Vägen mot Ironman

Nu är jag på väg till Kalmar! Vi är på väg! Jag och Roger sitter i bilen och lyssnar på låten "I dag är jag stark" med Kenta på högst volym. För ett och ett halvt år sedan började jag min simträning helt från scratch på botten i Eriksdalsbadets bassäng där jag kokade kaffe. Nu är jag på väg och ska genomföra en Ironman.

Den här bilden tog jag under förra årets IM-simning i Kalmar. Nu laddar jag!

Men hur tänker jag nu då, undrar ni!
Hur blev det egentligen så här nu, att jag ska starta i Kalmar och sikta på att genomföra en Ironman? Jag har ju inte riktigt dragit den historien hur jag gick från att säga "nej det är för långt" till att en vecka innan start bli bergfast besluten och tacka ja till en startplats.

Det startade redan i vintras. Roger började skoja om att jag tränade som om att jag skulle köra Ironman. Sedan började jag själv dra samma skämt och till och med påpeka att jag tränade mer än Roger som anmälde sig redan i Kalmar efter banketten dagen efter tävlingsdagen.

När jag efter Amfibiemannen kände mig tom och mållös och började muttra om att jag minsann inte behöver tokträna längre, jag ska ju inte ens köra Ironman, som om jag någonstans under våren och sommarens alla träningspass och klassikerlopp börjat visualisera mig själv på banan i Kalmar ...

När jag för ett par veckor sedan fick frågan under triathlonträningen vid Sjöhistoriska:
– Helena, vilket är ditt nästa race? Är det Kalmar nu om ett par veckor eller??
Då ... precis DÅ kände jag att vad sjutton. Folk tror på fullaste allvar att jag ska köra Ironman och varför tusan är svaret på den frågan är NEJ.
– Fast man kan ju tro det, skrattade jag. Jag har ju Ironmantränat hela året.

Just orden "nej jag kan inte" har aldrig funnits i mitt hjärta. Vill man så kan man och så har jag resonerat  hela mitt liv ända från den dagen när jag lycklig stod med en liten bebis i famnen, blott 21 år och hade hoppat av universitet ... (det är en annan historia och på en helt annan blogg)

Så varför tror jag att jag ska kunna klara att genomföra ett av världens tuffaste lopp?
1. Jag har levt med sporten triathlon i huvudet dygnet runt i åtminstone 1,5 år och följt och varit delaktig i Rogers Ironmanträning och mentala förberedelser på ett väldigt nära håll.
2. JAG har tränat väldigt många timmar hela året för klassikerloppen både förra året och det här året. Jag har genomfört en medeldistans och klarat Vättern och Amfibiemannen på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt.
3. Jag har aldrig sviktat i min träningsmotiovation! Jag ÄLSKAR det här livet. Jag har njutit av tidiga vintermorgonar när jag ensam nött längder i simhallen. Jag har sett framemot långa långpass i snön, i mörkret med efterföljande bastu. Jag har envist kämpat för att bli modigare i vattnet, för att hitta cykelglädjen och jublat när jag äntligen fått lite cykelben.

Och det är egentligen där, i punkt nummer tre, som jag hittar mitt främsta svar till varför jag vågar och vill ta chansen. Jag tycker allt detta är så underbart kul! Triathlon är ett av det bästa som hänt mig i livet. Dessutom har jag övat på motgångar i livet. Jag vet att är det något som jag är bra på så är det att kämpa mot alla odds, bita ihop, mobilisera nya krafter och ta mig framåt även när det gör riktigt ont!
Så varför inte utnyttja det i ett Ironman!

På väg till Kalmar.