Löpkänslan säger mer än Garmin

Löpvilan har gjort mig starkare och spinningen har varit en grymt komplement. Nu lägger jag allt fokus på att inte bli övertänd och skadad igen.

Städpaus ... ut i solen och njuta!

Jag ställde in mitt tvåtimmars spinningpass till förmån för ett löptur i vårsolen och städning. Det har varit grymt väder i Malärdalen men idag har jag trots sol varit hemma och städat.

Mycket träning = ett hem som förfaller. Det tar tid att träna mycket. Den tiden måste ju tas någonstans och ja, mitt hem har sett dammfriare tider. Så idag blev det en kompromiss. Ut med alla mattor, torka golv och ett pass löpning istället för en långkörare i spinningsalen.

Eftersom jag tagit det försiktigt med löpningen i hela två månader nu så måste jag hålla mig i skinnet och få till regelbunden styrketräning för löpningen (körde ett pass i torsdags så jag hoppas jag kan få in det som rutin). Det är otroligt frustrerande att det tar sådan tid att bli kvitt det onda. När jag blickar tillbaka ett år så känns det som om att jag har sprungit oerhört lite. 4-5 månaders löpvila.
Ändå har jag blivit en starkare löpare.

I dag satsade jag på 10 km och kroppen/benet skulle få styra och inte Garmin. Och inte en meter över 10 km var också dealen, för jag vet att smärtan kan dyka upp efteråt.

Det var UNDERBART att ge sig iväg. På riktigt, helt förbaskat juvligt. Jag kände in kroppen, tog  det lugn, valde turen längs vattnet ... spegelblank med ett svanpar ...
Jag kände mig inte alls som i somras efter vilan. Då var det som att börja på noll. Inte den här gången.

Klockan burrade vid varje kilometer. Jag struntade i den. Benet kändes bra och kroppen en smula ovan men tydligen har den bestämt sig att jag ska få springa igen.
10 km som slutade i 5:10 tempo i snitt med måttlig ansträngning som känsla. Hösten 2012 var det min tävlingsfart. Åh vad jag ser framemot säsongen som kommer, tänk om benet håller och tänk om jag får uppleva något helt nytt som löpare.