Rookie i startfältet!

Jag sa ja utan att riktigt tänka mig för och vips låg jag och trampade vatten i startfältet inför mitt livs första triathlon. Redan där gjorde jag mitt första misstag och det var väl det som hela kvällen gick ut på – testa och lära mig av de vanligaste misstagen.

Igår kväll vid Sjöhistoriska var det 50 pers som ville träningstävla.

Ren och skär krigsföring. Med mig själv. Det var vad som pågick igår kväll när jag utan att riktigt tänka kasta mig in i mitt första triathlon under ITU:s träningskväll på Sjöhistoriska på Djurgården.

Jag var verkligen supersugen på att testa. Och jag är glad att jag gjorde det. Nu vet jag. Triathlon är jäkligt tufft. Tufft för kroppen, tufft för nerverna och det är speciellt att kasta sig upp ur vattnet och upp på en cykel.

Jag var full av hopp när jag hoppade i vattnet från bryggan inför starten. Kände mig lite nöjd när många av de andra tvekade inför det kyliga och mörka vattnet. Men jag minsann, jag hoppade i plöjde med ansiktet genom vattnet och tog några armtag. Men sen gick det snett. Starten gick och där låg jag plötsligt med massa tuffa män som körde över mig.

Misstag ett. Jag låg helt fel i startfältet. Dels på grund av orutin men också dels för att jag inte har linser och ser dåligt med immiga simglasögon och hade inte koll på alla andra.

Stressnivån sköt i taket och då blev det omöjligt för mig att andas lungt och lyckas få till crawl. Jag började bröstsimma, tävlingsinstinkten slog till och pulsen sköt i höjden = stört omöjligt för mig att crawla.

Så jag simmade bröst, lite rygg, såg inte bryggan och kom efter. Jag lyckades hålla mig från att bli sist men jag blev så besviken och arg, kände mig fånig och kass. Jag visste att det skulle bli svårt men jag trodde ändå att jag skulle lyckas simma crawl en bit av de 400 metrarna som skulle avverkas. Men icke.

Långt efter de flesta men inte sist ... det var lite skönt ...

Men jag tog mig upp. Fick av mig våtdräkten oväntat snabbt och cyklade 7 km. Det gick bra. Hämtade in en smula på de andra och sen sprang jag försiktigt. Vilken märklig känsla! Kroppen ville liksom inte röra sig så snabbt som jag ville. 1 km och sedan lättade känslan.

Det var fint arrangerat. Trevligt folk. Solen sken men jag var ledsen när jag gick därifrån. Jag hade velat lyckts bättre med simningen. Men jag ger inte upp. Nu vet jag. jag måste förbereda mig bättre mentalt, skärma av de andra i vattnet och gå in i mig själv. Lugn och fin.

Nu kan det bara bli bättre.

Lite snurrig och med hög puls. Men jag fick av mig grejerna snabbt.

Dags att cykla men det enda som snurrade i huvet var vattenskräcken.

Jag passade på att vila lite på cykeln trots att jag trampade ikapp någon minut.

 

Och för er som undrar så ja ... det blev en långklänning till slut.