Och nej jag springer inte

Jag har inte pratat så mycket om det. Och jag har inte skrivit om det här på bloggen. Om sanningen ska fram så har jag försökt undvika att tänka på det. Förträngt: Jag har inte sprungit sedan halvmaran. Det gör för ont. 

Jag var så glad och fotade medaljen.

Jag vet inte ens hur lång tid det har gått. Är det fem veckor, fyra eller sex veckor sedan jag sprang sist? Jag tog verkligen i där under loppet Kungsholmen Runt och jag hade ont men det var inget som fick mig att tänka att jag kanske skulle bli skadad. Springer man långt, då gör det väl ont, eller?

Jag tror dessutom att jag mest tänkte på att jag mådde illa. Jag tog en gel strax innan start och fick efter ett tag kramp i övre delan av magen. Det var nog gelen och sportdrycken som jag fick för mig att jag behövde. Jag har aldrigt provat gel tidigare och jag dricker bara vatten. Men jag sprang och det gick ju riktigt bra ganska länge. Det var under de sista fyra kilometrarna som jag tappade farten ordentligt. Nåja. Nu är det gjort och jag kan konstatera att jag gjorde en hel del nybörjarmisstag.

Det största misstaget som jag gjort här är att jag har frångått min allra viktigaste regel som har byggt upp min kondition och styrka under de här åren jag tränat. Den regeln är enkel:

Lyssna på min kropp istället för att lyssna på andra och ta små steg istället för stora. Det gör inget att det går långsamt. Varje liten insats är en viktig insats.

 

Den här gången lyssnade jag för mycket på andra. Jag drabbades av övermod och ville utvecklas snabbt. Jag lät mig själv bli puschad för hårt. Jag var inte riktigt redo. Resultat: Ömma benhinnor och en vadmuskel som är spänd och uppför sig konstigt.

Det här har jag gjort för att bli bätttre:

1. Total vila.
2. En kur Voltaren i 5 dagar. Vila.
3. Provsprungit 1 km = katastrfont.
4. Besök hus sjukgymnast som stretchat, behandlat med laser och akupunktur. Fick utlåtandet överansträngd muskel.
5. Fortsatt stretch på egen hand + vila.

I dag åkte jag till gymmet för att känna mig för. Först på bandet, 2 km, lungt tempo. Sedan hoppade jag av bandet, gjorde mina stretchövningar och sen på bandet igen 1 km. Slutligen mera stretch.

Nu lyssnar jag inåt. Det här känns rätt. Det var inte bekvämt att springa men det kändes inte ont som i FEL ont. Väl hemma igen känns det inte alls. Det tolkar jag som ett gott tecken. Jag är brutalt stel och tror att vadmuskeln trycker på benhinnan .... har läst en del om det. Vi får se.

Löpningen har alltid funntis med mig. Varit min terapi, min livlina, min kompis när det varit tungt och min tröst. Jag har varit ofantligt lycklig över att jag överhuvudtaget kunnat använda mitt vänstra knä som blev svårt skadat i en mopedolcyka när jag var blott 19 år. (Ja, det var i Grekland.)
Jag saknar löpturerna. 
Jag kommer aldrig, aldrig mer tänka en ond tanke om löpning. Att det är jobbigt, tråkigt, kallt eller regnigt. Jag ska springa det kroppen vill springa. Fort eller långsamt, spelar ingen roll.
Bara jag får springa utan att ha ont igen!

Vid mål!! Roger väntade pch Pål Stålnacke tog fina bilder.

 

Ikväll. Stretch som gjorde ont.