Löparblues

Sorry alla läsare. Nu kikade väl in här för att hitta pepp, träningsglädje och inspiration. I dag kan jag inte ge det. I dag dök smärtan upp i benet och jag tappade all lust att träna och gick hem.

Det har aldrig hänt. Jag ger aldrig upp. Möjligen kan jag hoppa över ett inplanerat pass men är jag väl på plats då går jag inte hem innan någon form av träning är genomförd.

Jag känner faktiskt att mitt ben börjar bli en tung klump i hjärtat. Min glädje över Vansbro triathlon blöder ... droppe för droppe rinner inspirationen att träna för en halv Ironman ut genom kroppen.

Jag vill inte ställa mig på startlingen med samma vetskap som inför förra året och Stockholm triathlon – "Jag står här med obefintlig löpträning i kroppen".
Då blir det inte kul.

I höstas när jag sprang mina distanspass så kändes det så BRA! Jag var så stark och löpning lyfte. Och så pang, ett pass som var lite annorlunda än det jag brukar träna och så var smärtan i benet tillbaka.

I går körde jag spinning med en jäkla grym och stark känsla. I morse vaknade jag med en spänning i underbenet – den här gången av spinning! Vad är det som händer??? När jag gick till gymmet idag för att köra ett 30 minuters pass på bandet så anade jag vad som skulle komma. 5 minuter kändes bra, 10 min gick också fint men minutrarna efter ... spänningen i benet ökade och jag stannade ... riktigt, riktigt jäkla ARG, ledsen, bedrövad. Jag böjde mig ner och klämde på benet bara för att känna att det var satan så ömt.
Tårarna sved i halsen.
Jag som i höstas med pirrande känsla tänkte ... "Ironman 2015" ... nu känns det ljusår bort. Hur ska jag ens klara en halvmara?

Och sedan då? Jo, jag struntade i styrketräningen som jag planerat in. Jag vet att jag endorfiner hade muntrat upp. Jag tappar aldrig, aldrig träningsmotivationen. Nu gjorde jag det.

I morgon ska jag ringa och beställa tid på en löparklinik. Jag tar gärna mot förslag på bra ställe i Stockholm. Jag har ingen aning om vart man ska ta vägen.