Ironman Kalmar 2014 race report – löpningen

Ett maraton, det låter så hiskligt långt och det var den delen av Ironman som jag fruktade mest. Men jag var så glad över att över huvudtaget få genomföra löpningen så det blev en 42,2 km lång hejdundrande fest!

Löpningen blev en enda stor fest!!!

Det var så fantastiskt att få rulla in cykeln i växlingsområdet att jag inte brydde mig om att näst intill varenda hoj redan var på plats. Nu var den delen av loppet historia och nu gällde det bara att ladda om och fokusera på löpningen.

Tanken på att jag hade ett helt maraton framför mig efter att redan jobbat hårt med kroppen i 10 timmar är ju så galet knasigt att det inte går att ta in.
Jag bestämde mig för att ge mig själv lite tid att återhämta mentalt efter punkapärsen. Jag unnade mig ett toalettbesök och gick in i växlingstältet med den röda påsen som i "run".

Där inne var det glädjande nog full aktivitet vilket betydde att inte riktigt alla hade hunnit ut på löpningen. En av tjejerna deklarerade bestämt att nu skulle hon bryta. Nu fick det vara nog, medan tjejen bredvid henne gjorde allt för att peppa och få henne att ändra sig:
– Kom igen! Klart du ska springa. Jag springer med dig hela första milen. Du kommer ångra dig om du bryter.
Men nej, hon skulle bryta. Så tog hon påsen, reste sig och gick.

Jag satte mig ned på bänken i växlingstältet för att byta om till löparskor och torra strumpor. Jag frågade en tjej som satt bredvid hur hon mådde.
– Jag har ont. Jätteont i knäna och jag vet inte hur jag ska klara löpningen. Men jag har sex timmar på mig nu så de borde gå, sa hon och berättade att hon för fyra år sedan var rullstolsbunden.
– Det här är mitt mandomsprov. Det är jätteviktigt för mig att genomföra det här loppet.
Åh vad jag hoppas att det gick vägen.

Nio minuter tog min växling och jag begav mig ut med en liten flaska dubbel resorb i handen.
Det kändes så skönt. Konstigt nog kändes det som om att kroppen tackade mig för att jag sprang istället för cykla. Jag gjorde mitt bästa för att hålla igen. Inte springa för fort. Det är lååångt kvar.

Stämningen i Kalmar var utomjordiskt. Publiken jublade, peppade, hojtade mitt namn (som stod på nummerlappen), några såg mig rakt i ögonen och talade om att jag var stark, hade bra fart, att det såg bra ut osv, osv. Solen värmde, stämningen var så hög och jag njöt av att inte längre vara ensam. Jag kände mig plötsligt insvept i en stor varm filt av kärlek. Jag var så glad, så tacksam och tänk ... publiken älskar mig ändå – fast jag varit ute på cykeln så länge!! De tycker inte att jag är dålig och kass. De firar mig som en hjälte och det var precis vad mitt mentalt trötta huvud behövde just då.
Jag känner hur krafterna rinner tillbaka, det blir fullt och jag får till och med extra krafter: Jag blir superwoman!!!!

Ett leende etablerade sig i mitt ansikte och stannar där under hela den långa löpningen. Det var fantastiskt. NU äntligen fattade jag att jag var på Ironman-banan och att jag gjorde något riktigt stort!!! Nu fick det vara nog med misär, nu skulle jag bara ha kul!

Precis då fick jag syn på Roger, min starka älskling på banan. Han kom från en av vändpunkterna och han slet.
– Älskling! ropade vi båda i mun på varandra och sträckte ut händerna. Och så var han borta.

Jag såg mig om efter honom och bestämde mig för att springa ikapp. Jag ökade tempot och kryssade mig fram till Roger. Han måste ju bara få höra om mina punkteringar och jag ville ju veta hur det gick för honom.
– Jag är helt färdig. Jag får inte behålla någon energi, rapporterade Roger som hade ett varv av tre kvar på löpningen och sedan sa han att jag såg stark ut.
– Ja, jag har ju suttit i gräset och bytt slang, skojade jag innan jag sprang vidare.

Och som jag sprang. 
Jag som aldrig har sprungit ett helt maraton var helt säker på att jag max skulle hålla halva distansen.
Jag bröt ner sträckan i fyra miletapper och övertygade mig själv om att nu skulle jag ta ett vanligt löppass, så där som jag alltid gör.

Den första biten höll jag 5:30-tempo men tvingade mig att backa ned till 6:00 för att inte gå in i väggen. Vi varje vätskestation stannade jag till och växlade mellan att tugga på en liten bullbit, suga på en citron, dricka en sipp sportdryck och en sipp cola. När jag hittade Redbull tog jag det.

Energinivån höll sig perfekt!! Jag var helt fräsch (nåja) i huvudet. Resorben hade gjort sitt, magen gjorde inte det minsta ont och jag tassade, tassade, tassade. Lungt och fint.
Hela tiden log jag. Jag vinkade till publiken, dansade till musiken, spexade och tackade för pepp.

Under sista milen föll mörkret och jag kände mig mest som i någon slags trance. Kroppen förflyttade sig framåt. Jag var trött. Det gjorde ont men jag var så himla glad. Jag hörde folk som skojade om att jag såg så pigg ut och sprang i så bra tempo att jag förmodligen skulle springa förbi målet.
– Där är hon igen, samma leende som på första varvet!

Vid ett tillfälle glömde jag plötsligt bort var jag befann mig. Jag tittade på gångvägen, träden och husen och tänkte:
– Är jag i Vansbro? Men nej ... den löpningen har jag ju redan gjort och så mindes jag:
– Jag kör ju Ironman för tusan, i Kalmar! och jag skrattade gott åt mig själv och vips var ytterligare en kilometer avverkad.

När solen gick ned blev jag rörd över att det var så vackert och när jag svängde in på en gångväg med ett band av brinnande marschaller grät mitt snurriga trötta jag av tacksamhet för att det var så vackert!!!
– Tänk att det här missar alla snabbisar! Brinnande marschaller är så grymt peppande. Visste ni det?

Löpningen är uppdelad i tre varv och vid varje avklarat varv får man ett armband för att inte glömma hur många varv man har kvar. När jag fick det första gula bandet så kändes det som ett helt liv bort tills jag skulle få det sista gröna. Men så plötsligt satt det där runt armen.

Vid det här laget hade de allra flesta på banan börjat gå och jag som skuttade runt som en tok i glädjeyra passerade den ena efter den andra och plockade förmodligen uppemot hundra placeringar som jag förlorade under cyklingen.

När jag hörde ljudet från målområdet så tänkte jag att nu skulle jag bara ta det lugnt och kontrollerat. Ta god tid på mig och förbereda mig för ögonblicket. Jag gick på toaletten igen, rättade till kläderna, tog en vända i duscharna som stod och sprutade vatten så jag inte skulle ha ansiktet fullt av salt på målfotot.

Och så vände jag upp mot målrakan och såg ljuset från storbildsskärmen. Det hissnade i magen. Mitt leende blev om möjligt ännu bredare och jag skrattade nästan högt av glädje. Publiken som stod längs kravallstaketet sträckte ut händerna och jag såg hur de gladdes med mig. Några nickade som om de ville säga:
– Ja det är sant, spring nu, där är målet!

När jag nådde den blå mattan saktade jag in. Huvudet snurrade. Jag joggade långsamt, vinkade och high fivade Paul med den legendariska Ironmanrösten som sa:
– Helena, you are an Ironman.
 
14.30 blev min sluttid och maratontiden landade på 4:34.