Ironman Kalmar 2014 race report – cyklingen

Cyklingen. Det var här som det höll på att gå åt skogen. Det var här som jag var en hårsmån från att inte få uppleva den där legendariska målrakan. Jag hade en sådan satans otur med cykeln.

Tyvärr har jag inga bilder från loppet att visa er.

Det var fantastiskt att få kliva upp ur vattnet. Jag vet inte varför, men jag vågade typ inte titta på publiken. Jag fortsatte att stänga ute omgivningen. Fokusera inåt.

På lite vingliga ben tog jag mig upp för rampen, tackade ja till en mugg vatten och svängde förbi duscharna med sötvatten. För ett ögonblick så visste jag inte åt vilket håll jag skulle men så mindes jag, till vänster och så grabba min blå bike-påse som hänger till höger på ställningen.

Våtdräkten åkte av lätt. Jag torkade fötterna på en handduk medan jag slet upp påsen med mackan och tog en stor tugga. Tänkte på att Roger skrattat lite åt min macka och sagt att jag var gullig som skulle sitta och fika i T1.

Men klämma en sliskigt söt gel redan i det här läget är inte aktuellt för mig. Efter att ha jobbat i vattnet i en och en halv timme då behöver man fylla på med energi. När jag cyklade iväg var jag grymt nöjd med att jag startade med en mättande macka i magen och ett par deciliter vatten. Det var som att det var en ny dag och ett helt nytt tävlingstillfälle. Perfekt.

Att cykla över Ölandsbron är en höjdare! Jag säger bara: åh vad fint, så vackert och maffigt.
Jag ville gasa på, trampa hårt, få fart och bara dra om.
Men jag lugnade mig.
Ölandsbron är typ den enda backen under hela 18-milsbanan så det är ju dumt att trötta ut låren.

Allt kändes bra. Möjligen lite seg i benen men det gjorde ingen effekt. Jag som inte kan jämföra med förra årets cykling tyckte att det gick kanon. Visst blåste det men jag hade inga problem att hålla mitt planerade tempo. 27-29 km/h. Jag hade bestämt att 27 km/h är acceptabelt och kanske rimligt med tanke på marathonlöpningen som väntade men om jag lyckades köra 29 km/h utan att trötta ut mig helt skulle jag vara grymt nöjd.

Med allt folk runt mig hade jag inga problem att hålla högt tempo. Jag fokuserade på energiintaget och hittade en rytm där jag käkade något va 10:e minut och drack var 10:e. På så sätt så kunde jag precis hålla magkrampen på avstånd. En bananbit med jämna mellanrum lindrade sötman. Och jag höll mig till enbart vatten i flaskorna.

Allt gick så bra. Jag susade fram. Körde om. Blev omkörd. Hejade på publiken. Njöt av landskapet. Hade koll på energin och jublade över farten, den starka känslan att JAG, lilla jag, faktiskt cyklade bland en massa starka triathleter.

Och så plötsligt kände jag att något var på tok med cykeln. 
– Nej, jag måste inbilla mig. Nu är det energi jag behöver, nu får jag inbillningspunka.

Men det var det inte.

Mitt på Allvaret i motvinden blev jag tvungen att konstatera att bakhjulet var nästan helt utan luft. F-n, f-n, f-n.
Det låter konstigt. Jag VISSTE att detta skulle hända.
Det sista jag sa till Roger var att nu har jag koll på allt utan på hur man lagar punktering. Nu hann vi inte ens repetera det teoretiskt.
Och eftersom jag hade det på känn så satt en liten handpump fasttejpad med eltejp runt ramen som back upp till kolsyrapatronerna som jag misslyckats med att använda en gång tidigare.

För ett ögonblick så tänkte jag att nu var det kört. Nu skulle jag inte få den där medaljen.
Men jag vägrade låta mig övermannas av känslorna. Nix, inga tårar nu, kommenderade jag mig själv och sedan tryckte jag i mig socker för att pigga upp hjärnan. Jag tog några ordentliga klunkar vatten och så började jag jobba vid vägkanten.

Jag blev oljig över hela kroppen, jag mixtrade, svor, svettades, blev förbannad, kände hur huvudvärken började smyga på.
En Fredrikshofare saktade in och undrade om jag hade allt jag behövde. En annan kille undrade om jag ville ha hjälp och en tredje, en polack, var helt underbart gullig. Han stannade, klev av cykeln och sa:
– I want to rest. Do you want me to help you? I want you to make it to the finishline.

Jag insisterade att jag inte ville att han skulle bli diskad. Han insisterade på att han gillade Sverige och gärna kom tillbaka nästa år ...

Men så sa jag att jag lovar att jag ska fixa det och han rullade iväg. Jag ville inte att han skulle bryta mot några tävlingsregler.
Det tog 40 minuter tror jag, när hjulet var på och jag jublandes cyklade vidare.

Fasiken. Nu hade jag simmat och fixat punka! Jag är en vinnare!
Jag trampade så hårt jag bara kunde och tänkte att nu bränner jag väl alla krafter på kuppen. Men jag ville ta igen lite av den förlorade tiden. Jag snittade 34km/h, nådde Ölandsbron och ... en hagelskur! Världens jäkla hagelskur.

Jag tänkte att jag borde ta skydd men så struntade jag i det. Vinden rev i cykeln. Bilar saktade ned och tittade frågande på mig. Lika fort som ovädret kom så försvann det. Värmen kom tillbaka och däcket ... hade tappat all sin luft, igen.
Jag stannade för att pumpa och cyklade vidare.

Jag kände mig hopplöst efter. Publiken var borta. Jag cyklade och fick stanna och pumpa däcket flera gånger. Hela proceduren var grymt slitsam mentalt. När jag i ett ouppmärksammat ögonblick körde ned i ett hål så förstod jag att det var kört ... slangen var trasig igen och jag svor över att hålet inte var markerat i vägen.

Nu kom tårar av frustration. Men nej!! Jag byter igen! Jag gör det! Och med tårarna rinnandes nedför kinderna satte jag mig i gräset och började om. Den här gången tog det inte lika lång tid och när jag var klar så kom en kille från en servicebil springandes. Vi ska se till att du kommer i mål, sa han och pumpade däcket och satte det på plats blixtsnabbt.

Jag började cykla igen och sneglade på klockan. Med två mil kvar så var snittet nu nere på 20 km/h. Så otroligt nedslående.

Men jag trampade på och längs vägen blev jag firad som en segrare. Folk som fick syn på mig skrek och tjoade. Domarna hade alla samlats för att avsluta dagen och när de såg mig komma cyklandes så sprang de ut till mittlinjen och ställde sig på en lång rad och gjorde vågen!!!

Tack, tack snälla för att ni gjorde det. Sakta kände jag humöret och viljan att kämpa vidare att stiga. Nu var det bara en mil kvar. Jag måste bara fixa in cykeln till växlingsområdet. Som jag längtade efter att få springa mitt livs första maraton. Vem hade kunnat tro det???