Att våga tävla

Vad är läskigast? Att våga utmana sig själv? Att våga chansa? Att våga misslyckas? Att komma sist? Eller att våga tävla? För mig har det inte varit en självklarhet att ställa mig på startlinjen till ett lopp, långtifrån.

 

Äkta glädje på väg mot mål!

 

Jag har utsatt mig för allt det det ovanför, ja det var ju inte så länge sedan jag var sist, kanske inte helt men nästan, efter de två h-vetes punkteringarna under Ironman Kalmar. Och titta jag överlevde och blev på kuppen grymt revanschsugen!

Som barn så tyckte jag det var oerhört läskigt att tävla. I alla fall när det gällde fysiska utmaningar. Jag minns hur benen blev som gelé när det var stafettlöpning på gymnastiken och hela lagets resultat hängde på hur varje enskild löpare presterade. Det gällde att inte tappa stafettpinnen vid växlingen och det gällde att inte tappa placering under löpningen.

I yrkeslivet har jag varit lite mer tävlingsbenägen och jag vet egentligen inte vad skillnaden är. Vad jag vet är att ibland måste man bara utmana sig, man måste våga chansa, kasta sig ut i det som känns svårt och läskigt, om man vill komma vidare i livet. Och det fina är att belöningen är näst intill obetalbar när man väl utmanar sina rädslor. Den inre styrkan växer sig dubbel så stor, minst, ryggen blir rakare, blicken fastare och det känns bara så himla gött.

Utmaningar dyker ju även upp i andra former i livet som i att våga skaffa ett nytt barn, våga bryta upp och flytta, våga satsa på kärleken, våga, våga, våga. Det är så mycket man ska våga. Då är det inte heller så dumt att ha klarat en fysisk utmaning att luta sig tillbaka på som bevis för ens tveksamma inre att man faktiskt klarar svåra saker, som en Ironman, eller ett Vasalopp, Tjejmilen eller vårruset.

Jag anmälde mig till Ironman 2016 för att jag inte känner mig klar med just den typen av utmaning. Roger och jag brukar säga att vi ska köra Ironman varje år tills vi är 80 (vilken gåva de skulle vara) eller så kommer vi inte alls vilja lägga så mycket tid och fokus på prestationsinriktad träning. Vad det än blir så blir det inte av om det inte är roligt, om det inte känns utvecklande och stimulerande. Just nu tycker jag att det är så vansinnigt kul att få se fram emot den här soliga dagen i Kalmar där jag ska få simma, cykla och springa en liten bit.

Och jag älskar att vägen dit utmanar mig och sysselsätter mig så väl mentalt som fysiskt. Det är väldigt stimulerande!