Varför har vi det så jäkla bra ...

... att vi måste leka Ironman för att hitta meningen med livet när andra måste fly för sina liv?

 

I bland blir jag bara så trött på mig själv. Som nu, när telefonen ständigt puschar ut notiser som rör den pågående flyktingkrisen, hur asylboenden blir föremål för otäcka främlingsfientliga dåd. Att mitt i allt detta ägna sig åt att bekymra sig över om det går att cykla 18 mil en solig dag i Kalmar ...

Det är en stor jäkla lyx att få ägna så mycket tid, energi och pengar åt något som bara är en lek, en egotripp skapad av ett gäng jäkligt duktiga marknadsförare. Ett gäng som för oss att tro att vi är riktiga superhjältar bara vi tar oss runt en utstakad bana och dessutom betalar en stor fet summa för att göra det.

Egentligen vet vi att de verkliga hjältarna finns någon annan stans.

Jag är inte alls nöjd med hur lite skillnad jag har gjort hittills i mitt liv. Nej, det har inte blivit så mycket mer under åren än ett bidrag här och ett bidrag där, en slant till några tiggare. Någon som gör både och, både tränar triathlon och gör skillnad är Tobias Remes. Jag vet inte så mycket om honom och hans arbete förutom att han är trevlig att prata med och brinner för det han gör men ta gärna en titt på länken som leder till Tri For Charity som drivs av bland annat Tobias eller följ honom på Insta.
 
Jag närde en gång en dröm att använda mig av journalistiken för att låta andra människor som inte hörs komma till tals via mina reportage men så har plikten som familjeförsörjare tvingat mig att istället skriva "brödtext", det vill säga sådan text som ger lön och jag hamnade i underhållningsbranschen kan man säga.

För ett antal år sedan när jag var min egen så hade jag möjlighet att satsa på ett projekt utan att prioritera lön för nedlagt arbete. Jag reste till Afghanistan och fyllde block efter block med historier om kvinnor och barn i fängelse, om barnhemsbarn, starka kvinnor som vågar utmana och mycket annat som för evigt etsats sig fast i mitt minne. Tyvärr blev ingen av de viktiga historierna publicerade, jag fick bara de texter och bilder sålda som var mer av underhållande karaktär. Tidningarna jag erbjöd mina reportage tvekade att publicera så starka reportage skrivna av en icke kändisreporter.

Eftersom jag har ganska god självkännedom så kan jag säga att den energin som tog mig till Afghanistan då, den kanaliserar jag nu genom att utmana mig själv och träna för Ironman. Är det någon annan som känner igen sig?

Samtliga kvinnor jag mötte i Afghanistan utstrålade styrka på ett sätt jag inte sett tidigare.

Jag blev inbjuden i ett vanligt hem på landsbygden.