Cykelrus under Tjejvättern

Nästa 6000 starka tjejer och damer. En 10 mil vacker bana. En del nervositet och som vanligt premiärförvirring. Nu har jag besegrat ettapp två på vägen mot en Svensk Tjejklassiker – Tjejvättern, på tiden 3:43.

I mål! Tjohoo!! Känslan var snurrig men jag var vid rätt god vigör!

10.52 gick starten i går i söta Motala. Nästan 6000 kvinnor var där med cyklar av alla modeller. Stämningen var glad men kanske inte riktigt inriktad på tävling. Snarare cykelglädje, vännineskap, naturupplevelse och en hel del jäklar-anamma. En perfekt kombo för mig som forfarande är rookie på det här med cykling.

Jag har inte de bästa tävlingsnerverna och fipplade en hel del med pedalerna precis innan start, helt i onödan! Starten gick och sedan väntade 10 mil av härlig cykelupplevelse med klarblå himmel, förbi åkrar, genom bokskog, längs vattnet. Det var hur vackert som helst!

Här går starten! Glad cyklist. Nöjd över att ha lyckats klicka i fötterna ...

Den första sträckan tog jag det lungt och bestämde mig för att haka på två damer som såg starka och rutinerade ut och spanade in hur de hanterade trafik, oberäkneliga medtävlande och andra svårigheter som uppstår när tusentals cyklister ska samsas om samma vägbana tillsammans med bilar.

När jag började slappna av och det dök upp en längre backe där farten drogs ner rejält tog jag mod till mig och trampade på. Ytterligare efter en sträcka blev jag omkörd av ett gäng tjejer som såg ut att ha bildat en spontanklunga och bestämde mig för att hänga på.

Jag har aldrig kört i klunga tidigare men hört lite om tecken, och hur man ska tänka och framförallt hur man ska agera och inte agera när man cyklar tätt ihop med andra cyklister.

Tre mil hängde jag på. Tempot var helt perfekt. Metodiskt, jämt och tillräckligt fort för att vi skulle passera de flesta. Tjejen som drog var rutinerad. Hon körde om tryggt och hanterade alla trafiksituationer säkert. Och hon drog hela sträckan ...

Vid först depån försökte jag hålla ett öga på dragartjejen men missade precis när hon satte fart uppför den enda men rejäla uppförsbacken som finns under Tjejevättern. Jag hakade på hela vägen upp men när det gick utför igen så hindrades jag av min ovana. Det var så brant att jag tvekade att trampa nerför. Jag gjorde ett försök men de andra cyklisterna (läs tanterna) var väldigt oberäkneliga och när det plötsligt dök upp en nittiograders kurva och jag precis klarade mig från att sladda ut i skogen så tog jag till bromsarna och gav upp. Jag måste öva på teknik.

Depåstopp vd 5,2 mil. Blåbärssoppa, banan och saft gav nya krafter.

När jag avverkat hälften av sträckan bestämde jag mig för att börja trycka på lite mer. Vis av Vasaloppet och Kungsholmen Runt så vet jag att jag är dåligt på att hushålla med energin. Men den här gången så tog jag det lugnare i början, stannade och drack 4 muggar blåbärssoppa och massor av vatten. Jag hade tillräckligt med krafter för att lägga mig i bockstyret och verkligen cykla hårt de sista två milen. Tyvärr hittade jag ingen i lämpligt tempo att läggga mig bakom. Antingen var tjejerna för snabba eller för långsamma. Eller så ville de inte ha någon att växelköra med ...

3.43 klarade jag mina 10 mil på! Och jag är verkligen nöjd! Och precis som under de andra loppen så är effekten av att ha tävlat:

"Jag måste träna mer! Jag vill träna mer NU! Och vad roligt det är att träna. Tänk om jag kan bli ännu bättre under nästa lopp!"

Men Rom byggdes som bekant inte på en dag. Bodyjoymamman är lite trött idag, så här efter att att cyklat Tjejvättern. Jag är ju fortfarande väldigt mycket nybörjare på en racer och att cykelträna överhuvudtaget. Jag har sovit som en stock och det är bara att inse – jag måste vila idag men snart är det en ny vecka! Och den hoppas jag blir fulladdad med nya härliga tränmingspass!

(Kanske ska jag köra mitt första triathlonträningspass ... Jag ska fundera lite på det först.)

Vackert Motola och hög stämning.

Kompis.

Fin medalj och tröttare än jag själv riktigt insåg ...

Ett tecken på kraftig orutin. Inga gympadojor fanns med i packningen ...

Olivia stöttade och blev kanske liiiite sugen hon också. Det gillar mamma.