Cyklat upp humöret

Så där ja! Äntligen. Tänk vad ett ynka litet cykelpass kan göra för humöret. 

Vackert på Ingarö. Passerade en insjö med fint hopptorn.

Åh vad tacksam jag är att få unna mig att koppla av och lägga nästan en och en halv timme på att njuta av vacker natur, sol, ljumma försommarvindar. Nu står det klart – jag tycker om att cykla. Det här är en relation som kommer att bli långvarig.

Det är en underbar känsla att ligga i bockstyret, få ner kraften i benen och flyta fram längs vägarna. Farten är härlig. Det är grymt jobbigt. Hela kroppen aktiveras på ett skönt sätt.

Nu känner jag mig lite säkrare i sadeln. Inte lika orolig för trafiken. Den där rädslan för att sitta fast med fötterna har jag glömt helt. Nu gäller det bara att beta av timmar av träning så ska nog jag också kunna cykla i anständigt tempo. I dag blev det 25 km/timme, inklusive lite fotostopp.

Och så har jag hunnit se ett tusental maratonlöpare gå i mål. Otroligt känslosamt att stå och se alla tappra som kämpat. Det fanns lika många målgångsstilar som löpare. Här är några exempel:

• Kraftig slagsida åt antingen höger eller vänster.
• Glädjerus, inklusive galen spurt runt hela Stadion.
• Hasandes med ett ben som inte fungerar.
• Joggandes med stolta barn.
• Gråtandes glädjetårar.
• Friandes till fästmön.
• Hand i hand med sin älskling.
• Springandes i sedled med allt fokus på publikens jubel.

Ja, så var det en och annan som la sig ner på banan bara några meter framför mål och kunde inte resa sig igen. De flesta grinade illa och alla såg riktigt, riktigt trötta ut!

Imponerande!

Min älskling var bäst av alla!