Simma avslappnat och längre

Vår i luften. Massor av sol. Jag vaknade tidigt på lördagsmorgonen,  åt en frukost med mitt eget sällskap och strosade ner till simhallen. Helt ovetandes om att jag precis var på väg att göra mitt livs största simgenombrott.

Det var en helt vanligt lördagmorgon. Planen var enkel:
– Jag ska simma.
Punkt.
Det visade sig vara den bästa planen ever. ÄNTLIGEN efter tusentals simmade meter, miljarder utvärderingar av mig själv, nötning, nötning , nötning och en och annan inre utskällning så gjorde jag det:

Jag simmade 1000 meter i en sammanhängande serie.

Endast en simmare hade hunnit ner i banan före mig och simhallen som badade i sol var nästan lite vacker.
Jag njöt av musiken som strömmade ur högtalarna och pysslade med glasögon, tog en selfie (gör sån mitt bland folk utan att skämmas det minsta), satte mig på bassängkanten och gled i det svala vattnet.

När jag med sträckt kropp sköt ifrån bassängkanten så tänket jag bara, nu tar jag det lugnt och väcker kroppen försiktigt.
Redan efetr 25 meter kände jag att det var något, något som var annorlunda – den avslappnade känslan hade på något underligt sätt följt med ner i vattnet.
Genast bestämde jag mig för att dagens fokus var att simma avslappnat och strunta i teknik, fart och annat. När värmen spred sig och de träningsvärkstela musklerna (jag körde ett grymt benpass i torsdags och har haft seriösa problem att gå) började gnissla igång testade jag att ta tag i vattnet lite bättre, ta i och sedan TI-glida avslappnat. Ett nytt tag, hitta balansen och ta i ...

Min avslappnade kropp flöt perfekt längst upp på ytan. Det kändes som om att jag bara kunde ligga där och vila om jag velat. Jag fick in lagom mängd syre när jag tog luft och bara accepterade att nu och under minst 30 minuter framåt så är det i det här läget, med nosen nere i vattnet som jag kommer att befinna mig. Lite långtråkigt, visst, man vill ju kolla vad de andra simmarna pysslar med men nu är det jag och vattnet.

Det var en fantastisk känsla när jag vände vid kanten efter 300 meter och visste att alla metrar från och med nu blir rekordmetrar. Vid 600 meter så kommenderade jag mig själv:
– Nu finns det inte på kartan att stanna. Tänk att gå härifrån och ha klarat 1000 meter frisim utan stopp.

Och visst gjorde jag det. För jag kan ju simma nu. Jag är vältränad nog att orka och eftersom jag tog det så lugn så var det inte särskilt jobbigt – bara en smula för huvudet.

De sista 200 metrarna började jag till och med labba lite med farten och nu började de där hajarna (35-åriga machomännen som tror att de är ensamma i snabbsimbanan) få problem att komma om och förbi.

Lite bilder från helgens roliga fotoprojekt, min älskade dotter och väninnemys på kvällen. Går man upp 06.00 en lördag så hinner man med en del ...