den här sommaren simmade jag mot min vita boj. I kväll ville jag verkligen försöka tänka på allt jag lärt mig, samtidigt, och inte nöja mig med att bara ta mig fram.
Jag vill att det ska kännas bra och bara härligt.
Inte läskigt.
Jag vill känna att jag får fart. Att jag har kontroll, att jag får tag i vattnet.

1200 meter simmar jag, ända tills solen försvinner ner bakom trädtopparna och den värmen som finns försvinner nästan helt. Och just då, när jag simmar sista vändan får jag min belöning. Jag fokuserar på att glida mer på tagen och sedan lägga kraften under ytan. Jag känner hur farten ökar, att jag får till rotationen ett snäpp bättre och summan blir lite, lite vassare!

Jag är helt galet såld på att simma! Jag känner mig så levande och är helt och hållet i nuet. I öppet vatten blir känslan nästintill overklig. Nu önskar jag mig mest av allt en kurs i simtekniken TI - Total Immersion. Sen kan jag leva lycklig i alla min dar ...!!!

Och där tar jag tag i vattnet utan att dra sönder det, för att få fart.